Tiden går. Jag gör en nulägesanalys och känner att det inte är så bra. Livet är bra, det är väl kanske så att det är inrutat och tryggt och vardagsaktigt, men skönt. Så har det inte alltid varit. Jobbet pinnar på, det har varit lite orosamt men nu har jag kommit igång med nya saker och det känns bra, det är inga stora utmaningar - men bra för mig. Just nu. Våra veckor i familjen pinnar på. Vi tränar - samlas hemma och äter middag efter 7 och det flyter på. Sonen har bytt gym och tränar 2 dagar, ledig 1 och kör på, är grymt stark. Maken tränar med och så jag då, som kom in i ett sånt bra flow under ett par månader. Stark. Inte ont någonstans.


Så händer något.
Efter den där sjukveckan för 2 v sen så blev jag frisk snabbt. Men så tappade jag lite ork. I fredags kväll hann jag inte reflektera så mycket, då hämtade jag mina föräldrar på Arlanda och sen maken som var ute med grabbgänget på stan. Och sedan kändes det allmänt olustigt hela helgen, hjärtklappningen som jag alltid har och får vartenda jäklaste kväll och natt när jag ska sova är jag van vid. Jag uthärdar.
Men det är inte ok att den håller i hela tiden.
Oron som skapas med den - vad är det för fel?
Så de här sista dagarna i veckan har jag hankat mig fram, haft fullt upp på jobbet, inte stressat - men känt att något är fel. Igår åkte jag för att träna, men när jag hållit på en stund och kört de övningar jag brukar, så kändes det inte ok med pulsen som ökade och hjärtat som slog så hårt. Jag åkte hem och låg i soffan hela kvällen under en filt.
Idag beslöt jag mig för att ringa vårdcentralen - jag drog mig enormt för det för det känns så diffust och fånigt på något sätt - så många funderingar:
Eftersom jag nyss varit sjuk men är frisk fysiskt.
Jag är inte stressad - jag vet helt klart hur DET känns - men får ångest av känslan
Hur känns hjärtklappning och hög puls, egentligen? Går det att mäta?
Kan man ha en depression utan att veta om det, hur det yttrar sig hos just mig?
Kan min antihormonmedicin som har knepiga biverkningar plötsligt spela spratt?
Kan mina panikångest/värmevallningsattacker om natten faktiskt vara riskfyllda?
Förstås hade de inga tider på vårdcentralen, det fattas läkare. Och hon lät tveksam, egentligen tyckte hon att om man har hjärtklappning ska man söka akut för det. Det tyckte inte jag förstås. Det skulle kännas himla dumt.
Så vi kom överens om jag tar en värktablett och ser om det blir bättre. Och det blev det faktiskt.
Men så ringde jag faktiskt onkologen och pratade med en sköterska där. Och vi kom överens om att jag ska göra ett uppehåll av min medicin Tamoxifen i fyra veckor, och sedan få en läkartid. Och det känns som ett lättande beslut. Jag kan verkligen få se om det gör skillnad.
Jag tror jag behöver det extra mycket just nu. Det här ÄR min värsta tid på året. Jag återkommer till det varje år - min saknade jul-gen och hur jag bara längtar tills eländet är över. Nej, det är inte själva julen som är problemet, just då den pågår är den helt ok. Det är att det här tiden före som som liksom blir bara tidigare och tidigare och så det räliga mysandet och allt kollektiva lyckoskimmer och "måste-för-att-jag-vill" som gör mig alldeles tom. För att jag inte förstår det. För att jag inte kan ta till mig det.
Så nu andas jag djupt och imorgon är det fredag. Och vi har julfest med jobbet! Haha vilken utopi eller hur? Det blir nog skoj och lite tokigheter.
Kanske blir det en julfläta - kan inte fatta att håret har blivit så långt på sistone att det går att göra en massa fina flätor. Inte kan jag väl klippa av det då, som jag funderat på? Det är roligt att flätor kommit tillbaka så stort, jag lärde mig göra inbakade flätor som tonåring och det sitter i än... :)
Har ni det därute? Hur mår ni? Är ni julstressade? Vad tycker ni är viktigast? Att göra allt som man alltid brukar eller gör ni avkall på saker?





















