Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg

torsdag, december 08, 2016

När hjärtat slår alldeles för hårt

 

Tiden går. Jag gör en nulägesanalys och känner att det inte är så bra. Livet är bra, det är väl kanske så att det är inrutat och tryggt och vardagsaktigt, men skönt. Så har det inte alltid varit. Jobbet pinnar på, det har varit lite orosamt men nu har jag kommit igång med nya saker och det känns bra, det är inga stora utmaningar - men bra för mig. Just nu. Våra veckor i familjen pinnar på. Vi tränar - samlas hemma och äter middag efter 7 och det flyter på. Sonen har bytt gym och tränar 2 dagar, ledig 1 och kör på, är grymt stark. Maken tränar med och så jag då, som kom in i ett sånt bra flow under ett par månader. Stark. Inte ont någonstans. 

 

Så händer något.

 Efter den där sjukveckan för 2 v sen så blev jag frisk snabbt. Men så tappade jag lite ork. I fredags kväll hann jag inte reflektera så mycket, då hämtade jag mina föräldrar på Arlanda och sen maken som var ute med grabbgänget på stan. Och sedan kändes det allmänt olustigt hela helgen, hjärtklappningen som jag alltid har och får vartenda jäklaste kväll och natt när jag ska sova är jag van vid. Jag uthärdar. 

Men det är inte ok att den håller i hela tiden.
Oron som skapas med den - vad är det för fel?

Så de här sista dagarna i veckan har jag hankat mig fram, haft fullt upp på jobbet, inte stressat - men känt att något är fel. Igår åkte jag för att träna, men när jag hållit på en stund och kört de övningar jag brukar, så kändes det inte ok med pulsen som ökade och hjärtat som slog så hårt. Jag åkte hem och låg i soffan hela kvällen under en filt.
Idag beslöt jag mig för att ringa vårdcentralen - jag drog mig enormt för det för det känns så diffust och fånigt på något sätt - så många funderingar:

Eftersom jag nyss varit sjuk men är frisk fysiskt.
Jag är inte stressad - jag vet helt klart hur DET känns - men får ångest av känslan
Hur känns hjärtklappning och hög puls, egentligen? Går det att mäta?

Kan man ha en depression utan att veta om det, hur det yttrar sig hos just mig?
Kan min antihormonmedicin som har knepiga biverkningar plötsligt spela spratt?
Kan mina panikångest/värmevallningsattacker om natten faktiskt vara riskfyllda?

Förstås hade de inga tider på vårdcentralen, det fattas läkare. Och hon lät tveksam, egentligen tyckte hon att om man har hjärtklappning ska man söka akut för det. Det tyckte inte jag förstås. Det skulle kännas himla dumt. 
Så vi kom överens om jag tar en värktablett och ser om det blir bättre. Och det blev det faktiskt.
Men så ringde jag faktiskt onkologen och pratade med en sköterska där. Och vi kom överens om att jag ska göra ett uppehåll av min medicin Tamoxifen i fyra veckor, och sedan få en läkartid. Och det känns som ett lättande beslut. Jag kan verkligen få se om det gör skillnad.

Jag tror jag behöver det extra  mycket just nu. Det här ÄR min värsta tid på året. Jag återkommer till det varje år - min saknade jul-gen och hur jag bara längtar tills eländet är över. Nej, det är inte själva julen som är problemet, just då den pågår är den helt ok. Det är att det här tiden före som som liksom blir bara tidigare och tidigare och så det räliga mysandet och allt kollektiva lyckoskimmer och "måste-för-att-jag-vill" som gör mig alldeles tom. För att jag inte förstår det. För att jag inte kan ta till mig det.

Så nu andas jag djupt och imorgon är det fredag. Och vi har julfest med jobbet! Haha vilken utopi eller hur? Det blir nog skoj och lite tokigheter.

Kanske blir det en julfläta - kan inte fatta att håret har blivit så långt på sistone att det går att göra en massa fina flätor. Inte kan jag väl klippa av det då, som jag funderat på? Det är roligt att flätor kommit tillbaka så stort, jag lärde mig göra inbakade flätor som tonåring och det sitter i än... :)

 

Har ni det därute? Hur mår ni? Är ni julstressade? Vad tycker ni är viktigast? Att göra allt som man alltid brukar eller gör ni avkall på saker?

torsdag, juni 09, 2016

Älskade ungar- igen

 Dom här två alltså.
 Det är inte så ofta jag skriver om dem nuförtiden. Av olika anledningar, mestadels av en slags respekt. Det var längesedan de var en sådan central del av vardagen, skola, aktiviteter och allt det där. Och ett par riktigt jobbiga år med sjukdom, oro, utredningar och nattsvart tillvaro... Det som jag inte skrev om till slut.

