Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

Visar inlägg med etikett Rosa sjukdomen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rosa sjukdomen. Visa alla inlägg

onsdag, oktober 07, 2015

Rosa Månaden - ur mitt eget perspektiv

Oktober är ROSA månaden.
Ett år till har förflutit. Jag har inte funderat så himla mycket på det, men blir förstås som alltid lite extra reflekterande den här tiden. Jag har ju min personliga upplevelse som fortfarande präglar mitt liv på många sätt.
Bilden här nedan är tagen ganska precis för 3 år sedan. Då jag nyss varit på en behandling, återhämtat mig bra och jobbade för fullt - åter tillbaka till livet efter 8 månaders sjukskrivning. 1 år efter beskedet. Det som flera kvinnor får varje dag. Jag hade en himla tur att få må så bra och återhämta mig snabbt. Alla har inte alls samma tur....
 
Livet var lite trevande trots allt - som att komma tillbaka till en lång, lång resa. Och idag 3 år senare är det fortfarande en gåva. Att leva så hållbart det bara går och ge min kropp det bästa den behöver.
Jag blev påmind om det påtagligt i söndags. När jag frossat - ätit en kanelbulle och sen egengjord knäckig äppelpaj. Lite chock för kroppen efter veckorna av härlig lågkolhydratmat som kroppen mår så bra av. På kvällen fick jag ett sånt där anfall jag inte haft på länge -- svettattack och hjärtklappning from hell. Det är då jag får ångest över och förstår varför man pratar om socker och cancer. Den starka kopplingen.

Så om någon ställde ultimatum och sa att DU MÅSTE LÅTA BLI FÖR ATT LEVA VIDARE --låta bli allt det där som inte är bra för kroppen... Skulle du då ens tveka?? Inte jag.

tisdag, maj 26, 2015

Dina små slantar för en viktig kamp mot cancer

Hej på er! Här är det förkylningsmode på. Snuva, nysningar och sträv hals om vartannat, men det funkar, huvudet är rätt piggt så det har gått bra att jobba. Försöker ta det lite lugnt så här på kvällstid. Maken spelar golf ikväll och jag donar med lite saker i ett alldeles tyst hus... men spackla och sånt orkar jag inte. Inbillar jag mig.
Hörrni - har ni börjat med sommarskor? Kortärmat? Trekvartsbyxor eller kanske t o m kjol?
Eller är ni som jag, står och suckar om morgonen och tittar in i garderoben och är sååå trött på allt som hänger där och vill ha tunt, ljust, kortärmat... Jag har inte ens tagit fram mina sommarkläder, de ligger nedpackade. En del har tittat fram, men inte alls som det borde. Och strumpor på!

Det är vår, det är vår sa jag till mig själv för en dryg vecka sen när jag skulle på fest och tog på Riekerskorna, enda gången jag använt dem (vi var ju inomhus).
Värdsliga ting, men visst har vi blivit rätt snuvade på sommar hittills.... bara gillra läget och behålla humöret :) 

 Jag vet att det är många i bloggvärlden som tänker på Lotta, som nu så öppet berättat om sin dotter som fått akut lymfatisk leukemi. Det är ju förstås en fruktansvärd sak, att ens barn ska få en sådan sjukdom och behöva genomgå så mycket tufft för att bli frisk. I sin  bästa tid, sin ungdom då så mycket annat ska hända. Men det finns bot, det går att bli frisk!  Det är fantastiskt fin prognos!



Att få ett cancerbesked i familjen drabbar inte bara den enskilde personen utan hela omgivningen. Men allra mest förstås då det berör ens barn. Då man vill finnas där, hela tiden - så är det så många andra som kan finnas där och bistå. Att vara anhörig är också tufft, man vill förstå, vill veta vad som ska hända. Man vill ta del av erfarenheter men vill också skapa sina egna. Man vill inte ha skrivet på näsan vad man ska göra, men man vill ha vägledning. 
När jag själv fick ett cancerbesked vad det förstås en chock. Jag fick en bok med mig, med massa bra information i. Jag föll inte i tårar, jag var optimistisk och oerhört målmedveten. Jag har nog aldrig känt mig så orädd någon gång. Det fanns inget som var farligt: besöka sjukhus, ta massa sprutor, få en venport inopererad som cellgifter togs via, ta mediciner, inte orka mer än att ligga i soffan vissa dagar, få plåtsmak och massa blåsor i munnen, känna sig konstig i hela kroppen ..... Inget var farligt! Och allt var för att mota bort det sjuka. Men jag var vuxen, och jag kunde ta mitt eget ansvar, jag var hemma och orkade att ta hand om hus och fix ändå och det påverkade inte familjens liv i stort. Det var en märklig tid, livet därute pågick som vanligt och där satt man själv som i stormens öga för att ge cancer en match. 
 En av få bilder då sjalen satt på huvudet

Allt slutade bra, eller ja, det är ju inte slut även om det nu har gått 3 år sen. En slags kamp pågår ju ännu. Och det är det jag kan känna gör så ont, att en ung person på sexton med familj ska behöva få en sådan oönskad väg i tillvaron som kommer påverka livet på ett helt nytt sätt. Men det behöver inte bli till det sämre...

Katarina - allra gladaste Sallys Hus - skriver ett fint inlägg idag om att bidra till cancerforskningen. Det som vi ständigt kan påminna oss om är det som gör att så många idag faktiskt blir friska från sin cancer. Vi är många som har mycket att tacka forskningen för!
 
Ung Cancer är en fantastiskt förening - som jag tror betytt så mycket för unga människor som får cancer. Man kan stödja genom att köpa armband, mössor och andra saker. Jag är själv inte helt bekväm med uttrycket "Fuck Cancer"  - men det är ju starkt, det funkar.
jag tänkte själv köpa några armband från For Life - som Katarina tipsar om. 

Är ni med? 100 spänn för en viktig kamp! Tänk på att dessa slantar kan vi alla avvara mer eller mindre, det är det lilla vi gör ofta som har betydelse. Det som vi gör och inte bara tänker att vi ska göra!


Och så tänker jag ofta på Lina -- nu är det ett år sedan som Lina gick bort i malignt melanom och som kämpade in i det sista för en rättvis vård. Vännerna driver vidare det som Lina startade, Himlen är Överskattad. Jag har själv ett armband med hälsning från Lina som jag vårdar ömt, hon var en äkta, stor, osjälvisk hjälte.

måndag, januari 20, 2014

Himlen är överskattad

Idag lyser solen. Idag hade jag tänkt skriva om nåt helt annat. Oviktigt. För finns det nåt viktigare än detta?

