Det här blir ett ganska tungt inlägg som jag inte vet hur jag kommer formulera det. För jag vill verkligen skriva det!
Det är ju helt galet! Jag som i oktober mitt under Rosa Bandetkampanjen kände en viss mättnad och funderade på att om det är så vanligt (7000 kvinnor per år) vem ska i min närhet drabbas först, eftersom jag inte känner någon som fått bröstcancer. Förstås tänker man ju inte att det ska bli JAG - lyckligtvis fungerar man ju så som människa.
Så var jag iväg på mammografi, där mitt i vår renovering. Det kommer ju alltid hem ett brev, men denna gång var brevet formulerat annorlunda. De vill att jag skulle komma tillbaka på kompletterande kontroll då de sett en förändring som "oftast är godartad" och innebär ingen fara alls. Jag fick tid några dagar senare. Naturligtvis blev jag alldeles omtumlad. "Skulle jag känt en förändring själv" var det ju första jag tänkte. Är jag en idiot som inte upptäckt det själv?? Så många som gör det, alla uppmaningar att hålla kollen, varför har jag inte känt något. Och är jag inte lite öm här, och här.... jag var plötsligt öm överallt.
Tidigt en fredagmorgon var jag iväg igen på prov. Det togs en hel del nya bilder, 2 ggr om till och med. Sen fick jag komma på ultraljud, som en vänlig kvinnlig läkare gjorde. Hon berättade att de hittat en liten förändring i höger bröst. Sen hittade hon den inte på ultraljudet, men lyckades till slut och tog ett prov med en nål. Eftersom det var en sådan liten förändring så kunde det ev bli anledning till nytt test om de inte fick tillräckligt med celler fick jag veta. Och fick veta att det ALLTID blir operation, även om provet visar sig vara negativt. Omtumlande bara det måste jag säga, just då. Fick veta att ett doktorn några dagar senare skulle kolla provet och sedan får jag en tid till träff med doktorn. När den vänliga doktorn gick ut gav hon mig en kram. Då höll jag på att bryta ihop litegrand, för just DET fick mig faktiskt att ana att detta inte var så bra....
Detta var en fredag, sen fick jag torsdagen efter en tid till doktorn, till tisdagen efter. Inga långa väntetider med andra ord. Men jag kan säga att dessa väntedagar var fruktansvärda. Min kropp var helt i stresskrisläge, att sätta sig att jobba var hemskt och tillvaron funkade bäst när jag gjorde praktiska saker. Jag tappade handlingskraft fastän jag mådde bäst av att göra saker, prata med min familj, träffa vänner. Jag målade scenarier i mitt huvud om än det ena än det andra. Analytikern i mig. Och på alla instinktiva sätt kände jag att de här inte var så bra...
Så tog jag med mig min man och for till doktorn. Där fick jag beskedet av en väldigt trevlig och förtroendeingivande doktor att provet var positivt och innehöll cancerceller.
Precis vad jag anat. Vi fick ett toppenbemötande, träffade en sköterska och båda förklarade hur allt kommer att gå till.
Efteråt var jag nästan upprymd och glad. En stor sten föll. Visst är det konstigt?? Plötsligt kunde jag börja tänka och jobba och fokusera på saker, och kroppen var lugn. Jag hade fått veta.
För jag har en enorm tur att det finns professionella människor som överhuvudtaget upptäckte denna förändring. Den är ca 4 mm stor, inget jag någonsin kunnat upptäcka själv. Det är ovanligt att det upptäcks så tidigt, och prognosen framåt, efter operationen ser mycket god ut. Jag kommer - förmodligen meda all säkerhet - bli helt frisk. Men man kan ju aldrig veta helt, så jag försöker se så realistiskt jag kan på detta.
Det hände mig. Det som är så tabu och hemskt att prata om, cancer. Jag har berättat för mina närmaste. Mina närmsta vänner vet. Det är ingen hemlighet, men förstås inget man far runt och babblar om. Mest för att det är på nåt sätt inget man slänger ur sig hur som helst för att effekten är chockartad. Min chock har gått över i ett nytt stadie. Det är mycket allvar och en hel del sorgsamhet i mitt sinne.
Om drygt en vecka ska jag göra en operation - och jag vet att jag kommer att vara väldans nervös innan. Mest för att jag aldrig blivit sövd förr eller behövt ligga på sjukhus. Det är trots allt ett ingrepp med stort allvar.
Ni får gärna ställa frågor. Ni får gärna berätta er historia om ni har någon. Ni får gärna ge er åsikt eller tanke på vad ni tänker om hur man ska reagera på ett sådant här besked. Jag känner ingen som råkat ut för detta i min närhet, och det känns ..... ensamt.
Jag kommer med mer tankar och reflektioner och jag hoppas ni vill vara med på min resa. KRAM! Älska livet för vad det är.























