Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

måndag, april 17, 2017

Påskhelgen - en vinterhögtid i år

Livet går vidare.
En skön vecka att jobba är påskveckan. Man liksom går och suger lite på påskkaramellen att det är färre arbetsdagar... och vips så var det skärtorsdag och jag jobbade till kl 13.


I år var det ju senare påsk än förra året och jag hade en bild av en sån där varm och skön påskhelg då man kan vara ute en massa i trädgården och liksom knappt märker att det är påsk. Och kanske få ta fram golfklubborna.
Nu blev det ju inte riktigt så... Golfklubben fick stänga igen fastän de nyss öppnat och vi vet ju alla det typ blivit snö nästan överallt, även här hos oss...


I fredags höll vi på inne och städade och grejade och så hade vi goda vänner här på middag med deras två barn och eftersom alla är hockeytokiga och har Brynäs som favoritlag så såg vi sista och avgörande semifinalen mellan Brynäs och Frölunda. Och ja, på förhand hade väl ingen kanske trott att de verkligen skulle vinna men det gjorde de! High Life härhemma!

I lördags var vi på släktmiddag och tog en promenad i lilla Torshälla där det var konstrunda på påskaftonen. Torshälla firar 700 år som stad i år så det är mycket festligheter på gång.

Igår var make o son och köpte fälgar o sommardäck till sonens BMW och jag tränade och sen var det sport resten av dagen. Brynäs första finalmatch och sen var vi och såg vårt GUIF spela semifinal - i vår alldeles nya arena som smyginvigts precis sista matcherna. Jättefin arena, känns toppen att den finns på plats nu även om vi väntat länge på en sådan.

Och idag blev det äntligen en trädgårdsdag. Solen lyste så fint och det var kyligt men skönt så jag slet på med krattning av massa torra pinnar och gräs, drog runt me jordpåsar och planterade lite penseer - det enda jag lyckats få i jorden än så länge...

Hoppas ni alla haft fin påskhelg! Jag har inte varit ute alls och läst bloggar, så får se vad jag hinner med nu när jobbarveckan börjar....

KRAM!


 