Har du någon gång tänkt bli sjuk? Så där riktigt allvarligt? Nä - förstås inte. Vi planerar så mycket, men inte just det. Vi sparar och planerar för vår ålderdom, om vi kanske har oturen att bryta benen i fjällen eller trilla ned från en stege så kanske vi har en olycksfallsförsäkring. Men aldrig att vi planerar för nåt värre....
 Men så händer det ändå. Vi blir allvarligt sjuka - mitt i livet. Inte ens det, kanske när vi har små barn. 

Imorse på svt pratades det om vården som valfråga och där med i studion fanns Lina, även i nyhetsreportage. Lina har 3 små barn och är allvarligt sjuk i cancer. Hon fick malignt melanon för några år sedan, och fick i somras besked om en oerhört snabbväxande tumör. Och skulle få vänta månader på att få ta bort den! Reportaget handlar om den orättvisa vården och Lina berättar om en galen kamp om att få bli opererad - och den orättvisa vården! Skulle du vilja genomlida samma sak om du eller någon anhörig blev allvarligt sjuk?
Lyssna och se Lina här i reportaget och från studion här.


Lina är med på ett forum där jag är med och hennes kampvilja och glöd är oerhörd. När andra skulle falla ihop totalt under svår sjukdomsbehandling, har hon en enorm drivkraft och brinner för andra. Hon har tillsammans med några andra startat upp Facebook-gruppen "Himlen är överskattad"  - finns även en hemsida -som ger stöd till cancerpatienter som drabbas ekonomiskt av sin sjukdom. Gruppen drar in pengar via gåvor och att sälja svarta band och armband. Det är inte i det här fallet pengar som går till cancerforskningen, utan till dem som drabbas svårt ekonomiskt - familjer som kanske helt förlorar inkomst och möjligheter att leva ett bra liv mitt i kaoset. Det är en förening som inte borde behöva finnas mitt i vår välfärd och fina sjukvård - men nu finns den av en anledning - och alla kan hjälpa till och ge ett bidrag.

Det finns så mycket tankar och funderingar som far igenom en när man hör Linas starka historia (läs mer här) och ingen, ingen borde alls få drabbas av dessa hemskheter. 
Och så är det hudcancer som växer snabbast av alla cancerformer. Det gäller oss alla att hålla koll och ta ansvar för hur vi utsätter oss för UV-strålar. 

Jag vet att det är svårt att ta till sig när man inte varit där - men förr eller senare drabbas vi alla på något vis av cancer, som drabbad själv eller anhörig.

fredag, oktober 25, 2013

Pinktober - "The answer is out there, together we´ll find it"


"The answer is out there, together we´ll find it"

Det är fredag - en arbetsvecka snart till ende. Nått ganska bra resultat arbetsmässigt, men annars har det varit en tuff vecka på flera vis. Om livet kunde få vara ljust och i harmoni.... en dröm!

Nu är snart rosa oktober slut - men förstås ska fokuset aldrig sluta runt ämnet.När jag var i Barcelona så visade det sig att Hard Rock Café hade stort fokus på Pinktober, event och olika saker på G. Jag passade på att köpa mig en fin tshirt. 
Jag är jätteglad för att ett gäng tjejer i bloggvärlden skapat insamlingar och haft en fotoutmaning under månaden - fint jobbat tjejer tycker jag! Jag vill extra puffa för "Home2 Tiny" Tinas viktiga och fina inlägg idag - här
Under månaden så har vi ju kunnit få braskade rubriker om både Christin Meltzer och Regina Lund som gått igenom bröstcancer - båda valde ju att hemlighålla detta och jag har funderat mycket på det. Det som de beskriver. Jag lägger också märke till att beskrivningen av att gå igenom en cancerbehandling - av det slaget som man ofta gör vid bröstcancer - är ganska snarlik i media. Det irriterar mig litegrand, men det kanske är var och ens upplevelse, inte hur den förmedlas. 
Men jag vill vidhålla en viktig sak - att om bröstcancer upptäcks i tid, om operation görs och det inte har spritt sig - så är man frisk. Det är inte cancer man är sjuk av under behandlingarna, det är behandlingarna i sig och vad de åstadkommer. Ibland tycker jag inte det förmedlas rätt, vad det som man är "sjuk" av. 

Jag tänker också att det är förstås stentufft att vara en känd, offentlig person att gå igenom detta. Att hemlighålla blir en helt annan sak i det fallet. Att behöva smussla, smyga och kanske bli igenkänd får en helt annan innerbörd. Jag är så tacksam att inte behövt fundera ens på saken. Eller snarare så, det jag led av under min behandlingstid var att inte bli igenkänd!! När man mötte någon på stan, och snopet märkte att den personen tittade igenom en. "Är jag osynlig" tänkte jag flera gånger. Men det var ju för att det inte var den vanliga, gamla personen de mötte.

För dig som känner någon i din omgivning som blir drabbad - man vet inte hur den personen känner eller tänker eller vill behandlad. Men fråga! Ställ frågan och du får säkert en massa tacksamsamhet tillbaka. För som drabbad bildar man ett slags skal, ett skyddade hölje för att tackla sin situation. Men som inte betyder att det är ett medvetet avståndstagande, utan mer tvärtom.

Ha en skön fredag allihopa!




tisdag, oktober 01, 2013

Att vara på framsidan - Rosa Oktober - och höst i kvinnokroppen


Något omtumlande idag, då jag fann mig själv på framsidan på vår lokaltidning. Ops! 
Om 81% av kallade kvinnor i Sörmland går på mammografi, så borde det vara 100%, tycker jag. Ibland är jag rädd att ämnet blir uttjatat. Samtidigt som det finns så lite man vet, dagen då man står där med ett besked som vänder upp och ned på så mycket. Jag fick det tidigt utan att ha upptäckt något själv - och det som jag vill komma åt är skammen, skulden - om jag upptäckt själv men inte vågat/orkat ta kontakt med vården om det. Sticka huvudet i sanden och förnekelse är rent mänskliga drag i svåra situationer. I början frågade jag mig VARFÖR så himla ofta. Jag som gjort så många rätt (inte rökt, fått 2 barn innan 30, ammat länge, ätit bra kost, tränat, inte ätit hormonpreparat....) fick ändå denna skitsjukdom.  Vad gjorde jag för fel - tror jag är en ständig fråga. Skuld! Men sedan gick det över till att bli HUR. Ett HUR gör jag nu för att bli kvitt dett på bästa vis? 
Jag vill inte utmålas som särskilt stark eller en någons slags hjältinna (uttryck som svävar runt mycket i den här sfären). För att vara stark måste man våga vara svag - när man måste finns inga alternativ.
Jag är otroligt ödmjuk för framtiden. Jag vill leva som vanligt, ändå kommer spöket alltid sitta där och påminna. Cancerspöket på axeln. 