Nu är de ju 25 och 23. Den ene så långt bort och den andre så nära. Vår dotter har avslutat sitt första år på University of Minnesota, en tuff vår med skola, extrajobb och internship, en flytt.... Nu bor hon tillsammans med några amerikanska killar och en tjej i ett hus, den fina lägenheten med den fantastiska utsikten ihop med en annan svensk tjej blev för dyr tyvärr. Det är tufft och dyrt med utlandsstudier och en dollar som far upp och ned när CSN beräknas på svenska kronor. Hon lever sin dröm, mitt i det amerikanska samhället och har verkligen skapat ett liv där som inte många tror går att göra. Många frågar oss ständigt, "blir hon kvar där nu, för gott?" En fråga det förstås inte går att svara på. Vem vet vad som händer i livet ett år framåt, egentligen?
Nu har hon lov, och kommer inte hem till Sverige i sommar. Det är förstås tungt för oss alla. Men livet måste få vara så, och nu jobbar hon med lite olika saker, sitt extrajobb via ett nordiskt företag - och i en verksamhet på universitetet. De får ju inte jobba de utländska studenterna, mer än jobb som finns inom skolan. Och det funkar ju det med!

Såklart finns det stunder man tänker, varför hon, varför skulle precis hon ge sig iväg långt bort i världen och stanna - varför kunde inte hon göra som de andra, studera hemma, flytta i alla fall 50 mil iväg och finnas närmare. Eller som en del ungdomar gör, skaffar sig en familj supertidigt och bor kvar i hemstaden?  
Fast det där finns inte i min riktigt i min värld, alla väljer sin väg och offrar knappast inte något annat - men jag är stolt över att ambitionerna är större än att bli kvar i hemstaden.


Och så den andre. Sonen som kämpat så med motgångar på många sätt under åren, som haft en sådan tuff tid i många år men till slut fått en ovärderlig hjälp från flera håll. Som idag mår bra, som tränar en massa, är klok, oslarvig och stabil men förstås fått offra en normal ungdom som inte kommer tillbaka. Han har varit arbetssökande en längre tid, ni som har erfarenhet av det vet säkert att det är ganska påfrestande för alla parter att ha en ung vuxen hemma, som vill jobba. Han har tagit sig igenom tiden ändå med en positiv anda och verkligen gjort sitt till med jobbsökande och haft en devis att han vill hitta något som är hans grej, som passar honom. Något rörligt, praktiskt jobb framförallt.
Några motgångar har det varit, en som var riktigt jobbig tidigare i vintras då han ansökte till GMU (militär grundutbildning) men inte kom in, säkerligen spelade den förflutna sjukdomstiden stor roll, men det hade verkligen passat honom att komma iväg på den grejen. 
Men så dök det upp till slut, jobbet. Bättre än vad han kanske kunnat tro, relaterat till hans IT-utbildning. Om 2 veckor börjar han i en nyetablerad funktion som IT-tekniker på ett större företag i stan, via bemanningsföretag i 2 led kan man säga, men ändå -ett jobb, på heltid. En mil hemifrån. 
 Det är fantastiskt roligt och en stor, stor lättnad för oss alla. Livet känns lättare än på länge.

TIden med unga vuxna som ska ut i livet är nog den jobbigaste som förälder --något det sällan pratar så mycket om. Hur de mår. Hur man mår som förälder.
 

Jag önskar så att tillvaron för dagens unga numera kunde fokusera mindre på att prestera, allt handlar liksom om vad man gör i skolan, i idrott, hur man ser ut, borde se ut, borde göra innan man fyllt 20, hinna med innan man är 25.... Det är en tuff värld, och vi föräldrar har en nedrans stor del i det. Ängsliga föräldrar som inte kan låta kidsen ta motgångar på egen hand.

Jag älskar mina ungar för vilka de är, inte för deras prestationer. 
Alltid.

måndag, november 23, 2015

Mörkaste tiden på många vis

Jag är verkligen En Usel Bloggare. Jag vet. Kanske borde jag ta en paus eller nåt. Jag lever mitt liv och tillvaro och känner att den är ganska nog, fast grejor händer mest hela tiden. Jag skulle kunna skriva om att jag prioriterar att träna och det går bra, att kvällarna går jättefort sen när man kommer hem, att mörkret för mig som för många andra är ganska energidränerande och man går ned i varv på något vis. Det skulle jag kunna skriva om. Att vi var på en shoppingrunda förra helgen och fyndade nya kängor, och lite nya plagg från en butik jag varit nyfiken på ett tag. Att jobbet går bra men är lite segt och lite händelsefattig ibland - men ofta riktigt bra! -och att jag nog måste ta tag i det där på nåt vis, vilket hängt lite som en oro men ändå inte gör mig sömnlös...

Jo - mycket händer.

Men ändå överskuggas ju allt av det som hände förra fredagen -- det i Paris. Det var ju fruktansvärt förstås - som så mycket annat som händer i världen sen en tid. Jag är en person som påverkas mycket av det som händer i vår värld - som världsmedborgare känns det också angeläget ATT faktiskt tänka efter. Allt som händer därute angår oss alla.

Vi ska ju inte låta oss påverkas -- eller rättare sagt så ska vi leva vidare i våra liv säger alla, men kan man det helt, som inget hänt? Kan ni det? Jag tänker att vi alla måste fundera på hur vår inställning är till att låta händelser inskränka på våra egna liv. Ska vi tänka på hur vi reser, vart vi reser, hur vi umgås med människor, hur vi behandlar varann, om vi till varje pris verkligen inte vill låta oss påverkas i hur vi lever, som att inget hänt?  Kan vi alla dra lärdom på något vis? Jag funderar en hel del på det.


Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd för det som är främmande. Ändå grubblar jag en hel del, och saker och ting i vår ganska så prestationsstyrda och materialistiska värld känns rätt futtigt. Vad är det vi gör, vi människor just nu med vår värld, mot varann?
Inte undra på att man känner sig förvirrad.
 

