Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

Visar inlägg med etikett Nyttjobb. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nyttjobb. Visa alla inlägg

torsdag, juni 09, 2016

Älskade ungar- igen

 Dom här två alltså.
 Det är inte så ofta jag skriver om dem nuförtiden. Av olika anledningar, mestadels av en slags respekt. Det var längesedan de var en sådan central del av vardagen, skola, aktiviteter och allt det där. Och ett par riktigt jobbiga år med sjukdom, oro, utredningar och nattsvart tillvaro... Det som jag inte skrev om till slut.

Nu är de ju 25 och 23. Den ene så långt bort och den andre så nära. Vår dotter har avslutat sitt första år på University of Minnesota, en tuff vår med skola, extrajobb och internship, en flytt.... Nu bor hon tillsammans med några amerikanska killar och en tjej i ett hus, den fina lägenheten med den fantastiska utsikten ihop med en annan svensk tjej blev för dyr tyvärr. Det är tufft och dyrt med utlandsstudier och en dollar som far upp och ned när CSN beräknas på svenska kronor. Hon lever sin dröm, mitt i det amerikanska samhället och har verkligen skapat ett liv där som inte många tror går att göra. Många frågar oss ständigt, "blir hon kvar där nu, för gott?" En fråga det förstås inte går att svara på. Vem vet vad som händer i livet ett år framåt, egentligen?
Nu har hon lov, och kommer inte hem till Sverige i sommar. Det är förstås tungt för oss alla. Men livet måste få vara så, och nu jobbar hon med lite olika saker, sitt extrajobb via ett nordiskt företag - och i en verksamhet på universitetet. De får ju inte jobba de utländska studenterna, mer än jobb som finns inom skolan. Och det funkar ju det med!

Såklart finns det stunder man tänker, varför hon, varför skulle precis hon ge sig iväg långt bort i världen och stanna - varför kunde inte hon göra som de andra, studera hemma, flytta i alla fall 50 mil iväg och finnas närmare. Eller som en del ungdomar gör, skaffar sig en familj supertidigt och bor kvar i hemstaden?  
Fast det där finns inte i min riktigt i min värld, alla väljer sin väg och offrar knappast inte något annat - men jag är stolt över att ambitionerna är större än att bli kvar i hemstaden.


Och så den andre. Sonen som kämpat så med motgångar på många sätt under åren, som haft en sådan tuff tid i många år men till slut fått en ovärderlig hjälp från flera håll. Som idag mår bra, som tränar en massa, är klok, oslarvig och stabil men förstås fått offra en normal ungdom som inte kommer tillbaka. Han har varit arbetssökande en längre tid, ni som har erfarenhet av det vet säkert att det är ganska påfrestande för alla parter att ha en ung vuxen hemma, som vill jobba. Han har tagit sig igenom tiden ändå med en positiv anda och verkligen gjort sitt till med jobbsökande och haft en devis att han vill hitta något som är hans grej, som passar honom. Något rörligt, praktiskt jobb framförallt.
Några motgångar har det varit, en som var riktigt jobbig tidigare i vintras då han ansökte till GMU (militär grundutbildning) men inte kom in, säkerligen spelade den förflutna sjukdomstiden stor roll, men det hade verkligen passat honom att komma iväg på den grejen. 
Men så dök det upp till slut, jobbet. Bättre än vad han kanske kunnat tro, relaterat till hans IT-utbildning. Om 2 veckor börjar han i en nyetablerad funktion som IT-tekniker på ett större företag i stan, via bemanningsföretag i 2 led kan man säga, men ändå -ett jobb, på heltid. En mil hemifrån. 
 Det är fantastiskt roligt och en stor, stor lättnad för oss alla. Livet känns lättare än på länge.

TIden med unga vuxna som ska ut i livet är nog den jobbigaste som förälder --något det sällan pratar så mycket om. Hur de mår. Hur man mår som förälder.
 

Jag önskar så att tillvaron för dagens unga numera kunde fokusera mindre på att prestera, allt handlar liksom om vad man gör i skolan, i idrott, hur man ser ut, borde se ut, borde göra innan man fyllt 20, hinna med innan man är 25.... Det är en tuff värld, och vi föräldrar har en nedrans stor del i det. Ängsliga föräldrar som inte kan låta kidsen ta motgångar på egen hand.

