Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

Visar inlägg med etikett cancer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett cancer. Visa alla inlägg

tisdag, maj 26, 2015

Dina små slantar för en viktig kamp mot cancer

Hej på er! Här är det förkylningsmode på. Snuva, nysningar och sträv hals om vartannat, men det funkar, huvudet är rätt piggt så det har gått bra att jobba. Försöker ta det lite lugnt så här på kvällstid. Maken spelar golf ikväll och jag donar med lite saker i ett alldeles tyst hus... men spackla och sånt orkar jag inte. Inbillar jag mig.
Hörrni - har ni börjat med sommarskor? Kortärmat? Trekvartsbyxor eller kanske t o m kjol?
Eller är ni som jag, står och suckar om morgonen och tittar in i garderoben och är sååå trött på allt som hänger där och vill ha tunt, ljust, kortärmat... Jag har inte ens tagit fram mina sommarkläder, de ligger nedpackade. En del har tittat fram, men inte alls som det borde. Och strumpor på!

Det är vår, det är vår sa jag till mig själv för en dryg vecka sen när jag skulle på fest och tog på Riekerskorna, enda gången jag använt dem (vi var ju inomhus).
Värdsliga ting, men visst har vi blivit rätt snuvade på sommar hittills.... bara gillra läget och behålla humöret :) 

 Jag vet att det är många i bloggvärlden som tänker på Lotta, som nu så öppet berättat om sin dotter som fått akut lymfatisk leukemi. Det är ju förstås en fruktansvärd sak, att ens barn ska få en sådan sjukdom och behöva genomgå så mycket tufft för att bli frisk. I sin  bästa tid, sin ungdom då så mycket annat ska hända. Men det finns bot, det går att bli frisk!  Det är fantastiskt fin prognos!



Att få ett cancerbesked i familjen drabbar inte bara den enskilde personen utan hela omgivningen. Men allra mest förstås då det berör ens barn. Då man vill finnas där, hela tiden - så är det så många andra som kan finnas där och bistå. Att vara anhörig är också tufft, man vill förstå, vill veta vad som ska hända. Man vill ta del av erfarenheter men vill också skapa sina egna. Man vill inte ha skrivet på näsan vad man ska göra, men man vill ha vägledning. 
När jag själv fick ett cancerbesked vad det förstås en chock. Jag fick en bok med mig, med massa bra information i. Jag föll inte i tårar, jag var optimistisk och oerhört målmedveten. Jag har nog aldrig känt mig så orädd någon gång. Det fanns inget som var farligt: besöka sjukhus, ta massa sprutor, få en venport inopererad som cellgifter togs via, ta mediciner, inte orka mer än att ligga i soffan vissa dagar, få plåtsmak och massa blåsor i munnen, känna sig konstig i hela kroppen ..... Inget var farligt! Och allt var för att mota bort det sjuka. Men jag var vuxen, och jag kunde ta mitt eget ansvar, jag var hemma och orkade att ta hand om hus och fix ändå och det påverkade inte familjens liv i stort. Det var en märklig tid, livet därute pågick som vanligt och där satt man själv som i stormens öga för att ge cancer en match. 
 En av få bilder då sjalen satt på huvudet

Allt slutade bra, eller ja, det är ju inte slut även om det nu har gått 3 år sen. En slags kamp pågår ju ännu. Och det är det jag kan känna gör så ont, att en ung person på sexton med familj ska behöva få en sådan oönskad väg i tillvaron som kommer påverka livet på ett helt nytt sätt. Men det behöver inte bli till det sämre...

Katarina - allra gladaste Sallys Hus - skriver ett fint inlägg idag om att bidra till cancerforskningen. Det som vi ständigt kan påminna oss om är det som gör att så många idag faktiskt blir friska från sin cancer. Vi är många som har mycket att tacka forskningen för!
 
Ung Cancer är en fantastiskt förening - som jag tror betytt så mycket för unga människor som får cancer. Man kan stödja genom att köpa armband, mössor och andra saker. Jag är själv inte helt bekväm med uttrycket "Fuck Cancer"  - men det är ju starkt, det funkar.
jag tänkte själv köpa några armband från For Life - som Katarina tipsar om. 

Är ni med? 100 spänn för en viktig kamp! Tänk på att dessa slantar kan vi alla avvara mer eller mindre, det är det lilla vi gör ofta som har betydelse. Det som vi gör och inte bara tänker att vi ska göra!