Och trots att man ser pigg och fräsch ut på utsidan kan det ibland vara lite värre på insidan. Att från en dag vara en kvinna utan några som helst symptom på att närma sig menopaus eller någon slags klimakterie - så kastades jag in i det på studs. Via cellgifter slogs all gammal funktion ut. Och nu via antihormoner (Tamoxifen) så ska kroppens östrogen och progesteronnivåer stoppas upp. Allt på en gång. Det var den medicinen som jag gjorde ett uppehåll av under 3 veckor nyss eftersom jag höll på att bli småknäpp, av sömnlöshet och annat. Jag kan mycket om svettningar, hjärtklappning och ångest ihop med detta. Allt blir ett stort virrvarr. Ändå kunde det vara värre tänker jag. Mycket värre.

Jag vet att det är flera tjejer som skrivit om det här i bloggvärlden på sistone och jag vill förstås haka på, med min kunskap. För det är verkligen något vi inte vet så mycket om, som hyschas ned. Och snacket runt kvinnlighet eller inte fattar jag ingenting om. Vari sitter kvinnligheten egentligen?!!  D
Det är ofta ärtfligt vilka besvär man får, och det finns hjälp att få. Tveka inte att söka hjälp - och tex på hälsokosten finns (godkända!) produkter som kan hjälpa. Själv kan jag tyvärr inte äta några sådana alls eftersom det inte är bra för återfallsrisken så jag sitter där med skägget i brevlådan.
Det finns en mycket bra webbsida/artikel runt hormon och klimakteriebesvär - läs den! 
 Visst kan vi hjälpas åt att göra detta till något vi slutar låtsas om?!!
KRAM

torsdag, maj 23, 2013

En milstolpe igen - och lite laj på Gröna Lund

Nu är det visst våren som kom av sig - jäklar vad det har regnat idag på kvällskvisten och det är väl toppen för nyplanterade rosor.
Idag har jag varit lite trötterseg. Igår på kvällen var jag och ett gäng kollegor från min grupp på jobbet iväg på lite kuligheter tillsammans och för att tacka av lite en person som bytt till nytt jobb inom företaget. Vi var på Gröna Lund, och faktiskt så sprack himlen upp och vi kunde sitta ute och ta en öl (en alkholfri förstås för min del som körde bil). Vi åt mat -och sen körde vi 5-kamp och det är ju ganska kul faktiskt, finns ju en massa olika saker att göra och vi bankade, sköt och kastade grejor. Jag hade stor framgång i "Woody" - att banka på ett antal pluppar som åkte upp och ned i en osalig ordning - men inte så bra på att skjuta slangbella. Haha!
 En trevlig kväll och att köra hem rätt sent en kväll i maj är ju helt ok, himlen är ljus och fascinerande.

Vad har hänt mer då... Jo, häromdagen var jag på kontroll hos en onkologläkare - 1 år efter avslutad cytostatika. En slags milstolpe, jag minns den sista gången väl. Att kroppen skulle få börja återhämta sig.  En trevlig ung kvinnlig doktor ställde frågor och kände överallt där det behövdes, och allt såg toppenbra ut.  Hon tyckte jag var duktig som fokuserar på att träna och hålla kroppen igång - med tanke på lymfproblem osv och att faktiskt benskörhet är en risk efter att ha gått igenom en massa konstiga behandlingar. Benskörhet är ju något som vi kvinnor får stor risk att leva med efter klimakteriet, då risken är blir störst. Något som känns viktigt att tänka på när det gäller att äta rätt och att trimma muskelmassan.
Tänk på det kvinnor - man tränar inte för att bli ung utan för att bli gammal! 
Och japp, trots min seghet idag så stack jag iväg till gymmet. I tisdags lade jag på lite extra vikter på Body Pumpen, och idag blev det 2 km på löpband, en kvart i Milon och axelövningar nere i gymmet. Yes, endorfinerna studsar!!


Maj 2012 - Maj 2013

tisdag, maj 14, 2013

Dedikering åt alla sömnlösa



Igår var en bra dag. Jag jobbade bra, allt flöt på bra, mådde finfint, bra mat, ute och rörde på mig, skajpat med en glad dotter – var helt enkelt rätt så harmonisk. Min man däremot (som suttit uppe och sett golf sent) var trötter och vi gick och sov lite tidigare än vanligt – och jag som är lite tröttare just på mornarna än förr skulle vilja komma upp lite tidigare.

Så när jag lagt mig i gosat ned sig i rosa Beach House-lakanen, så händer det. Kroppen vägrar sova. Trots lagom svalt sovrum – kastade jag av mig täcket, drog på det igen, svettades, virade runt mig, hade för hög puls och bara snurr, snurr i huvudet. Nu steg jag inte upp – för var rädd att bli ännu mer klarvaken. Försökte andas djupt, låg och tänke på vad jag skulle handla, på ett inlägg om sömnstörningar, på en kommuikationsplan, på vart min arkivjobbmailbox kan ha tagit vägen....  Ingen oro egentligen, ingen grubbel över något särskilt (hur många ggr har inte DET inträffat i livet?) utan det var bara helt lögn att sova och jag slappnade av allt vad jag kunde i varje muskel. Strax efter 3 kom tidningsbilen hörde jag, och nån kvart efter började rödhaken kvittra. Någonstans därefter slumrade jag nog i alla fall till ändå, för vaknade sen av wake-up light kvittret. Och klev upp kvart i 7 – mer död än levande just då.

Så här har livet sett ut en stor del sedan över ett år då cellgifter, mediciner och hormoner satte min kropp i ett nytt läge. Det har förbättrats mycket sista månaderna men då och då kommer en sådan här natt. Man behöver sova, det är enormt viktigt för hälsan och tro mig, den egna hälsan är det viktigaste vi har att ta ansvar för.

Det konstigaste är att jag inte alls är trött på dagen efter en sådan här natt. Hur kan det vara så?! Endera så är det faktiskt så att vilan, att inte stiga upp – luras och ger en hel del slummer.

Och så tänker jag på cancerspöket. Jag tänker inte så ofta på mitt eget numera, jag är frisk, livet har gått vidare. Jag är inte rädd. Men så tänker jag på att HUR hade jag varit och sovit och gjort idag om inte det förlorade året varit? Cancerspöket kommer alltid att finnas där och spöka för mig då och då när jag minst anar det. När jag är harmonisk. Kanske för att påminna om att inte glömma bort. 
 Jag är med i ett fint forum på FB, för cancertjejer. Många i min situtation, före, efter och mitt i en sjukdomstid. Många så mycket, mycket mer allvarligt drabbade av obotlig sjukdom. Om ni visste vad det kämpas därute bland kvinnor som i alldeles för tidig ålder drabbas av livsavgörande öden. En del mer än andra. Jag gråter och skriker inombords ibland av orättvisan i livet, varför, varför, varför??