Jag älskar mina ungar för vilka de är, inte för deras prestationer. 
Alltid.

måndag, augusti 31, 2015

Sista augusti - körkort i familjen - och förberedelser....

Tänk att det ÄR sista augusti. Den där dagen man inte vill ska komma liksom, fast ändå... Augusti blev ju en toppenfin månad - och september kan ju bli superfin med. Hittade lite bilder från 2013 tex, då var det fint och vi hade mycket altanhäng härhemma under början på september. 

I lördags var jag på G redan vid 10 och träffades hemma hos en vän, drack bubbel och åt ost och sedan for vi ned på vår stads "Gamla Stad", och gick runt lite i affärerna där. Och sedan åt vi lunch på Gamla stadens kafé -- känns så himla gött att kunna göra sådana fina saker i sin egen stad. Sen for jag hem och fixade en paj och så drog vi till vänner på kräftskiva. Det blåste ju lite småkyligt tyvärr men solen värmde fint och det blev en fin kväll. Med enormt goda Hjälmarekräftor som en av vännerna fixat och fått nykokta. De var så stora så det gick typ 10 st på ett kilo!

 Vilket månsken det var på natten!
 Idag var vi igång tidigt på morgonen och jag vaknade förstås alldeles för tidigt imorse med värsta ångesten, så typiskt mig när det händer för mycket omkring mig.
I morse skulle min son köra upp för körkort nämligen, så vi var i stan redan halv 8. Han började att köra på körskola för tre veckor sedan, och det har gått himla bra, i torsdags skrev han teoriprovet som han pluggat massor till, och idag var det uppkörningen. Som gick strålande. Han t o m lyckades hamna i en blåskontroll :) 
Han är ju 22 min son, han började tidigt att köra innan 18 och åkte ju EU-moppe i flera år. Men av olika anledningar och under en väldigt jobbig period så bestämde han att vänta med körkortet till skolan var slut. Och därför blev det nu, men jag är inte förvånad att det gick väldans bra.
 Jag har suttit ute lite under eftermiddagen och fikat och plockade med mig lite papper ut, för idag satte jag igång med pappersresning. Jag är en ordningsam kvinna men jag har verkligen slarvat med att hålla ordning på papper/räkningar/pärmar ett bra tag. Sparar ni på allt? Jag har liksom gjort det, men inser att man kanske inte behöver spara på telefon -och bensinräkningar sen 2011 och tidigare... men fullt är det i pärmarna ändå. Nuförtiden får man ju det mesta på e-faktura och jag spar ned mycket som pdf:er i datorn istället...
Är ni noga med sånt och har koll på läget?

Imorrn börjar mitt ordningssamma, nya jobb. Eftersom jag ska jobba som Projektkoordinator är det ordningsamheten som är prio 1 :) . Jag kan inte säga att jag är förberedd. Hur blir man det? Men jag är i alla fall pirrig och nyfiken och VET ju att det är enormt energikrävande att träffa nya människor och lära sig massa nya saker. Men det ska bli spännande! Börjar imorrn kl 8 och de har planeringsmöte direkt på morgonen så det är hejsvejs på en gång :)
Rapport kommer lovar jag, och faktum är att det händer nåt spännande redan på torsdag i jobbet.... 

söndag, augusti 02, 2015

Det där med att få ett nytt jobb mitt i livet

Söndag - många som sitter med jobbångest just nu gissar jag. Jag har ju semester en vecka till... sen jobbar jag två veckor - och SEDAN väntar en helt ny utmaning som jag ju inte berättat om. 