 För några år sedan var vi i Paris, en mamma med sina döttrar och deras tonårsdöttrar. Det var fantastiska dagar i maj och Paris var enormt vackert och allra mest berörde mig Notre Dame. Och Versailles förstås, och allt det andra. Oavsett VAR det är, hur stora städer är eller små, så ska inga platser behöva berövas sin trygghet och frihet. Och i längden blir det nog inte så.

Så jag tänker vidare ett litet tag till. Letar gnistan till att vilja tramsa vidare här och hitta min nivå. Snart så! 

söndag, augusti 02, 2015

Det där med att få ett nytt jobb mitt i livet

Söndag - många som sitter med jobbångest just nu gissar jag. Jag har ju semester en vecka till... sen jobbar jag två veckor - och SEDAN väntar en helt ny utmaning som jag ju inte berättat om. 


I början på maj fick jag ett ryck och kollade lite jobbannonser. Jag har inte sökt ett jobb sedan förra sommaren då jag fick mitt nuvarande. Men jag är ju anställd på ett bemanningsföretag och även om jag trivs kanon på mitt nuvarande uppdrag så kan det hända grejor snabbt. Vi är många konsulter i mitt gäng, och projektingången har inte varit så stor inom det område på ABB som jag jobbar inom, ja det har hänt rätt mycket bara sedan jag började där i augusti förra året. Vi har ju haft rasande mycket att göra inom vårt gäng som dokumentatörer hela året, men trenden har blivit att det kan minska rejält inför hösten. Så jag tänkte att jag kollar väl arbetsmarknadsläget....
Där hittade jag ett jobb som genast kändes WOW - det där är ju jag!
Det var ett jobb som projektkoordinator inom ett nordiskt och internationellt konsultföretag inom bygg/teknikbranschen - i ett expansivt skede. Och det är klart att dessa egenskaper är mina:

"Din personlighet är avgörande för tjänsten. Du är en proaktiv, självgående, drivande och positiv person som är bra på att samarbeta. Du gillar att skapa ordning och struktur. Du har stark integritet men är samtidigt prestigelös och serviceminded."
"Du har flerårig erfarenhet av en roll där du var ett nav i en konsult- eller projektorganisation. Du kan också ha haft en bred chefsassistentroll. Du har mycket god förståelse för IT-system och självklart mycket god kunskap i Officepaketets program. Det är en fördel om du har arbetat mycket med budget och ekonomistödssystem."


Ja sen gick det nån vecka och så kom jag på att jag måste ta och skicka iväg en ansökan i alla fall och satt faktiskt sista kvällen innan slutdatum och knopade på mitt CV, som jag faktiskt kortade av rejält från hur det sett ut tidigare.
Kanske var det ett vinnande koncept, för redan nästa dag fick jag ett mail att de ville gå vidare med min ansökan (en första gallring alltså) och jag skulle svara på en del frågor innan deras rekryterare tog kontakt. Så jag skrev hela kvällen svar på frågorna, och några dagar senare ringde rekryteraren mig och det blev som en intervju via telefon, vilket jag inte alls var beredd på - så det kändes lite-sådär...samtidigt som jag kände en positiv respons. De skulle ta nån vecka till på sig att gå vidare. Och då var det kört, jag var liksom redan i det där nervösa-söka-jobb-försöka-tänka-på-annat mode. Och så ringde de och ville att jag skulle komma på intervju, de hade dessutom redan kontaktat mina referenser.
Så på intervju var jag, en fredag eftermiddag,, och det kändes bra - rättare sagt så kände jag att det var ett bra ställe att jobba på! Och tänka sig, några dagar senare - precis före midsommar ringde de och erbjöd mig tjänsten!
Så wow -- där stod jag plötsligt i en helt ny situation - jag sökte ett för mig drömjobb på många vis och så fick jag det! Hur gick det till liksom?? Det fanns inga tveksamheter men det blev jättejobbigt och pressande i mitt huvud runt allt, jag som trivs så bra med mitt jobb och speciellt mitt gäng... Det blev ett par omvälvande dagar kan jag säga att säga upp sig och meddela min chef (som är himla bra) och gänget... 

Sen har det förstås lagt sig en del, den där bubblande spänningen. Nu förbereder jag mig mentalt och tänker förstås "vad har jag gjort, börja ett nytt jobb är otroligt jobbigt". Den 1 september börjar jag och vetni, det är 10 år sedan i höst som jag slutade jobba i min hemstad, men nu är det dags igen. Jag switschar över från andra sidan Mälaren och jag har på något vis haft ett mål att komma tillbaka, och nu är jag där.... Känns ganska konstigt!
För er som inte vet så bor jag mellan Eskilstuna och Västerås och har således nästan lika långt till båda städerna, men nu får min käre man åka själv norrut igen -- men jag kommer att sakna Västerås fantastiskt mycket, jobbar ju i ett perfekt länge i centrum. Men det är i E-tuna jag har mina nära och familj och vänner, så det finns en fördel att jobba där.