Och så tänker jag ofta på Lina -- nu är det ett år sedan som Lina gick bort i malignt melanom och som kämpade in i det sista för en rättvis vård. Vännerna driver vidare det som Lina startade, Himlen är Överskattad. Jag har själv ett armband med hälsning från Lina som jag vårdar ömt, hon var en äkta, stor, osjälvisk hjälte.

måndag, januari 20, 2014

Himlen är överskattad

Idag lyser solen. Idag hade jag tänkt skriva om nåt helt annat. Oviktigt. För finns det nåt viktigare än detta?

Har du någon gång tänkt bli sjuk? Så där riktigt allvarligt? Nä - förstås inte. Vi planerar så mycket, men inte just det. Vi sparar och planerar för vår ålderdom, om vi kanske har oturen att bryta benen i fjällen eller trilla ned från en stege så kanske vi har en olycksfallsförsäkring. Men aldrig att vi planerar för nåt värre....
 Men så händer det ändå. Vi blir allvarligt sjuka - mitt i livet. Inte ens det, kanske när vi har små barn. 

Imorse på svt pratades det om vården som valfråga och där med i studion fanns Lina, även i nyhetsreportage. Lina har 3 små barn och är allvarligt sjuk i cancer. Hon fick malignt melanon för några år sedan, och fick i somras besked om en oerhört snabbväxande tumör. Och skulle få vänta månader på att få ta bort den! Reportaget handlar om den orättvisa vården och Lina berättar om en galen kamp om att få bli opererad - och den orättvisa vården! Skulle du vilja genomlida samma sak om du eller någon anhörig blev allvarligt sjuk?
Lyssna och se Lina här i reportaget och från studion här.


Lina är med på ett forum där jag är med och hennes kampvilja och glöd är oerhörd. När andra skulle falla ihop totalt under svår sjukdomsbehandling, har hon en enorm drivkraft och brinner för andra. Hon har tillsammans med några andra startat upp Facebook-gruppen "Himlen är överskattad"  - finns även en hemsida -som ger stöd till cancerpatienter som drabbas ekonomiskt av sin sjukdom. Gruppen drar in pengar via gåvor och att sälja svarta band och armband. Det är inte i det här fallet pengar som går till cancerforskningen, utan till dem som drabbas svårt ekonomiskt - familjer som kanske helt förlorar inkomst och möjligheter att leva ett bra liv mitt i kaoset. Det är en förening som inte borde behöva finnas mitt i vår välfärd och fina sjukvård - men nu finns den av en anledning - och alla kan hjälpa till och ge ett bidrag.

Det finns så mycket tankar och funderingar som far igenom en när man hör Linas starka historia (läs mer här) och ingen, ingen borde alls få drabbas av dessa hemskheter. 
Och så är det hudcancer som växer snabbast av alla cancerformer. Det gäller oss alla att hålla koll och ta ansvar för hur vi utsätter oss för UV-strålar. 

Jag vet att det är svårt att ta till sig när man inte varit där - men förr eller senare drabbas vi alla på något vis av cancer, som drabbad själv eller anhörig.

fredag, oktober 25, 2013

Pinktober - "The answer is out there, together we´ll find it"


"The answer is out there, together we´ll find it"

Det är fredag - en arbetsvecka snart till ende. Nått ganska bra resultat arbetsmässigt, men annars har det varit en tuff vecka på flera vis. Om livet kunde få vara ljust och i harmoni.... en dröm!

Nu är snart rosa oktober slut - men förstås ska fokuset aldrig sluta runt ämnet.När jag var i Barcelona så visade det sig att Hard Rock Café hade stort fokus på Pinktober, event och olika saker på G. Jag passade på att köpa mig en fin tshirt. 
Jag är jätteglad för att ett gäng tjejer i bloggvärlden skapat insamlingar och haft en fotoutmaning under månaden - fint jobbat tjejer tycker jag! Jag vill extra puffa för "Home2 Tiny" Tinas viktiga och fina inlägg idag - här
Under månaden så har vi ju kunnit få braskade rubriker om både Christin Meltzer och Regina Lund som gått igenom bröstcancer - båda valde ju att hemlighålla detta och jag har funderat mycket på det. Det som de beskriver. Jag lägger också märke till att beskrivningen av att gå igenom en cancerbehandling - av det slaget som man ofta gör vid bröstcancer - är ganska snarlik i media. Det irriterar mig litegrand, men det kanske är var och ens upplevelse, inte hur den förmedlas. 
Men jag vill vidhålla en viktig sak - att om bröstcancer upptäcks i tid, om operation görs och det inte har spritt sig - så är man frisk. Det är inte cancer man är sjuk av under behandlingarna, det är behandlingarna i sig och vad de åstadkommer. Ibland tycker jag inte det förmedlas rätt, vad det som man är "sjuk" av. 