Det var en nyss en diskussion på forumet om just detta med sömnlöshet för några dagar sedan, för då när man ska vidare, leva normalt igen, kanske klara av ett krävande jobb och samtidigt äter en medicin som har biverkningar, ja då kraschar det. På forumet kan man kasta ut sin frustration och bli uppfångad, få råd, få massa tips. Och framförallt veta att man inte är ensammen. Man är inte galen, man delar ungefär samma erfarenhet med flera. Vissa dagar vill jag inte tänka så mycket på just detta, men vissa dagar är det värt massor.

Det är till er alla kämpade kvinnor jag sänder min tacksamhet, ni är bäst!

 Och till alla andra sömnlösa – för vi är många därute som tappert kämpar på av olika anledningar– så önskar jag alla en törnrosasömn kommande natt, och nästa.. nästa....

måndag, mars 18, 2013

En milstolpe - sista Herceptin nr 17

Idag var det så den dagen kommen. Min sista behandling på onkologen. I nästan 15 månader har jag varit dit var 3e vecka. De första 4 månaderna var det ju riktiga cellgifter - med allt vad det innebar. Men sista halvåret har ju liksom livet startat om igen och det mesta har ju gått tillbaka till normalläge. Jag tänker inte längre cancer flera gånger per dag. Jag tänker inte varje gång jag möter någon som jag inte sett på länge att det är något som syns utanpå. Ett tag gjorde det ju det... 
Nu fick jag sista dropparna Herceptin i venporten - ja den ska jag få ta bort om jag vill, och det vill jag ju helst, vad ska den där att göra när man är frisk? Jag kommer att sakna kontakten med min fina kontaktsköterska och den trots allt sköna stämningen på onkologen - och de människor jag sett där under den här tiden. De flesta bra mycket mer äldre än mig. 
Så nu är en milstolpe uppnådd. Jag är färdigbehandlad. Förutom den där hormon-medicinen som jag äter varje dag och ska göra i 5 år... Den som ytterligare ska minska risken för återfall när man har hormonkänslig bröstcancer. Risken för min del är att slippa återfall inom 5 år är typ dryga 85% eller något sånt. Då förstår ni att det inte är något man bör gå och tänka på varje dag. Men jag är ödmjuk. Jag var aldrig sjuk, men om inte allt det här säkerhetsnätet funnits, om det varit typ 10 år tidigare, så hade allt kunnat se annorlunda ut. Då hade risken för återfall, risken för spridning och metastaser via lymfkörtlar och ut i kroppen, varit större. Man kan överleva det med idag. Men det är inte alla som gör det. Så jag tar mina osynliga änglavingar och fladdrar lite en stund - och tänker en extra tanke på alla de änglar som den här sjukdomen inte varit nådiga emot. 
Och som ni ser.... rufset blir allt mer otyglat. Det blir nästa milstolpe. Att gå till frisören!


onsdag, mars 13, 2013

Cancerfondsrapporten 2013

Nu ska jag ta upp något allvarligt och tråkigt - men jag har inte en ambition att blunda för verkligheten.
Idag har Cancerfonden presenterat sin rapport för 2013, som är min källa till nedan siffror och du kan hitta den här. 
Detta ämne hade för några år sedan varit något som inte berörde mig på samma sätt som det gör idag. Inte så många i min nära släkt eller omgivning är än så länge drabbad - det är väl först då man börjar fundera mer. Helt naturligt, så fungerar vi. Sen så drabbades jag själv. 
 
Citat: 
"Under de två senaste decennierna har antalet cancerfall ökat med i genomsnitt 2 procent för män och 1,4 procent för kvinnor. Årets siffror indikerar att ökningstakten kan vara på väg att accelerera. En starkt bidragande orsak till den långsiktiga ökningen av antalet cancerfall är att befolkningen blir allt äldre. Cancerrisken ökar betydligt i takt med stigande ålder. Men även om man räknar bort  åldersfaktorn ökar antalet fall av cancer."

och citat:
 "Den genomsnittliga åldersstandardiserade ökningen för kvinnor de senaste tio åren är så hög som 5,2 procent för malignt melanom och 7,3 för övrig hudcancer. Totalt sett får dock fler män än kvinnor cancer, 52 procent av alla nya fall 2011 drabbade män och 48 procent kvinnor.
Risken att få en cancersjukdom före 65 års ålder är 14,1 procent för män och 16,3 procent för kvinnor. Minst en av tre som lever i Sverige i dag kommer någon gång att få en cancerdiagnos.


Det är ganska skrämmande siffror och jag tänker flera saker utifrån mitt eget perspektiv.  Jag tillhör en medelåldersgeneration av 60-talister, och vi är ganska många. Under min ungdom var det många som började röka - herregud var och varannan tonåring rökte! Och inte har det blivit bättre idag bland unga - och nu är det våra barn.
Lyckligtvis så har de allra flesta av mina vänner slutat för ganska längesedan, en del fått kämpa lite mer än andra. Under 80-talet då jag var ung blev solarium en stor grej, man skulle vara brun, brun, brun jämt (så är det ju fortfarande!) och solskydd var inte alls så vanligt. Dessutom - under några år på 80-talet då jag var som mest ung och snygg (haha) så skulle man sola TOPPLESS. Minns ni det, ni i min ålder??! ALLA var toppless!

Idag tycker jag mig se på dem i min ålder - vilka som röker och vilka som fortsatt sola ohejdat mycket. Det syns utanpå helt klart. Men vad är det som händer inuti?!!


"Malignt melanom och övrig hudcancer, är den tumörgrupp som i särklass ökar mest. Den årliga ökningen de senaste 20 åren har för kvinnor varit 3,5 procent för malignt melanom och 5,2 procent för övrig hudcancer. För männen är motsvarande siffra 3,6 respektive 3,8. Den stora ökningen antas bero på sol- och semestervanor då huden oskyddad utsätts för stark ultraviolett strålning".
"Lungcancer, inklusive cancer i luftstrupe, bronker och lungsäck, har hos kvinnor ökat med 2,9 procent årligen den senaste 20-årsperioden. Hos män ses en minskning med 0,5 procent under samma period. Skillnaden mellan könen speglar de rökvanor som funnits i samhället de senaste 50–60 åren. Förr rökte långt fler män än kvinnor, i dag är det omvänt, fler kvinnor än män röker. Kvinnornas ändrade rökvanor har inneburit att lungcancer sedan några år tillbaka orsakar betydligt fler dödsfall hos kvinnor än vad bröstcancer gör". 

Vi måste tänka oss för. Tänka på att inte ohejdat kasta oss i solen och särskilt inte då vi drar utomlands. Och tänka på att lära våra yngre hur farligt rökning är, tjata och tjata öronen av dem och vara riktigt jäkligt pain-in-the-ass jobbiga. Jag är så trött på att höra medelåldersrökröster och KOL-hosta överallt! Och då ska vi lägga till siffrorna för hur mycket rökningen åsamkar i dödsfall och lidande än just i "bara" cancer.