Att ta steget att sluta på IBM där jag jobbat i 17 år blev således ett stort lyft, jag ångrar mig inte alls någonting. Det blev en dröm som jag iscensatte -- och nu blir det ytterligare en dröm att starta med något helt nytt, dessutom i en helt ny bransch. Så jag vill peppa er alla som tvekar av många skäl, och att kanske ålder skulle vara ett -- det går! Det finns de som uppskattar och inte alls tvekar att anställa en femtioåring! 

 

söndag, juli 12, 2015

Semester - är det nu man ska komma ned?


 Semester! Smaka på den!
Känns som att många verkligen började sin semester nu, vecka 29 är ju rätt sent men i år känns det ju väldans bra med tanke på vädret...

Men oj vilken vecka det blev. Vi var ju 3 kollegor som ska gå samtidigt på semester och oj vad vi försökte jobba undan! En massa andra saker dök upp som man inte räknat med som tog tid, och så satt man där -  fredagseftermiddagen och hjärtat slog som en hammare och det susade i huvudet. ATT det ska behöva bli så! Fick plocka med mig datorn hem för att göra klart i helgen. Kände mig helt ur spel hela kvällen så det som skulle vara en skön semesterkänsla blev väl inte riktigt så. Men IGÅR blev ju en superfin och skön dag. Jag vaknade förstås tidigt och knallade iväg till gymmet redan vid 8 och orkade hur mycket som helst, det var som all energi lagrats därinombords.
Lite galet är det ju -- det här med semester....

 Det vimlar av smultron i min plantering, de vita speciellt har spritt sig enormt på ett år

Nu är jag uppe tidigt igen och kan inte sova, är helt enkelt klarsovd. Ett som är säkert, mitt sömnbehov har ändrats radikalt på några år. Jag klarar mig gott på 6 timmars sömn på en natt, utan att vara ihjäl dagen efter. Märkligt väl??
Skönaste känslan när man ska vara ledig är ju nästan så här i början. När man har allt framför sig, okänt. Vi har en rätt obestämt semester, inte mycket alls inplanerat. Imorgon ska vi ta en liten tripp iväg för att komma ned lite. Om en vecka åker vi söderut och har bokat 2 nätter på Falkenberg Strandbad. Sedan ska vi boka lite mer, inte helt klart om det blir uppåt eller nedåt :) Vi har vänner som ska vara i Helsingborg den tiden så ev åker vi det, och där har jag aldrig varit ordentligt. 
Så, kom med förslag på vad man inte bör missa i Helsingborgstrakten! Sevärdheter, fina affärer tex.
Igår sken ju solen så fantastiskt fint här hela dagen och faktiskt var det jätteskönt på kvällen också med altanhäng och sen såg vi första Johan Falk filmen i nya omgången. Och den var ju hur spännande som helst! Rekommenderas.
Nu blir det en trädgårdsdag tror jag bestämt och solen lyser gott.

söndag, juni 07, 2015

Juni - när livet går över i en ny fas, och sommarklänning på gång

Känner ni det också den här tiden? Juni - skolavslutningar och semestertider närmar sig. Den där fasen av sommaren som kan bli lite ångestfylld för många. Våra skolor i kommunen slutade den här veckan, ganska tidigt. I fredags var det full fart på studentlivet i Västerås, och igår var det traditionsenligt sen ett par år på nationaldagen, dags för E-tuna. 

Vår son slutade faktiskt gymnasiet nu, han har jobbat så himla bra på vårkanten och blev klar med det sista jobbet häromdagen. Nu får han sin gymnasiexamen i El -och energiteknik (dvs IT, nätverk och massa sånt) men han valde att INTE alls vara med på själva studentavslutningen. Han är 22 år och kände att det inte var hans grej nu. Det har varit många tuffa år - jag kan inte ens förklara och vill inte ens gå in närmare på hur det varit - men det har varit mycket jobb, mycket ångest och oro pga en svårartad IBS och magåkomma. Som påverkat livet för en tonåring otroligt mycket negativt. Samtidigt som vi mött många människor som gett så mycket stöd, som engagerat sig och det är tack vare alla dessa som det till slut blivit helt ok. Teamet på gymnasieskolan har verkligen gjort examen möjlig, studier kan bedrivas på många olika sätt.
Livet är inte alltid enkelt i en prestationsinriktad värld. Då vi gärna som vuxna framhåller prestationer som våra ungdomar gör, så kanske det är andra värden som vi borde framhålla - och tänka på hur vilsen man kan känna sig när man kastas ut i livet och ska göra något av det. Jag vet att många, många känner att det här är den allra tuffaste tiden som förälder, då man ska finnas där men ändå inte, för sitt vuxna barn.


Vi firade i alla fall igår här hemma med grillmiddag, äntligen drog regnet sin kos mot kvällskvisten - men vi fick i alla fall sitta inne. För jisses vilket blåst som satte igång! Visst är det helt galet vad det blåst idag!!
Så idag skippade jag alla "borde-måsten-skullevilja" och fokuserade på att måla i vår klädkammare. Vitt, vitt blir det på den grönblommiga tapeten och det är smalt och lite trångt, så det är tålmodigt målande med en liten roller. Jag är så förbaskat noggrann, så det tar tid och kroppen får minsann värsta gympasset. Nu är det nåt varv kvar, sen ska det fixas golv och sen så ska vi inreda. Inte trodde jag att det skulle bli ett sommarpyssel, det blir detta istället för att "inreda" pallkragarna som totalt vuxit igen med ogräs...