Jag tänker också att det är förstås stentufft att vara en känd, offentlig person att gå igenom detta. Att hemlighålla blir en helt annan sak i det fallet. Att behöva smussla, smyga och kanske bli igenkänd får en helt annan innerbörd. Jag är så tacksam att inte behövt fundera ens på saken. Eller snarare så, det jag led av under min behandlingstid var att inte bli igenkänd!! När man mötte någon på stan, och snopet märkte att den personen tittade igenom en. "Är jag osynlig" tänkte jag flera gånger. Men det var ju för att det inte var den vanliga, gamla personen de mötte.

För dig som känner någon i din omgivning som blir drabbad - man vet inte hur den personen känner eller tänker eller vill behandlad. Men fråga! Ställ frågan och du får säkert en massa tacksamsamhet tillbaka. För som drabbad bildar man ett slags skal, ett skyddade hölje för att tackla sin situation. Men som inte betyder att det är ett medvetet avståndstagande, utan mer tvärtom.

Ha en skön fredag allihopa!




tisdag, oktober 01, 2013

Att vara på framsidan - Rosa Oktober - och höst i kvinnokroppen


Något omtumlande idag, då jag fann mig själv på framsidan på vår lokaltidning. Ops! 
Om 81% av kallade kvinnor i Sörmland går på mammografi, så borde det vara 100%, tycker jag. Ibland är jag rädd att ämnet blir uttjatat. Samtidigt som det finns så lite man vet, dagen då man står där med ett besked som vänder upp och ned på så mycket. Jag fick det tidigt utan att ha upptäckt något själv - och det som jag vill komma åt är skammen, skulden - om jag upptäckt själv men inte vågat/orkat ta kontakt med vården om det. Sticka huvudet i sanden och förnekelse är rent mänskliga drag i svåra situationer. I början frågade jag mig VARFÖR så himla ofta. Jag som gjort så många rätt (inte rökt, fått 2 barn innan 30, ammat länge, ätit bra kost, tränat, inte ätit hormonpreparat....) fick ändå denna skitsjukdom.  Vad gjorde jag för fel - tror jag är en ständig fråga. Skuld! Men sedan gick det över till att bli HUR. Ett HUR gör jag nu för att bli kvitt dett på bästa vis? 
Jag vill inte utmålas som särskilt stark eller en någons slags hjältinna (uttryck som svävar runt mycket i den här sfären). För att vara stark måste man våga vara svag - när man måste finns inga alternativ.
Jag är otroligt ödmjuk för framtiden. Jag vill leva som vanligt, ändå kommer spöket alltid sitta där och påminna. Cancerspöket på axeln. 

Och trots att man ser pigg och fräsch ut på utsidan kan det ibland vara lite värre på insidan. Att från en dag vara en kvinna utan några som helst symptom på att närma sig menopaus eller någon slags klimakterie - så kastades jag in i det på studs. Via cellgifter slogs all gammal funktion ut. Och nu via antihormoner (Tamoxifen) så ska kroppens östrogen och progesteronnivåer stoppas upp. Allt på en gång. Det var den medicinen som jag gjorde ett uppehåll av under 3 veckor nyss eftersom jag höll på att bli småknäpp, av sömnlöshet och annat. Jag kan mycket om svettningar, hjärtklappning och ångest ihop med detta. Allt blir ett stort virrvarr. Ändå kunde det vara värre tänker jag. Mycket värre.

Jag vet att det är flera tjejer som skrivit om det här i bloggvärlden på sistone och jag vill förstås haka på, med min kunskap. För det är verkligen något vi inte vet så mycket om, som hyschas ned. Och snacket runt kvinnlighet eller inte fattar jag ingenting om. Vari sitter kvinnligheten egentligen?!!  D
Det är ofta ärtfligt vilka besvär man får, och det finns hjälp att få. Tveka inte att söka hjälp - och tex på hälsokosten finns (godkända!) produkter som kan hjälpa. Själv kan jag tyvärr inte äta några sådana alls eftersom det inte är bra för återfallsrisken så jag sitter där med skägget i brevlådan.
Det finns en mycket bra webbsida/artikel runt hormon och klimakteriebesvär - läs den! 
 Visst kan vi hjälpas åt att göra detta till något vi slutar låtsas om?!!
KRAM

tisdag, maj 14, 2013

Dedikering åt alla sömnlösa



Igår var en bra dag. Jag jobbade bra, allt flöt på bra, mådde finfint, bra mat, ute och rörde på mig, skajpat med en glad dotter – var helt enkelt rätt så harmonisk. Min man däremot (som suttit uppe och sett golf sent) var trötter och vi gick och sov lite tidigare än vanligt – och jag som är lite tröttare just på mornarna än förr skulle vilja komma upp lite tidigare.