Den vanligaste formen av cancer är prostatacancer - det ställdes 2011 diagnos på 9 663 män och bröstcancer hade 8 382 fall. (det här är något som män gärna vill påtala ibland när de tycker att Rosa Bandet-kampanjen får för mycket uppmärksamhet av någon anledning). MEN det finns skillnader mellan dessa sjukdomar.
För prostatacancer var 70 % av männen 65 år eller äldre vid diagnos och ovanlig hos män yngre än 50 år (endast 85 fall).  För bröstcancer ser det annorlunda ut. Medianålder vid insjuknande var drygt 60 år. Drygt 80 procent av de kvinnor som får en bröstcancerdiagnos är i eller har passerat klimakteriet. MEN här drabbas många fler i yngre ålder - en del som ännu inte börjat med mammografi tex och då kan cancern ha spritt sig så mycket mer.

Jag vet inte själv varför jag som 46-åring, och före klimakteriet, drabbades. Jag känner så för alla dem som drabbas - och som fortfarande är ovetande - och kommer att drabbas. Vi vet inte varför - men jag hoppas att det en gång ska klarna och svaret på gåtan kommer oss närmare. Tills dess.... Ja vad kan vi göra? Mer än att försöka leva så bra som vi bara kan. Hur tänker du? 

tisdag, januari 22, 2013

Hur fort växer håret? - eller en frisyr på vift


Hörrni - jag vet att de som är i samma situation som mig - genomgår eller genomgått en cellgiftsbehandling - är mer än något hårfixerade. Det som man under en period inte har. Alls. Den där mardrömmen som vi alla säkert har - att tappa allt hår - är inte längre en mardröm. Jag hade "förmånen" att få genomlida den. Lyckligtvis bara temporärt. Sådär ett halvår. Igår var det 8 månader sedan jag avslutade den sista cellgiftsbehandlingen. Håret började växa igen ca 4 veckor senare, runt midsommar. I slutet på augusti när jag började att jobba kastade jag mina följeslagare sjalarna och körde utan. Då var håret väldigt kort men det kändes ok. Det var inte många på jobbet soom kände igen mig, ja fortfarande är det folk ute i livet som man träffar på som hajjar till och tittar 2 gånger vem det är som säger HEJ plötsligt. Ibland är det lite jobbigt, men numera är det inte påtagligt att man gått igenom något "sjukt" utan kan ju helt enkelt vara en stilförändring.

Den här bilden är tagen i oktober.

 
De andra är från igår - 3 månader senare. Det går undan och nu känner jag mig bekväm. Men som ni ser, det lockar sig. Det är total oreda och Angela Channing-varning. Jag måste ha diadem (som inte syns!) för att trycka till det som bara vill sträva rätt upp.  
 Jag vet att det här med återväxten i den här situationen tyvärr är väldigt personlig och inte alls sker på samma vis för dem som tappat håret av den här orsaken. Jag hade redan tidigare en redig kalufs och redan tidigare lockhårig a la vilda, så där är det ingen skillnad. Mer än att allt är nytt och fräscht och det är en härlig känsla. Det enda som inte syns är att det är grått, för det är åtgärdat!

Allt är nästan som förut - utanpå. Men bara nästan. Inuti är det lite mer kaos.

måndag, januari 14, 2013

Herceptin 14 av 17 - och supernyttiga Chiafrön

Idag har jag varit till sjukhuset på morgonen som vanligt var 3:e vecka. Sen snart ett år! Nu var det dags för Herceptininjektion nr 14 av 17, bara 3 ggr kvar nu! Som vanligt är det trevliga personer på onkologen och man får en trevlig pratstund på morgonen medan mediciner gör sitt in i venporten strax nedanför nyckelbenet. 


Jag for till affären och handlade lite matnyttigt. Nu har jag botinserat mig runt på nätet och fick upp nyfikenheten på chiafröet. Så det blev en sådan liten låda, från Risenta.
Chiafröet är ett ett superfrö, och räknas som en av de mest näringsrika livsmedel som finns. Innehåller massor av Omega-3 och rika på protein, kostfiber, vitaminer och antioxidanter - och dessutom kalcium, kalium och fosfor. Bra för hjärtat och skelett.
Läs mer om chiafröet här  finns länkar till recept) och hos Risenta - de har ett recept på en enkel dryck "Chia Fresca" med lime, ska testa!
Man kan alltså ha fröet till bakning, strö över i matlagning och sedan kan man göra pudding - fröet blötläggs och blir som en gele som man kan röra ihop med bär. Jag har hittat en blogg med ett fantastiskt lovande recept på en paj - men jag ska testa göra den först så talar jag om sen. 


Jag tror inte på undermedel, men jag tror på naturprodukter och att man kan via maten tillföra en massa utan att proppa i sig tabletter. Och jag som då har en hormoniell cancersort, ska inte äta kosttillskott. Cancerceller närs av socker framförallt, visste ni det? Vi proppar i oss socker - och ja jag har ätit smågodis i helgen!! - och hur många år dröjer det innan sockerbomben droppas och blir synlig via vår hälsa på ett mer drastiskt vis? En tidsfråga. 
Det finns ju många andra sätt att laga till god mat och godsaker, och det finns många fina fröer, nötter och bär från andra delar av världen som vi numera kan få tag på och kombinera nya gottigheter av.

Sisådär. Ett litet hälsotips på måndagen! Har ni några favorithälsotips eller recept?

onsdag, december 05, 2012

Biverkningar - och träning

WOW vilket snökaos det är! Jag skulle åkt till Kista dag men tack heaven att jag kan jobba hemma! Min dotter kom iväg i sin lilla bil till jobbet (hon jobbar sista dagen idag) men min slirade bara - så hoppas plogbilen kommer någongång i alla fall för nu är vår sluttande gatstump insnöad helt...
Åka och köra Body Balance på lunchen kan jag glömma med andra ord!

Igår pallrade jag mig iväg till gymmet. Det har blivit dåligt med träning sista månaden, och nu kände jag att jag inte alls är lika stark som tidigare. Jag körde 15 min på löpbandet och sen ett varv i Milon, men fått sänka viktmotståndet där. Körde lite nere i gymmet med, men att göra utfallsövningar gick inte, det bara snurrade i huvudet. Jag kände mig tillbaka som då i våras, när jag precis avslutade cellgifterna och det snurrade varje gång jag reste mig upp - men var envis ändå förstås att göra styrkeövningarna.