Sommarkläder är ju ett sorgsamt kapitel - jag tog fram lite kortärmade toppar och sånt häromdagen men oj - det är verkligen ovisst varje dag vad man ska ta på sig. Idag beställde jag i alla fall en sommarklänning!
Jag har nästan aldrig långa klänningar, känner mig lite för kort och obekväm i det men vi får se hur denna blir, hoppas den blir bra!


 Klänningen kommer från Provrummet och heter Megan printed long dress, och tror den kommer ta slut snabbt! 
Undrar om det kommer bli superreor nu när det inte varit någon sommar ännu att tala om, köplusten har ju inte varit så stor direkt. Vad tror ni?

lördag, maj 23, 2015

Moloken dessvärre

Fina majlördag. Äntligen, äntligen kom solen till oss. Först lite blåsigt och molnigt, sen blev det mer stilla - så grönt, så doftande så ljuvligt...
Fast man blir inte helt glad på beställning. Jag hade väl som vanligt en del på agendan att fixa med idag, men det har inte blivit så mycket av det. Igår fick jag ont i halsen och var värre idag, vad är det frågan om, jag har redan slagit rekord i att vara sjuk 2 ggr i sista månaderna så detta hade jag inte väntat mig... Men med lite Treo och annat så kunde jag bli folk efter ett tag, åka och handla och så har jag mest softat i trädgården. Och så fick det äntligen bli lite rosé i kvällssolen på lillstugans altan... Maken mår inte helt ok han heller efter sitt digra schema med resor, extrem värme och förkylning.


 Kan rekommendera detta rosévin från Tommasi, som inte är så sött, mer torrt.

Små saker som gör tillvaron fin, lite lagom guldkantad, inga stora saker behövs mer.
För idag kan jag inte sluta tänka på livet - jag kan inte sluta tänka på Lotta och hennes familj. All kärlek till dem.

måndag, november 10, 2014

Måndag och jobbtacksamhet

Hej på er i måndagsmörkret!
Ute regnar det hör jag på takfönstret men det bekommer mig inte så mycket en sån här dag. Idag är jag piggare än jag varit under hela helgen. Jag har ju en skada på min käke som 20 år, då det upptäcktes att käkleden på ena sidan var söndrig, och jag hade ständig huvudvärk och inte kunde öppna munnen många cm. Bettskena och till slut en omslipning av tänderna för att få ett rakare bett i viloläge, gjorde till slut att det blev bättre. Men ibland, när jag sovit hårt på käken så kommer värken och så var det i helgen, båda dagarna... Det fick man för att sömnen var god.
 

Men idag var ordningen återställd och det kändes riktigt bra för att vara måndag, annars är det ju tisdagar som inte riktigt är min dag... Men just nu ilar dagarna iväg fort som attan och jag har mycket att göra på jobbet, så det blir en del extra tid där. Det gör inget alls, för vet ni jag trivs så himla bra med att jobba! Nu har jag varit på min nya arbetsplats 3 månader, och har blivit varm i kläderna. Jag har egna projekt att jobba med, och det har varit mycket som krockat så jag fått ta lite hjälp men jobbat även hel del tid extra vilket inte gör mig nåt alls den här tiden på året. Men det är just det som är så härligt på min arbestplats, man hjälps åt, och det finns alltid någon att fråga (alla mina dumma frågor!) och vi har roligt, skrattar mycket och ja, det är precis det där som jag längtat så mycket efter! De sista åren på min gamla arbetsplats för alldeles för mycket frustration, alldeles för mycket ensamjobb och stunder då jag visste varken ut eller in för att komma vidare. Jag tyckte jättemycket om mitt jobb där under många år, men sedan tappade jag all dynamik och mening och det fanns ingen plats där jag kände mig hemma. Nu är det så himla härligt att komma till jobbet varje morgon, heja på alla och ta sin mugg te, prata lite, starta upp sin dator och sen kommer alla inkvistande lite olika tider, stundom blir det ganska pratigt eftersom vi sitter i landskap men ibland är det full koncentrad tystnad, och jag jobbar så himla bra i sån miljö där det rör på sig mest hela tiden. Jag är så tacksam och glad att få kommit till en sån toppenarbetsplats, våga ta chansen (eller den ekonomiska möjligheten som det faktiskt var) att byta jobb blev en höjdare!

I helgen hade vi krattning med släkten hemma hos svärmor och det var middag, igår firade vi lite farsdag och jag var till min pappa och fikade. Sen var helgen slut liksom... 
Men jag hann fota några överlevande rosor och är glad att vi krattade det mesta i vår trädgård förra helgen och även peta ned nya lökar som jag aldrig brukar hinna innan frosten kommer... Ja jag är faktiskt redo för vinter!   KRAM




söndag, november 02, 2014

Tillbaka - eller.....