I början på maj fick jag ett ryck och kollade lite jobbannonser. Jag har inte sökt ett jobb sedan förra sommaren då jag fick mitt nuvarande. Men jag är ju anställd på ett bemanningsföretag och även om jag trivs kanon på mitt nuvarande uppdrag så kan det hända grejor snabbt. Vi är många konsulter i mitt gäng, och projektingången har inte varit så stor inom det område på ABB som jag jobbar inom, ja det har hänt rätt mycket bara sedan jag började där i augusti förra året. Vi har ju haft rasande mycket att göra inom vårt gäng som dokumentatörer hela året, men trenden har blivit att det kan minska rejält inför hösten. Så jag tänkte att jag kollar väl arbetsmarknadsläget....
Där hittade jag ett jobb som genast kändes WOW - det där är ju jag!
Det var ett jobb som projektkoordinator inom ett nordiskt och internationellt konsultföretag inom bygg/teknikbranschen - i ett expansivt skede. Och det är klart att dessa egenskaper är mina:

"Din personlighet är avgörande för tjänsten. Du är en proaktiv, självgående, drivande och positiv person som är bra på att samarbeta. Du gillar att skapa ordning och struktur. Du har stark integritet men är samtidigt prestigelös och serviceminded."
"Du har flerårig erfarenhet av en roll där du var ett nav i en konsult- eller projektorganisation. Du kan också ha haft en bred chefsassistentroll. Du har mycket god förståelse för IT-system och självklart mycket god kunskap i Officepaketets program. Det är en fördel om du har arbetat mycket med budget och ekonomistödssystem."


Ja sen gick det nån vecka och så kom jag på att jag måste ta och skicka iväg en ansökan i alla fall och satt faktiskt sista kvällen innan slutdatum och knopade på mitt CV, som jag faktiskt kortade av rejält från hur det sett ut tidigare.
Kanske var det ett vinnande koncept, för redan nästa dag fick jag ett mail att de ville gå vidare med min ansökan (en första gallring alltså) och jag skulle svara på en del frågor innan deras rekryterare tog kontakt. Så jag skrev hela kvällen svar på frågorna, och några dagar senare ringde rekryteraren mig och det blev som en intervju via telefon, vilket jag inte alls var beredd på - så det kändes lite-sådär...samtidigt som jag kände en positiv respons. De skulle ta nån vecka till på sig att gå vidare. Och då var det kört, jag var liksom redan i det där nervösa-söka-jobb-försöka-tänka-på-annat mode. Och så ringde de och ville att jag skulle komma på intervju, de hade dessutom redan kontaktat mina referenser.
Så på intervju var jag, en fredag eftermiddag,, och det kändes bra - rättare sagt så kände jag att det var ett bra ställe att jobba på! Och tänka sig, några dagar senare - precis före midsommar ringde de och erbjöd mig tjänsten!
Så wow -- där stod jag plötsligt i en helt ny situation - jag sökte ett för mig drömjobb på många vis och så fick jag det! Hur gick det till liksom?? Det fanns inga tveksamheter men det blev jättejobbigt och pressande i mitt huvud runt allt, jag som trivs så bra med mitt jobb och speciellt mitt gäng... Det blev ett par omvälvande dagar kan jag säga att säga upp sig och meddela min chef (som är himla bra) och gänget... 

Sen har det förstås lagt sig en del, den där bubblande spänningen. Nu förbereder jag mig mentalt och tänker förstås "vad har jag gjort, börja ett nytt jobb är otroligt jobbigt". Den 1 september börjar jag och vetni, det är 10 år sedan i höst som jag slutade jobba i min hemstad, men nu är det dags igen. Jag switschar över från andra sidan Mälaren och jag har på något vis haft ett mål att komma tillbaka, och nu är jag där.... Känns ganska konstigt!
För er som inte vet så bor jag mellan Eskilstuna och Västerås och har således nästan lika långt till båda städerna, men nu får min käre man åka själv norrut igen -- men jag kommer att sakna Västerås fantastiskt mycket, jobbar ju i ett perfekt länge i centrum. Men det är i E-tuna jag har mina nära och familj och vänner, så det finns en fördel att jobba där.

Att ta steget att sluta på IBM där jag jobbat i 17 år blev således ett stort lyft, jag ångrar mig inte alls någonting. Det blev en dröm som jag iscensatte -- och nu blir det ytterligare en dröm att starta med något helt nytt, dessutom i en helt ny bransch. Så jag vill peppa er alla som tvekar av många skäl, och att kanske ålder skulle vara ett -- det går! Det finns de som uppskattar och inte alls tvekar att anställa en femtioåring!