Sen kom jag på att jag ju var och fick mitt Herceptin i måndags - intravösa medicinen jag får var 3:e vecka fram tills i mars. Jag brukar inte känna av det direkt.
Faktum är att jag glömt bort att jag fortfarande går på cancerbehandling. Jag har lagt hela den där tiden bakom mig nu, förstås inte helt - men jag känner att nu har jag tagit ett steg framåt. Som förstås beror på att jag fått andra - tyvärr lite tråkiga - saker att tänka på och bli stressad över. Allt är som vanligt igen, nästan. 
Det är då jag glömmer. Glömmer att min axel är stel (fick förklarat att det är från strålningen) och att jag borde strecha den mer, eftersom jag nu tränat för dåligt. Trots att kroppen känts stark och att jag kommit tillbaka på ett jättebra vis, så glömmer jag bort att stackars kroppen utsatts för en hel del det här året. Jag glömmer bort att jag äter en biverkningsutsatt hormonmedicin som ibland håller mig vaken timtal om nätterna. Jag glömmer bort att Herceptinet kanske har biverkningar det med, och att jag kanske inte klarar att springa 3 km på löpbandet då i bra fart.
Så när jag kollar Fass på biverkningar:

Mycket vanliga biverkningar av Herceptin, som inträffar hos fler än 1av 10 patienter:
· diarré, · svaghet, · hudutslag, · bröstsmärta, · buksmärta, · ledsmärta · febril neutropeni (feber vid sjuklig minskning av vita blodkroppar) · och muskelsmärta.
· konjunktivit (bindhinneinflammation i ögat) · vätskande ögon · näsblod · rinnsnuva · darrningar · värmevallningar · yrsel
Andra vanliga biverkningar av Herceptin, som inträffar hos 1 till 10 av 100 patienter:
· allergiska reaktioner · klåda
· onormala blodvärden (anemi, minskat antal blodplättar och vita blodkroppar)
· torr mun och hud · förstoppning · torra ögon · halsbränna (dyspepsi) · svettning
infektioner inkluderande infektioner i urinblåsa och på hud · känsla av svaghet och att inte må bra
· bältros · oro · inflammation i bröstet · depression · inflammation i bukspottkörteln eller levern · onormala tankar · njurpåverkan · ökad muskeltonus/spänning (hypertonus) · aptitlöshet · viktminskning · domningar eller stickningar i fingrarna och tårna · smakförändringar · nagelförändringar · astma
· håravfall · lungpåverkan · sömnlöshet (insomnia) · ryggvärk · sömnighet (somnolens) · nacksmärta
· skelettsmärta · akne · blåmärken · hemorrojder · benkramper

Jag har inte tagit med allt, och tex kan man även få problem med hjärtat, så det ska jag göra ett ultraljud på senare i vår. 
Alltså - vad ni än gör när ni får medicin. Läs INTE listan över biverkningar! Det är lätt att det blir en självuppfyllande profetia, att man känner efter, och plötsligt känner igen en massa. Men det är klart, vem har inte "onormala tankar" ? Och på sistone har jag fått problem med kramper i vaden tidigt på morgonen, och funderar på alla värden i kroppen hur de är egentligen. Trots att jag äter massor av broccoli och annat nyttigt. 

Träningen är så himla viktig! Jag måste peppa mig att komma igen och inte tänka på det jag missat utan se framåt. Kroppen är värd så mycket mer. Igår efter träningen när jag hoppade in i bilen så fick jag en ångestattack och fick andas och återigen andas djupt för att allt skenade iväg. Det var som att så mycket frigjordes i kroppen och inte gick att hejda. Då man blir påmind hur viktigt det är med rörelse. 

M Å S T E   F Ö R S Ö K A   H Å L L A   F O K U S!!
Är ni med?
 

fredag, oktober 26, 2012

Rosa Fredag - Hope & Faith & Love


Jag kände förstås direkt för att vara med på utmaningen hos bloggen Meam Die. Att måla bloggen  ROSA den sista fredagen i Rosa Månaden Oktober! 
För mig har den Rosa Bandet-månaden varit rätt jobbig och känslofull. Det är ett stort kommersiellt tryck - och ganska mycket glada tillrop och många som vill vara med och stödja. För mig var det så för ett år sedan, då jag satt och funderade själv på att jag inte kände någon nära som var drabbad. Vem skulle bli den första? Inte tänkte jag någonsin att det kunde bli jag! Då hade jag ännu inte fått brevet. Det kom den 30 oktober... Resten är ju historia och går att följa här under min kategori "Rosa sjukdomen".
Det är helt galet att det gått ett år!! Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på hur lång tid det är, vad jag gått igenom och vilken tid det tagit. Det har varit omtumlande, gripande och målinriktat. Samtidigt som jag mått förhållandevis bra, och fått massor av tid att bara vara. Bara följa med, inte kämpa emot, utan kämpa med. 

Den här boken fick jag vid tillfället då jag fick beskedet. "En bok om Bröstcancerbeskedet" var oerhört stark att läsa, ja det tog en tid innan jag läste den. Alla stadier att gå igenom fick ta sin tid. Först operationen. Sen besked. Sen en operation till. Sen ett nytt besked. Då hade det hunnit bli slutet på januari. Först då förstod jag att det skulle ta ett tag att komma igång igen, ut i livet. Det tog drygt ett halvår till... Det var förvirrande att varit sjuk utan att veta om det och nu vara frisk, men gå på sjukdomsbehandling så länge.
Ingen vill få cancer. 20 kvinnor per dag ca får ett bröstcancerbesked. Jag var 46 år, inte helt ung men absolut inte gammal. Jag är tacksam att jag fått barn och hunnit igenom vissa faser i livet. Det blev inte den största katastrofen. Det kunde vara värre. Min aggressiva tumör upptäcktes tidigt, och jag har alla goda prognoser att få vara fortsatt frisk. Men man kan aldrig veta helt - och det är ju därför det är en sådan allvarlig sjukdom. Som ligger på lur.
Jag vet numera en massa om bröstcancer som jag egentligen inte ville veta. Det som man inte tar reda på - om man inte drabbas på något vis. Forskning och utveckling leder till att jag fått mediciner som för ett antal år sedan inte fanns, och ett tag var för dyra för att få. Läget var annorlunda, överlevnadsprocenten mindre. Jag tänker på alla de som inte överlevde. De jag inte kände - men känner för.
Jag hoppas ni alla därute kommer att slippa denna sjukdom - men jag vill i alla fall säga att hoppet är det som lever, ständigt. Hope & Faith & Love som mina rosa armband här ovan säger... 

Hope
Faith 
Love

måndag, oktober 22, 2012

Herceptin 10 - party och höööst

Hur mycket kan det regna?!! Jisses vad det kommit massor sista veckan och i lördags var det hejdlöst. Då vi skulle på party... När vi åkte med buss från Västerås på kvällskvisten såg man verkligen översvämmade diken och vattendrag och åkrar överallt. 