Hej på er! Här kommer ett inlägg med enbart ord. För det är dem jag har tappat bort. Totalt. Det är inte likt mig. Jag har bloggat så många år och jag har aldrig haft slut på orden såhär, i en mastodontbloggtorka. Och vad värre är, jag har dessutom tappat stinget att läsa bloggar. Jag har känt mig lite mätt på allt, inte riktigt mäktat med allt det som känns lite likriktat, lite tillrättalagt... Det som jag annars gillar så mycket, har plötsligt blivit lite jobbigt stressande. 
Jag har varit frånvarande ett tag, av lite olika skäl. Den stora hösttröttheten slog till och trots att jag trivs bra med tillvaron och verkligen gillar jättemycket att åka till jobbet varje dag, så hinner jag ju inte med det som jag gjort tidigare. På gott och ont, men mest gott. Sista veckorna har varit lite jobbigare på annat sätt, utan att gå in för mycket på det men det var så att en nära anhörig lämnade jordelivet. Det var en lättnad, men ändå är det sorgsamt och i veckan var det begravning. Livet går vidare, men man blir matt av allt det som händer runtikring Livet självt.

Dagarna rinner på.... sen-hösten är ingen favorit alls, men idag var det en fin dag och vi har krattat upp alla löv i trädgården, haft lite fikafrämmande och vi har det fint och städat i huset och det mesta känns under kontroll. Jag är så lycklig över vårt nya badrum och att tassa upp om mornarna när det är alldeles mörkt och golvvärmen möter sömniga fötter... Jag lovar att komma med bilder men jag har inte orkat fixa i ordning dem, det har varit fokus på annat ett tag. Och jag skulle vilja ha massa inspiration för kommande projekt dessutom, så jag vet många av er därute har massor att dela med er av.
 Jag hoppas vara på G igen och det bästa är väl att bara försöka skriva på, hitta tillbaka till den bloggpersonen jag en gång var, den som hittade en massa att reflektera över i omvärlden och inte försöka vara det jag tror det förväntas.... 

Jag är tillbaka snart igen! Är ni nyfikna på nåt, hojta till!!

söndag, september 21, 2014

Tidsjakten

Jag ha två kvällar kollat in på svtplay de två avsnitten som varit i serien Tidsjakten. Har ni sett den??  



Det är de här två som leder den. Det är Petra Brask som är "tidsexpert" och så sköna Jonas Leksell med sina härliga betraktelser.  Kolla in seriens sida här
Jag är ju själv inte mitt i den mest stresssiga tiden av mitt liv direkt, men alla vill vi väl försöka hinna med det vi vill göra -- men hur kan ju vara knepigt. Och vad lägger vi all tid på, alla har vi ju samma tid, och vad är man själv för tidstyp?

Första avsnittet handlade om familjen med två barn och massor av aktiviteter. Mamman var nästan lite sorgsam på något vis, och hon nämnde sig själv som högpresterande, att det alltid ska vara bäst liksom. Det är väl hopplöst att många av oss ska vara såna personer! Men vad innebär perfekt egentligen, är det inte väldigt olika från person till person? Det som är perfekt för någon är nåt helt annat för någon annan, och det är ju det som är så himla dumt. Tagga ned! Jag har själv under åren varit ganska engagerad i lite allt möjligt, fotbolls-handboll-basket mamma tex under de där åren då barnen var i sån ålder, och ordförande i en föräldrastyrelse i skolan. Fast jag inte själv känna att det som stressat som den där familjen hade det, frågan är: kan man planera sönder sig med listor och scheman hit och dit istället för att ta det lite chill? Vad säger ni, som är mitt uppe i det hela?

Avsnitt 2 var verkligen intressant, när man nu är i bloggvärlden. För det handlade om bloggtjejen med 3 små barn som kollar i mobilen var 10 minut typ och är stressad för att hinna allt. Snacka om digitalstress! Nu ska jag inte ordna mer om denna tjej (och kanske ev fördomar runt en massa saker) för brännpunkten i detta avsnitt är ju den digitala stressen. Vara på sociala medier jämt, känna katastrofen att missa nåt. Ja ni som läser här, vet allra säkert precis vad som menas med digital stress av och till. Självaste Katrin Zytomierska fick vara med och läxa upp lite - och hon var ju inne på något bra där, att man TROR sig veta hur saker och ting är, att bloggare alltid har tid till allt, alltid har det perfekt - ja ni vet allt det där som vi kan höra till leda (för visst skulle man aldrig hänvisa till sig själv utan vi påskiner ju gärna att "alla de perfekta bloggarna" är någon helt annan).

Jag fick själv en massa saker att fundera över.
Jag valde själv att göra något åt mitt dagliga liv för ett halvår sen, att försöka bryta en ganska destruktiv jobbtillvaro där jag inte riktigt själv hade kontroll över min tid. Jag kanske inte har det nu heller, men nu är jag rent fysiskt på ett arbete, frikopplar helt det som jag efter många år blandade ihop och inte mådde bra av, dvs jobblivet hemma och hemmalivet. I många perioder har jag jobbat fokuserat och jättebra men i många perioder under en stor psykisk stress - och jag kan klart skriva under på  ett stort internetberoende, redan när internet kom var jag helt hooked, det var långt, långt före bloggar och Facebook och smarta telefoner. Det ligger i min inneboende nyfikenhet på allt.... all kunskap som finns därute runt saker och ting. Jag var tvungen att bryta det!

Nu måste jag ta tag i mig själv och fundera på vad det är jag vill med min tid utanför jobblivet. Hur jag ska sätta tidsramar för saker och ting. Tror det är bra att strukturera upp sig lite och sitt eget förhållningssätt.