Så när jag lagt mig i gosat ned sig i rosa Beach House-lakanen, så händer det. Kroppen vägrar sova. Trots lagom svalt sovrum – kastade jag av mig täcket, drog på det igen, svettades, virade runt mig, hade för hög puls och bara snurr, snurr i huvudet. Nu steg jag inte upp – för var rädd att bli ännu mer klarvaken. Försökte andas djupt, låg och tänke på vad jag skulle handla, på ett inlägg om sömnstörningar, på en kommuikationsplan, på vart min arkivjobbmailbox kan ha tagit vägen....  Ingen oro egentligen, ingen grubbel över något särskilt (hur många ggr har inte DET inträffat i livet?) utan det var bara helt lögn att sova och jag slappnade av allt vad jag kunde i varje muskel. Strax efter 3 kom tidningsbilen hörde jag, och nån kvart efter började rödhaken kvittra. Någonstans därefter slumrade jag nog i alla fall till ändå, för vaknade sen av wake-up light kvittret. Och klev upp kvart i 7 – mer död än levande just då.

Så här har livet sett ut en stor del sedan över ett år då cellgifter, mediciner och hormoner satte min kropp i ett nytt läge. Det har förbättrats mycket sista månaderna men då och då kommer en sådan här natt. Man behöver sova, det är enormt viktigt för hälsan och tro mig, den egna hälsan är det viktigaste vi har att ta ansvar för.

Det konstigaste är att jag inte alls är trött på dagen efter en sådan här natt. Hur kan det vara så?! Endera så är det faktiskt så att vilan, att inte stiga upp – luras och ger en hel del slummer.

Och så tänker jag på cancerspöket. Jag tänker inte så ofta på mitt eget numera, jag är frisk, livet har gått vidare. Jag är inte rädd. Men så tänker jag på att HUR hade jag varit och sovit och gjort idag om inte det förlorade året varit? Cancerspöket kommer alltid att finnas där och spöka för mig då och då när jag minst anar det. När jag är harmonisk. Kanske för att påminna om att inte glömma bort. 
 Jag är med i ett fint forum på FB, för cancertjejer. Många i min situtation, före, efter och mitt i en sjukdomstid. Många så mycket, mycket mer allvarligt drabbade av obotlig sjukdom. Om ni visste vad det kämpas därute bland kvinnor som i alldeles för tidig ålder drabbas av livsavgörande öden. En del mer än andra. Jag gråter och skriker inombords ibland av orättvisan i livet, varför, varför, varför??

Det var en nyss en diskussion på forumet om just detta med sömnlöshet för några dagar sedan, för då när man ska vidare, leva normalt igen, kanske klara av ett krävande jobb och samtidigt äter en medicin som har biverkningar, ja då kraschar det. På forumet kan man kasta ut sin frustration och bli uppfångad, få råd, få massa tips. Och framförallt veta att man inte är ensammen. Man är inte galen, man delar ungefär samma erfarenhet med flera. Vissa dagar vill jag inte tänka så mycket på just detta, men vissa dagar är det värt massor.

Det är till er alla kämpade kvinnor jag sänder min tacksamhet, ni är bäst!

 Och till alla andra sömnlösa – för vi är många därute som tappert kämpar på av olika anledningar– så önskar jag alla en törnrosasömn kommande natt, och nästa.. nästa....

onsdag, mars 13, 2013

Cancerfondsrapporten 2013

Nu ska jag ta upp något allvarligt och tråkigt - men jag har inte en ambition att blunda för verkligheten.
Idag har Cancerfonden presenterat sin rapport för 2013, som är min källa till nedan siffror och du kan hitta den här. 
Detta ämne hade för några år sedan varit något som inte berörde mig på samma sätt som det gör idag. Inte så många i min nära släkt eller omgivning är än så länge drabbad - det är väl först då man börjar fundera mer. Helt naturligt, så fungerar vi. Sen så drabbades jag själv. 
 