Vi var ju på 50-års party i lördags. Makens chef (vd) fyllde år och det var en rejäl fest med säkert 200 pers - och vi bussades till en folkpark (!) som han har köpt och renoverar, som ligger en bit in-middle-of-ingenstans i Bergslagen. Fint ställe!! Det var aktiviteter, bar, jättegod mat, massor av tal och spexigheter av vänner och familj. Han är en ganska välkänd person i bygden, särskilt för sitt bilintresse och för att anordna en välkänd stor bilträff varje år... 

Maken jobbar ju i Västerås sen över 25 år (trots att vi inte bor där) och känner ju rätt många, så han kände ju en hel del folk på festen och jag inte så många ;=) men det gick ju bra ändå. Tiden gick jättefort när väl bandet började att spela och plötsligt skulle vi åka hem. Visst blir det lätt så på sådana här större tillställningar? Tiden går jättefort och man tycker man missat att prata med en massa folk man velat prata med.
Jag hade lånat dotterns digitalkamera men den hade jag inget kläm på alls visade det sig.

  Jag menar, vad är det här?? Jo han främst där är min man och lite bakom till v tittar födelsedagsbarnet fram och sen är det lite annat folk som dansar runt.

Jag blev tvungen att testa om kameran funkade hemma och yes, ser ni att solen lyser in där genom takfönstret och sabbar alla bilder? Solen har lyst ett tag idag!
 
Imorse var jag till onkologen igen för att få min Herceptin-kur nr 10. Jag var ju där nyss kändes det som, och då var det 3 veckor sedan. Allt gick bra förstås, och alltid mysigt att få en pratstund med min sköterska där som kan allt. Nu blev det till att ta ett blodprov med för att kolla sköldkörteln inför ett doktorbesök på fredag. Det har med strålningen att göra tror jag. 
Nu ska jag lomma ned till sonen som kommit hem och fråga om han vill ha älgfärsbiffar eller stekt fläsk med löksås till middag. Undrar vad det blir?

torsdag, oktober 04, 2012

När man är 5 år yngre än sig själv!

Jippi - jag är plötsligt 42 år! Hur gick det till?! 5 år yngre bara sådär!
Igår gjorde jag en "kroppsanalys" när företagshälsovården var på jobbet. Man ställer sig på en slags våg och mäter hur mycket muskler och fett kroppen består av. PRECIS det jag funderat på en del att jag skulle vilja veta.
Man får reda på:  

  • Muskelmassa i kg  
  • Fett i kg och % 
  • BMR – (Basal Metabolic Rate) Den basala ämnesomsättningen i kcal 
  • Total vätskemängd i kroppen 
  • Fördelning av muskelmassa (kroppsbalansen) 
  • Bukfett (visceralt fett) 
  • Metabolisk ålder
  • Vikt 
  • Benmassa

 Det visade sig alltså att min metaboliska ålder är 42 år. Kroppsfett var 32%, visceralt fett 6 (1-12 är hälsosam nivå och detta fett är det som omger de vitala organen kring magen), benmassan 2,5 vilket också är bra.
Muskelmassan var 46%, som även ligger till grund för kaloriförbrukningen i vila (var 1442). Dessa två är mycket intressanta för min del när det gäller träningen, och som man kan påverka via den. Som ju även påverkar kroppsfettet.
Min fysiska rating totalt var 5 vilket är "standard" - och det känns ju toppenbra! Med tanke på att detta var mitt livs värsta år fysiskt för kroppen med operationer och cancerbehandling som dödat typ allt immunförsvar och annat i kroppen, ja att den fysiska statusen är klart godkänd efter det är jag så tacksam över!!
Såklart tror jag det påverkas det av att jag mådde bra innan, att jag tränat styrketräning frekvent (men absolut inte överambitiöst på något vis) sedan 14 år tillbaka.... 

Nu är det faktiskt så att jag är nöjd att vara 47 år. Varför ska man hela tiden vilja vara 5 år yngre? Har ni tänkt på att vi gärna alltid vill påpeka att man "alltid känner sig yngre" än vad man är? Hur mäter man den känslan?? Vi är den vi är - summan av hur vi lever och alla erfarenheter och livsval vi gör. Ibland är det tuffare och ibland enklare. När man kommer upp i den här åldern är skillnaden mellan låt säga 40 och 47 inte stor. Om man väljer att leva på ett bra sätt. Jag tror vi oftast vet med oss själva vad "ett bra sätt" är. 
I den här åldern spelar det inte heller någon roll hur gamla de man umgås med är. Man kan ha vänner som är 10 år äldre och 15 år yngre och trivas bra tillsammans ändå. Visst är det härligt!!

måndag, september 17, 2012

Snart är det dags för Rosa Bandet

Snart startar Rosa Bandet-månaden. Jag kommer att återkomma till det. Och den egna insamlingen som jag tänkte starta upp under månaden.


Årets Rosa Band kanske ni har sett har designats av syskonen bakom Dagmar. Det börjar säljas den 24 september. Det kostar 25 kr och hela 23.50 kr går direkt till kampen mot bröstcancer. Ni tänker väl köpa ett gäng? 

Ni kanske också har sett och hört att Lindex kommer med en Missonikollektion snart, ja den släpps den 25 september. Vad jag inte visste var att även den stöttar svensk cancerforskning med 10% av kollektions försäljningspris. 

  Om Missoni och detta kan man läsa en hel del om på Lindex hemsida, just om själva kampanjen. Jag vet inte riktigt själv vad jag tycker om Missoni-mönstren. De gör mig lätt yr! Men man kan ju vänja sig! 
Det känns som om att det kan bli en lite jobbig Rosa månad. Mycket egna känslor som sätts på spel den här gången...

måndag, augusti 27, 2012

Okejrå - jag köper höstkänslan

Jag har ju sagt det förr... jag är ju verkligen en person som vill behålla sommaren i det längsta. Gå barfota i skorna. Ha kortärmat och sommarstassen ett tag till. Sommaren är så enkel, min sommarstass är short och en tshirt (eller tischa som det visst heter numera) och ska man vara lite snygg blir det shorts blus. Jag älskar alla mina shorts. Men nu är det för kallt! Och vet ni, just nu köper jag det! Jag köper att det börjar bli kyligt på morgonen, jag får ta på en kofta inne och de bara fötterna är kalla. Trots att solen lyst idag och jag gonade mig en stund på altanen så känns luften verkligen sensensommar. Det som brukar verkligen kunna vara så varmt den här tiden. Så idag plockade jag ned en del av mina sommarkläder från galgarna, de där nygamla (som inte passat i nåra år) som jag knappt använt i sommar.... De ska ned i vintervilan.
Framförallt annat så beror mina nya höstapproach på att luften äntligen är lite friskare och jag kan SOVA bättre. Under en tid har jag haft fläkten på hela nätterna på lägsta fart, annars vaknar jag i den lätta sömnen och dösvettas och måste sätta på den. Men sista nätterna har jag sovit rätt ok, t o m utan fläkt. Fy fasiken, nattens gissel är stora. Hjärtat slår hårt och kroppen rusar. Nu har jag ätit hormontabletten Tamoxifen i dryga två veckor men så här har det varit sen jag startade med cellgifterna. Om den svalare luften hjälper nattsömnen får det gärna bli minusgrader i september...

