Igår var en bra
dag. Jag jobbade bra, allt flöt på bra, mådde finfint, bra mat, ute och rörde
på mig, skajpat med en glad dotter – var helt enkelt rätt så harmonisk. Min man
däremot (som suttit uppe och sett golf sent) var trötter och vi gick och sov
lite tidigare än vanligt – och jag som är lite tröttare just på mornarna än
förr skulle vilja komma upp lite tidigare.
Så när jag lagt
mig i gosat ned sig i rosa Beach House-lakanen, så händer det. Kroppen vägrar
sova. Trots lagom svalt sovrum – kastade jag av mig täcket, drog på det igen,
svettades, virade runt mig, hade för hög puls och bara snurr, snurr i huvudet. Nu
steg jag inte upp – för var rädd att bli ännu mer klarvaken. Försökte andas
djupt, låg och tänke på vad jag skulle handla, på ett inlägg om sömnstörningar,
på en kommuikationsplan, på vart min arkivjobbmailbox kan ha tagit vägen.... Ingen oro egentligen, ingen grubbel över något
särskilt (hur många ggr har inte DET inträffat i livet?) utan det var bara helt
lögn att sova och jag slappnade av allt vad jag kunde i varje muskel. Strax
efter 3 kom tidningsbilen hörde jag, och nån kvart efter började rödhaken
kvittra. Någonstans därefter slumrade jag nog i alla fall till ändå, för
vaknade sen av wake-up light kvittret. Och klev upp kvart i 7 – mer död än
levande just då.
Så här har livet
sett ut en stor del sedan över ett år då cellgifter, mediciner och hormoner satte min kropp i ett
nytt läge. Det har förbättrats mycket sista månaderna men då och då kommer en
sådan här natt. Man behöver sova, det är enormt viktigt för hälsan och tro mig,
den egna hälsan är det viktigaste vi har att ta ansvar för.
Det konstigaste
är att jag inte alls är trött på dagen efter en sådan här natt. Hur kan det
vara så?! Endera så är det faktiskt så att vilan, att inte stiga upp – luras och
ger en hel del slummer.
Och så tänker jag
på cancerspöket. Jag tänker inte så ofta på mitt eget numera, jag är frisk,
livet har gått vidare. Jag är inte rädd. Men så tänker jag på att HUR hade jag
varit och sovit och gjort idag om inte det förlorade året varit? Cancerspöket
kommer alltid att finnas där och spöka för mig då och då när jag minst anar
det. När jag är harmonisk. Kanske för att påminna om att inte glömma bort.
Jag är med i ett
fint forum på FB, för cancertjejer. Många i min situtation, före, efter och
mitt i en sjukdomstid. Många så mycket, mycket mer allvarligt drabbade av
obotlig sjukdom. Om ni visste vad det kämpas därute bland kvinnor som i
alldeles för tidig ålder drabbas av livsavgörande öden. En del mer än andra. Jag
gråter och skriker inombords ibland av orättvisan i livet, varför, varför,
varför??
Det var en
nyss en diskussion på forumet om just detta med sömnlöshet för några dagar sedan, för då när man
ska vidare, leva normalt igen, kanske klara av ett krävande jobb och samtidigt
äter en medicin som har biverkningar, ja då kraschar det. På forumet kan man
kasta ut sin frustration och bli uppfångad, få råd, få massa tips. Och
framförallt veta att man inte är ensammen. Man är inte galen, man delar ungefär
samma erfarenhet med flera. Vissa dagar vill jag inte tänka så mycket på just
detta, men vissa dagar är det värt massor.
Det är till er
alla kämpade kvinnor jag sänder min tacksamhet, ni är bäst!
Och till alla andra sömnlösa – för vi är
många därute som tappert kämpar på av olika anledningar– så önskar jag alla en
törnrosasömn kommande natt, och nästa.. nästa....