tisdag, april 11, 2017

Att vara i Stockholm en fredag då allt blev sorg


Det här är min historia
 
Det var fredag. Det hade varit en fullmatad vecka. Som började med en lång kväll på akuten med sonen (han fick hiskelig magkramp under helgen som sedan återkom, visade sig vara urinvägsinfektion vilket inte är helt bra när man är kille). Sen var det två trevliga utekvällar, en med tjejgänget på vår nya fina Pinchos och sen en kväll med en "ex-arbets" från förra jobbet.  Mycket fina samtal. Däremellan rätt mycket jobb, så när fredagen kom kändes det rätt ok att åka till Stockholm på möte på eftermiddagen på vårt huvudkontor på Söder. Ett bra möte blev det, en kvart över 3 kilade jag över gatan och in på T-banan för att åka 3 stationer till centralen. Innan hade jag tänkt att man kanske skulle ta en prommis till Söderhallarna och handla nåt gott, eller kanske gå till Hötorget och handla blommor, men hur som, vill man ju ändå hem.
Jag köpte en SL-biljett i appen men så blev det stopp vid spärrvakten och jag blev varse om att T-banan var stängd. Precis då kom en flash i mobilen. Om att en lastbil kört rätt in bland människor på Drottninggatan...
Instinktivt kändes det allvarligt. Om de nu stängt tunnelbanan, så snabbt.  Och då polishuset på söder ligger precis utanför vårt huvudkontor och T-banan, for bilar i galen fart därifrån så var de uppenbart, det här var katastrof.
Det var bara att gå, med sikte mot centralen. I mina högklackade boots och väska med dator på axeln. Skulle jag hinna åka hem med tåget? Nere vid Slussen mötte jag väldigt mycket folk. Alla tittade i sina mobiler, det kändes direkt att detta är  inte en vanlig fredagspromenad hem från stan för dem jag mötte. Och ingen gick åt mitt håll. Vad är det som händer?
Jag gick över Vasabron, kom till Tegelbacken. En helikopter svävade en bit längre bort i luften. Det kom galet mycket polisbilar, civila bilar som kom i rasande fart och for söderut och andra håll. Luften genomskars av hiskeliga sirener, varnande. Rosenbad ett stenkast bort var redan avskärmad, och gissar att nu var det Riksdagshuset som var målet att säkra. Vi var många som stod där och såg tvivlande på varann, medans fler polisbilar kom farande. Jag slog mig ned på en bänk och tittade frenetiskt i mobilen, och då kom flashen om att det var skottlossning nån kilometer bort (vilket ju inte var sant men vem visste det då). Då reste jag mig hastigt och kände mig minst sagt skärrad. Vad gör jag nu? Vart tar man vägen? Vad är det som händer?Var?
Jag gick över gatan mot Sheraton. Fick stanna för en svart minibuss som kom glidande, tog ett steg bakåt då jag såg en, nej flera K-pistar peka rakt på mig för ett kort ögonblick, allvarsamma, vaksamma män från insatsstyrkan. Nej, det här händer inte i verkligheten, bara på film...
Utanför Sheraton var det mycket folk, med rullväskor och packning och vakterna släppte inte in några på hotellet, enbart bokade gäster. Många var förvirrade, några med tårar, en del skulle till Arlanda, alla var liksom på väg någonstans men just då hade det där någonstans lämnat Stockholm. Kvar fanns bara NU, och just NU var total ovisshet.
Jag förstod att det inte var en god idé att gå till centralen. Ett antal polisbilar kom farande ditåt och det var ju så att centralen blivit utrymd. Mitt lite desperata inlägg på FB fick snabbt svar. Ta dig in nånstans! Gå INTE till centralen! Ta dig därifrån!
Det var massor av folk runt mig, på andra sidan gatan som stod i klungor och inte visste vart de skulle ta vägen... Liksom jag. En stund blev jag alldeles tom inombords, vad händer nu? Vad gör jag? Samtidigt som det var totalt oviktigt vad jag gjorde. Det som upptog mina tankar var; vad händer nu i vårt gemensamma samhälle? Hur gör vi bäst tillsammans? Och jag tänkte på dem som tvingades fly där några kvarter bort, som fanns instängda och kvar precis där det hänt. Och på dem som inte hann undan.
 Jag fick kontakt med min man (som visste att nåt hänt med inte omfattningen), min chef ringde, min svägerska hörde av sig på chatten  och så ringde en gammal vän till mig, vi som känt varann sedan vi var 6 år. Och hon sa, kom hit till mig, jag är hemma.
Och eftersom jag nu förstod att det inte fanns något sätt att ta sig från stan, som polisen mest av allt ville; att alla skulle ta sig därifrån, så var det att gå.
Så jag gick, faktiskt tillbaka samma väg jag kom, sedan vidare på Hornsgatan. Det var mycket folk i farten, en del restauranger hade stängt, en del hade öppet, mycket folk satt ute och drack öl. Solen lyste och det var riktigt skönt väder, svettpärlor på pannan och ömmande fötter i mina klackade boots – yes, det var en väldigt speciell stämning, återhållsam och begrundande. Och de som liksom mig var på väg, vandrade målmedvetet. Och vi var många, som i ett långt, långt lämmeltåg som ringlade sig fram utan slut. Över Liljeholmsbron, fortsatte långt iväg men jag vek ned på Liljeholmen och hittade hem till min vän efter lite vilse gång.
1 mil drygt i obekväma skor o otymplig väska på axeln, så tacksam att vara framme, men med hjärtknipande sorgsenhet.
Min käraste man kom och hämtade mig och klockan 21 var vi hemma, mitt hemma. Precis som Stockholm och alla gator som är någons hemma. Men denna dag var det flera personer som inte fick komma hem, de fick inte leva alls och flera därtill kommer inte att få samma liv som tidigare.
Idag har han erkänt. Vad är det för en människa som tar sin rätt att släcka människoliv? Vad är det för människor som tar sig den rätten världen över, varje dag. Vad har de vuxit upp med för hemskheter, för oförrätter? För världen är inte snäll därute. Den är sin historia, ständigt pågående men inte alltid förbättrad. Vi tror på något sätt att vi alltid i vår nutid vet bäst, är som mest utbildade, smarta, kunniga, står på toppen av det bästa som går att uppnå. Men så är det inte. Världen är rädd, världen förgör sig själv. Världen vill ha saker att tro på, hålla fast vid hur grymt och vilseledande det än är. För det är så som människan är. Men förstås finns det lika mycket kärlek, så mycket värme, så mycket hopp. Vi hjälper varandra när det är som kämpigast, vi finns där, i evighet. Tills evigheten tar slut.
 
Ta hand om varann!