Jag återkommer om det - ni får gärna ge er syn på saken runt det där med jakten på tiden! Vad är det ni tycker är viktigast? Vad vill ni hinna med som ni kanske inte hinner eller prioriterar?

torsdag, september 04, 2014

Att lyssna på sitt hjärta - och glädjeveckan




 Jag försökte fota ett fantastiskt spindelnät i ett fönster. Det gick sådär...

Ops nu är det snart fredag igen! Vad hände?? Veckan har varit härlig! Vilket härligt väder vi fått igen, mornarna har varit så fantastiskt fina! Och när jag åkt hem med, däremellan har jag tyvärr varit inne hela dan och det är ju det här som är ett aber den här tiden med att jobba inne... när man kommer hem och stökat undan allt det där man ska göra är det redan för sent, att hinna njuta av det fina. Häromkvällen försökte jag ge mig ut på en springtur, med huvudvärk av vätskebrist det ju ingen lysande idé. Orkade INGENTING - men det var i allafall skönt att komma ut :)

Några små trassel har vi haft med missad hemleverans av badrumsmöbler (mitt fel) och fix med ena och det andra, elektrikern som ringer och frågar var vi tänkt att elen till handdukstorken ska gå in, var ska spottarna sitta.... Idag kom i alla fall badrumsmöblerna och nu är det grejor lite här och var i huset. Men jag bara ler och viftar undan dammet...

Jag har varit så glad i hjärtat hela veckan och det är tack vare alla goa tjejer från helgens event... Tänk att man kan få så god feeling och känsla! Tack alla för kommentarerna här också! Och jag har läst runt på flera bloggar och sett så många samstämmiga glädjeord och upplevelser -- underbart! Jag har inte koll på alla som var där, tyvärr men det är väl det som är en del av grejen, att vara tillräckligt många för att det ska skapas möten parallellt liksom. 
Jag har tänkt mycket på föreläsningarna. Jag vet att så många reagerat starkt - och inspirerats mycket - på olika vis. Eftersom var och en har sin egen historia. Förstås är Pias historia något som går rätt in i hjärtat och skapar tårar i ögat. Jag tänker mycket på hennes ord, en del saker kanske jag inte håller helt med om, men det är ju för att jag har min egna unika upplevelse. Det jag tänker på mycket är det Pia sa, att man ska lyssna på sitt hjärta.

 Men hur i all världen GÖR man det, hur kan man veta att det ÄR hjärtat som talar?
Jag tänker på alla val jag gjort i livet, och hur förnuftet ofta råder i mitt hjärta, eller huvud. Hur vet man att det är hjärtat som talar, så det inte är hjärnan som luras? Eller ÄR det verkligen något som förvanskas på vägen - kan förnuftet tala samma språk som hjärtat? 
Jag har nog ett otal gånger lyssnat på hjärtat men sedan valt det som varit bäst just då, minst besvärligt, som gör minst skada, eller tröttat ut mig själv på förhand. Men jag har nog sällan gjort något val som jag känt efteråt varit fel, för att jag inte lyssnade på den inre rösten, eller hjärtat. Sen kan det ju bli fel ändå....
 Ja ni, det är inte enkla saker man utsätter sig för - men just nu, just nu är jag tacksam och glad för att jag inte behöver lyssna så mycket, grubbla så mycket, oroas så mycket. Det kanske är då som hjärtat och hjärnan och övriga kroppen är ganska så överens.
 Hur känner ni - HUR lyssnar ni på hjärtat?
KRAM

 
 

söndag, augusti 10, 2014

Att börja ett nytt liv - var är det som är så farligt med förändring?

Det är söndag kväll. Jag har varit ledig i fyra månader och imorgon börjar en ny era för mig. Nya rutiner. Nytt jobb. Det pirrar förstås, förväntan, frågor, hur ska det bli, hur ska det gå, vilka människor ska jag träffa, hur ska jag orka med allt nytt på en gång?
Som alltid, när något är nytt. Jag är en trygg person. Jag har gjort detta ganska ofta, börjat med nytt. Sånt man inte kan eller förstår på direkten. Nya människor att jobba med. Det är i sig inte alls en ny känsla -- men när man står inför den är den alltid så förbaskat energikrävande!!
 Jag ska därför berätta en historia som illustrerar detta med förändring. Jag läser just nu, återigen, i boken Lyckofällan av Russ Harris. Den jag hämtar så mycket kraft ifrån. Så här kommer ett avsnitt ur den som jag har förenklat lite.
Så, vad funderar ni över när ni läser detta?


Tänk dig att du står vid rodret på ett skepp långt ute till havs. Nere under däck, utom synhåll, huserar en väldig skara demoner med vassa klor och tänder. De har ingått ett avtal med dig. Så länge du låter skeppet driva vind för våg så stannar de därnere så du slipper se dem. Men om du nånsin sätter kurs mot land kommer de genast rusa upp på däck och hota att slita dig i stycken. Det är ju inget trevligt, så du ber om ursäkt och styr ut på havet igen.
Problemet är ju att du snart blir trött på att driva vind för våg utan ett mål. Du blir uttråkad, ensam, olycklig, bitter och orolig. Du kanske ser alla andra skepp styra mot land, och du vet att du VILL dit.
En dag tar du modet igen och styr mot land. Demonerna far upp igen och hotar dig. Men! De här demonerna är bra på ett uppträda hotfull, men de skulle aldrig skada dig på riktigt. De har faktiskt inte den förmågan. De kan se farliga ut och skrämmas men de kan inte röra dig.  Om du TROR att de verkligen kommer att skada dig, har de tagit kontrollen över fartyget.  Men om du INSER att de inte alls kan vålla dig skada, ja då är du fri. Du kan åka vart du vill, bara du är beredd att acceptera att demonerna finns där.  För att nå land släpper du demonerna fria, de kanske ylar och skriker men de hindrar dig inte. Till slut hör du dem inte.
Dessa demoner kan kallas för Tankar, Känslor, Minnen, Impulser och Förnimmelser. De dyker upp så fort du börjar styra ditt liv i en meningsfull riktning.

