Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

tisdag, oktober 01, 2013

Att vara på framsidan - Rosa Oktober - och höst i kvinnokroppen


Något omtumlande idag, då jag fann mig själv på framsidan på vår lokaltidning. Ops! 
Om 81% av kallade kvinnor i Sörmland går på mammografi, så borde det vara 100%, tycker jag. Ibland är jag rädd att ämnet blir uttjatat. Samtidigt som det finns så lite man vet, dagen då man står där med ett besked som vänder upp och ned på så mycket. Jag fick det tidigt utan att ha upptäckt något själv - och det som jag vill komma åt är skammen, skulden - om jag upptäckt själv men inte vågat/orkat ta kontakt med vården om det. Sticka huvudet i sanden och förnekelse är rent mänskliga drag i svåra situationer. I början frågade jag mig VARFÖR så himla ofta. Jag som gjort så många rätt (inte rökt, fått 2 barn innan 30, ammat länge, ätit bra kost, tränat, inte ätit hormonpreparat....) fick ändå denna skitsjukdom.  Vad gjorde jag för fel - tror jag är en ständig fråga. Skuld! Men sedan gick det över till att bli HUR. Ett HUR gör jag nu för att bli kvitt dett på bästa vis? 
Jag vill inte utmålas som särskilt stark eller en någons slags hjältinna (uttryck som svävar runt mycket i den här sfären). För att vara stark måste man våga vara svag - när man måste finns inga alternativ.
Jag är otroligt ödmjuk för framtiden. Jag vill leva som vanligt, ändå kommer spöket alltid sitta där och påminna. Cancerspöket på axeln. 

Och trots att man ser pigg och fräsch ut på utsidan kan det ibland vara lite värre på insidan. Att från en dag vara en kvinna utan några som helst symptom på att närma sig menopaus eller någon slags klimakterie - så kastades jag in i det på studs. Via cellgifter slogs all gammal funktion ut. Och nu via antihormoner (Tamoxifen) så ska kroppens östrogen och progesteronnivåer stoppas upp. Allt på en gång. Det var den medicinen som jag gjorde ett uppehåll av under 3 veckor nyss eftersom jag höll på att bli småknäpp, av sömnlöshet och annat. Jag kan mycket om svettningar, hjärtklappning och ångest ihop med detta. Allt blir ett stort virrvarr. Ändå kunde det vara värre tänker jag. Mycket värre.

Jag vet att det är flera tjejer som skrivit om det här i bloggvärlden på sistone och jag vill förstås haka på, med min kunskap. För det är verkligen något vi inte vet så mycket om, som hyschas ned. Och snacket runt kvinnlighet eller inte fattar jag ingenting om. Vari sitter kvinnligheten egentligen?!!  D
Det är ofta ärtfligt vilka besvär man får, och det finns hjälp att få. Tveka inte att söka hjälp - och tex på hälsokosten finns (godkända!) produkter som kan hjälpa. Själv kan jag tyvärr inte äta några sådana alls eftersom det inte är bra för återfallsrisken så jag sitter där med skägget i brevlådan.
Det finns en mycket bra webbsida/artikel runt hormon och klimakteriebesvär - läs den! 
 Visst kan vi hjälpas åt att göra detta till något vi slutar låtsas om?!!
KRAM

6 kommentarer:

  1. Å Milla! Finns det någon länk till artikeln? Jag fick ju ett sådant där brev 2004 om att jag skulle tillbaka för ul mm Några månader senare opererades jag, men mitt var godartat. Just idag på självaste 1 oktober, rosa bandets månads första dag, hade jag återigen en tid för att kolla upp något de sett på mamografin som gjordes för mindre än två veckor sedan. Mamografin utfördes igen och sköterskan berättade att de sett något de ville titta närmre på. :( Sen fick jag in till läkaren för ul, läkaren kom in och berättar omgående att det de sett är ofarligt! Kan man ha sån jäkla tur TVÅ ggr?!? Det var vätskefyllda cystor som tömdes på plats och helt plötsligt kändes allt väldigt bra igen!
    Jag tycker du skriver så väldigt bra om det här och jag tycker du är en stor kämpe och förebild. Du och du vet nog vem är två som funnits mycket i mina tankar sen jag fick det där brevet. Jag visste i allafall att jag skulle ha två starka att luta mig emot och kunna få stöd om dagen haft ett annat slut. Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rackarns ! Men visst kan det hända igen, det är säkert så att vissa är känsligare för detta med cystor, fastän de är ofarliga. Men oj så mycket väntan och oro runt allt detta, och det är ju just det som jag vill komma åt lite. Menar du artikeln i tidningen? Jag kan nog skicka pdfen! KRAM på dig med!!

      Radera
  2. Jag fattar inte heller varför det bara är 80% som går på mammografi, hur kan man bara stoppa huvudet i sanden? Bra ämne och vilken förebild du blir. Bra att tidningarna uppmärksammar detta.
    Kram Helena

    SvaraRadera
  3. Vad fin du är i tidningen! Bra att det uppmärksammas. Jag ska faktiskt på mammografi i morgon, alltid lite oroligt innan man fått svaret.
    Min mamma fick ta bort en tårtbit av sitt ena bröst för 14 år sedan, när hon var 60 år. Det upptäcktes så tidigt så hon behövde inga efterbehandlingar som tur var. Hon hade aldrig kunnat känna den lilla knölen själv sa hon så tur att hon kom till mammografin vid ett tidigt stadie.
    Kram
    //bara anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gott att höra om din mamma Anna! Tidigare var det ju så att man ofta inte satte in efterbehandling för att det inte fanns samma mediciner som nu, och återfallen har varit fler men säkerligen många som även inte fått dem. Det lovar gott för framtiden. Den största vinsten vore ju dock om man visste varför det blir såhär många fall i vår del av världen. Kram

      Radera
  4. Anonym8:41 em

    Artikeln var jätte bra Milla! Min mor klippte ur den och postade den så jag fick den häromdagen. Kram Ulrika

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*