Idag har jobbat hemma och gjort två stycken webbkurser i ämnet LEAN. Den ena hade jag visst gjort 2010 och nästan svarat på alla frågor - men fick nu en rejäl uppfräschning - och den andra klarade jag med alla rätt. Allt är förstås på engelska och man får leta efter svaren efter att man gått igenom alla avsnitt, om man hur tur att förstå själva frågan... 
Min hjärna är fräsch men det är ändå ganska jobbigt att fokusera på engelskan och lyssna på en malande röst i flera timmar - så jag är nöjd.
Imorgon ska jag till jobbet igen, och nu har jag lite arbetsuppgifter på G - just i ämnet som jag nyss pluggat på. Ska bli spännande och se hur det går, jag försöker att behålla lugnet och ta en liten bit i taget med öppet sinne. 

Och det är då mitt i allt det  här som det känns så härligt att bekymra sig om vad man ska ha för skor på sig. Alltså, jag äger inga skor - känns det som. Min dotter har typ 13 par skor i garderoben och överallt men jag har inga. Det får bli Conversen imorrn.


Sen vet jag inte om jag ska behålla den här jackan jag köpte för nån vecka sen (Vero Moda). Den är en fin moccajacka och feminin till snittet. Men åh jag vet inte.... jag har inte riktigt accepterat än att inte enbart tänka praktiskt och användbart varenda minut. Får fundera en stund till. 
Det känns underbart att vara tillbaka i ytligheten. Med stort allvar.






fredag, augusti 24, 2012

Första fredagen i mitt nygamla liv

Hej tjolahopp!! En sån här dag, just i dag, kan jag inte annat än att känna mig ofattbar uprymd och glad. Fredagskänsla liksom! Den belöningen efter en jobbvecka är något jag saknat länge.

Förra veckan var jag rätt tyst här, det slet och drog i mig fastän vädret var fint och det var vår sista semestervecka. Allvaret kändes nära, tänk att man ska bli så nojjig över sånt, även om man inte tycker det är obehagligt är alltid förändringar jobbigast precis innan de sker. 
Men så i måndags i alla fall så började jag att jobba. Efter 8 månader hemma och sjukskriven. Efter operationer, cellgiftsbehandlingar och en massa konstiga saker man aldrig upplevt eller någonsin (mar)drömt om att få uppleva. Jag tittade tillbaks på bloggen och faktum är att jag för ett år sedan skrev det här inlägget om att fundera över framtiden. Jag blev tårögd, för då hade jag ju inte en aning om vad som skulle hända. Sanningen var den att jag inte mådde helt bra i min situtation, precis som jag skrev. Men att det skulle ta ett år till och sen stå där och stampa igen... När jag blev "sjuk" och samtidigt förlorade mitt uppdrag på jobbet så kändes det nästan tag som en lättnad. Jag fick en chans att andas, ta time-out med ett väldigt jobbigt skäl. Under tiden hemma har jag fått chans att återerövra lusten till vara nyfiken igen. 

Det var roligt att komma till jobbet igen, träffa folk - och jag kan säga att det var en hel del som inte kände igen mig. Nu har jag inte jobbat så mycket på vårt stora kontor i Kista tidigare, så det är förlåtet ;=)  Men som en person uttryckte  "man är van att se ett stort hårburr komma gående" så förstår jag ju hur det är när hårburret reducerats rejält.
Jag har fixat med min dator, uppdaterat programvaror, installerat lite nytt och städat min mailinkorg. Gjort mandatorykurser och annat som hänt under min frånvaro. Och börjat fundera på en ny profession. Och faktiskt, det ser ut som att jag kommer att påbörja ett uppdrag också närmsta tiden. Så nu är det interna webbkurser och utbildning som gäller kommande tid. Känns kul!
Och framförallt. Jag vill känna mig som vanligt igen, släppa en massa tankar på sjudom och alltför mycket allvar. Jag vill tänka på triviala saker ett tag. Idag har jag haft ledigt och varit till gymmet, och varit och handlat. Softar in fredagkvällen lite, och strax ska jag gå och fixa iordning lite chilipesto och baba ghanoush. 

Ha så härligt alla och hoppas ni är lika fredagsyra!!

fredag, juli 27, 2012

Strålning är över och strålande tider coming up!

Nåra korta ord.... har inte riktigt tid att tänka till. Snart OS-invigning! Jag som älskar Storbrittaniens historia och myter hoppas på nåt fint!
Annars så:
Igår så strålade jag för sista gången! Nu slipper jag åka till sjukhuset 4 dagar i veckan! Yes vad skönt! Men allt har verkligen gått jättebra. Bra bemötande, snabb behandling. Först näst sista dagen fick jag någon slags hudreaktion och måste smörja och lufta men det ordnar sig säkert på ett par dagar. Jag måste fortsätta undvika solen och ha hög solskyddsfaktor. 


Jag och min dotter firade med sushi från nyaste sushistället i stan. Mumsigt värre! Och sen senare på kvällen kom våra killar hem från Jämtland, då firade vi en flaska bubbel på altanen. Grabbsen har haft det bra, bland annat vandrat nedför Åreskutan vilket tog ett antal timmar...
 Igår beställde jag också äntligen en resa! Så den 6 augusti åker jag och maken till Italien! Vi flyger till Bergamo och sen åker vidare till Gardasjön där vi ska bo i Desenzano del Garda. Jag har lusläst hotellsiterna - typiskt mig. Överdrivet nogrann när det gäller sånt här. Först hade jag tänkt att vi skulle bo på halvön Sirmione - men där fann jag att hotellen visserligen ofta har pool men många fick lite väl olika reviews, en del stänger typ dörren redan vid 11 på kvällen och en del ligger lite "off". Så därför valde jag ett hotell mitt i gamla stan i Desenzano vid hamnen. Visst vill man känna lite folkmyller?? Och ha fin balkong med mysutsikt slår högre än pool för mig som avskyr att bada i pool.... Vi ska ju framförallt ut och se oss om runt sjön dessutom!!
 Åh jag längtar verkligen SÅ efter att få komma ut och iväg och se världen!!


Brenzone - Lake Garda

Och vet ni vad - redan imorrn drar vi iväg en sväng. Det blir Göteborg, Ullevi och Bruce!
Ses efter helgen!