Citat: 
"Under de två senaste decennierna har antalet cancerfall ökat med i genomsnitt 2 procent för män och 1,4 procent för kvinnor. Årets siffror indikerar att ökningstakten kan vara på väg att accelerera. En starkt bidragande orsak till den långsiktiga ökningen av antalet cancerfall är att befolkningen blir allt äldre. Cancerrisken ökar betydligt i takt med stigande ålder. Men även om man räknar bort  åldersfaktorn ökar antalet fall av cancer."

och citat:
 "Den genomsnittliga åldersstandardiserade ökningen för kvinnor de senaste tio åren är så hög som 5,2 procent för malignt melanom och 7,3 för övrig hudcancer. Totalt sett får dock fler män än kvinnor cancer, 52 procent av alla nya fall 2011 drabbade män och 48 procent kvinnor.
Risken att få en cancersjukdom före 65 års ålder är 14,1 procent för män och 16,3 procent för kvinnor. Minst en av tre som lever i Sverige i dag kommer någon gång att få en cancerdiagnos.


Det är ganska skrämmande siffror och jag tänker flera saker utifrån mitt eget perspektiv.  Jag tillhör en medelåldersgeneration av 60-talister, och vi är ganska många. Under min ungdom var det många som började röka - herregud var och varannan tonåring rökte! Och inte har det blivit bättre idag bland unga - och nu är det våra barn.
Lyckligtvis så har de allra flesta av mina vänner slutat för ganska längesedan, en del fått kämpa lite mer än andra. Under 80-talet då jag var ung blev solarium en stor grej, man skulle vara brun, brun, brun jämt (så är det ju fortfarande!) och solskydd var inte alls så vanligt. Dessutom - under några år på 80-talet då jag var som mest ung och snygg (haha) så skulle man sola TOPPLESS. Minns ni det, ni i min ålder??! ALLA var toppless!

Idag tycker jag mig se på dem i min ålder - vilka som röker och vilka som fortsatt sola ohejdat mycket. Det syns utanpå helt klart. Men vad är det som händer inuti?!!


"Malignt melanom och övrig hudcancer, är den tumörgrupp som i särklass ökar mest. Den årliga ökningen de senaste 20 åren har för kvinnor varit 3,5 procent för malignt melanom och 5,2 procent för övrig hudcancer. För männen är motsvarande siffra 3,6 respektive 3,8. Den stora ökningen antas bero på sol- och semestervanor då huden oskyddad utsätts för stark ultraviolett strålning".
"Lungcancer, inklusive cancer i luftstrupe, bronker och lungsäck, har hos kvinnor ökat med 2,9 procent årligen den senaste 20-årsperioden. Hos män ses en minskning med 0,5 procent under samma period. Skillnaden mellan könen speglar de rökvanor som funnits i samhället de senaste 50–60 åren. Förr rökte långt fler män än kvinnor, i dag är det omvänt, fler kvinnor än män röker. Kvinnornas ändrade rökvanor har inneburit att lungcancer sedan några år tillbaka orsakar betydligt fler dödsfall hos kvinnor än vad bröstcancer gör". 

Vi måste tänka oss för. Tänka på att inte ohejdat kasta oss i solen och särskilt inte då vi drar utomlands. Och tänka på att lära våra yngre hur farligt rökning är, tjata och tjata öronen av dem och vara riktigt jäkligt pain-in-the-ass jobbiga. Jag är så trött på att höra medelåldersrökröster och KOL-hosta överallt! Och då ska vi lägga till siffrorna för hur mycket rökningen åsamkar i dödsfall och lidande än just i "bara" cancer.

Den vanligaste formen av cancer är prostatacancer - det ställdes 2011 diagnos på 9 663 män och bröstcancer hade 8 382 fall. (det här är något som män gärna vill påtala ibland när de tycker att Rosa Bandet-kampanjen får för mycket uppmärksamhet av någon anledning). MEN det finns skillnader mellan dessa sjukdomar.
För prostatacancer var 70 % av männen 65 år eller äldre vid diagnos och ovanlig hos män yngre än 50 år (endast 85 fall).  För bröstcancer ser det annorlunda ut. Medianålder vid insjuknande var drygt 60 år. Drygt 80 procent av de kvinnor som får en bröstcancerdiagnos är i eller har passerat klimakteriet. MEN här drabbas många fler i yngre ålder - en del som ännu inte börjat med mammografi tex och då kan cancern ha spritt sig så mycket mer.

Jag vet inte själv varför jag som 46-åring, och före klimakteriet, drabbades. Jag känner så för alla dem som drabbas - och som fortfarande är ovetande - och kommer att drabbas. Vi vet inte varför - men jag hoppas att det en gång ska klarna och svaret på gåtan kommer oss närmare. Tills dess.... Ja vad kan vi göra? Mer än att försöka leva så bra som vi bara kan. Hur tänker du?