Vi kan kalla det för evolutionen. I våra förfäders hjärnor fanns ett viktigt påbud. ”Bli inte dödad”. För att undvika det måste man känna sin omgivning, vilket inger en viss trygghet. Att ge sig ut på främmande mark kan innebära okända faror, för att hitta ny mat så var hjärnan tvungen att ha en larmberedskap. ”Var försiktig!” Du kan dö av något du inte känner till och hinna avvärja.
Det är fortfarande evolutionen som styr i vår moderna tid, när vi gör något nytt slår vår larmberedskap till. Du kan misslyckas, göra bort dig, bli avvisad. Tankar och oro mal runt obehaget. Alltför ofta låter vi obehaget hindra oss från att styra mot land och i den riktning vi vill. Vi driver runt till havs istället. Eller en annan formulering, att stanna i hemmets lugna vrå. Eller i missa-hela-livet-vrån...
Demonerna kommer att finnas där, även om du vill göra en förändring i positiv inriktning. Oavsett vilka meningsfulla förändringar du börjar genomföra så kommer de fula demonerna försöka avskräcka dig. Men. Om du fortsätter styra mot land och struntar i deras hot kommer de att lämna dig ifred. De som stannar kvar vänjer du dig vid efter ett tag, du genomskådar deras knep och kanske tom blir kompis med dem.
Fråga dig följande:
På vilket sätt skulle jag handla annorlunda om smärtsamma tankar och känslor inte längre var ett hinder för mig?
Vilka projekt eller aktiviteter skulle jag påbörja om min tid och energi inte gick åt till jobbiga känslor?
Vad skulle jag göra om inte rädsla längre var ett problem för mig?
Vad skulle jag försöka göra om jag inte hindrades av mina tankar att misslyckas?

Källa: Russ Harris – Lyckofällan
http://www.thehappinesstrap.com/


lördag, juli 26, 2014

Sommarläget

 
 Här ligger jag under björken och läser den otroligt spännande boken "Slutet på kedjan". Rekommenderas!


 
Ska försöka samla ihop mig lite och skriva några ord om sommaren. För vilken sommar vi har haft, det är ju lite unikt med denna värme. (även om jag kan minnas flera såna under åren) Allt liksom avstannar. Man bara är. Fast jag måste säga, att vad man BLIR är jobbigt. Vi är nog ganska många som börjar känna lite mättnad, speciellt de som ska börja jobba nu...
Vi flyttade ned delar av våra altanmöbler till nederdelen av trädgården, under björken. Händer väldigt sällan. Vår altan klagar jag på ibland, eftersom den blir skuggig rätt tidigt. Men nu har det varit helt annat. Skifferplattorna blir upphettade och går knappt att gå på och värmen har varit ganska olidlig eftermiddagstid där. Igår hade vi grillmiddagsbesök några timmar under dagen och sonen svettades vid grillen. Men sen så låg jag där under björken och iakttog det hela nya perspektivet man får på sin tomt. Och läste den spännande boken.
Idag har jag inte alls mått bra. Hade en oerhört sömnlös natt med stor hjärtklappning. Imorse var maken iväg tidigt för att spela golf, jag pallrade mig upp och bara satt och flämtade med klara känningar av värmeslag. Har ni fått det nångång? Jag fick det rejält när vi var i Egypten 2005. Efter en vecka där, en dag då solen sken och det blåste, kände inget alls just då men på natten kraschade hela kroppens system. Vi skulle upp jättetidigt och åka till Konungarnas dal, jag svimmade två ggr på bussen och var helt väck och vi fick åka tillbaka till hotellet och uppsöka en läkare... Inget roligt alls, och sedan dess känner jag symptomen.
Och nu, med den här förbaskat jobbiga antihormonmedicinen jag äter (eftersom den där bröstcancern är  hormonkänslig) så mår kroppen helt kass, fötterna och fingrarna pirrar och stramar, fotlederna är stela och jag svettas inifrån som bara den, utan att svettas om ni förstår vad jag menar. Det är inte alltid så himla ljust och enkelt och perfekt med sommar, när det kommer till välmående på ett fysiskt plan -- inget att hymla om men ganska tabu att prata om. Man Får Inte Gnälla!

 

Vi är väldigt, väldigt dåliga på det - men häromkvällen tog jag och maken cyklarna och tog ett kvällsdopp vid Pottskär, en liten vacker badplats en  bit från oss. Vi bor ju väldans nära Mälaren, typ bara ett stenkast. Många på vår gata med ojämna husnummer har sjötomter men de är ju totalprivata och sjön ganska onåbar just där, men vi kan ju snabbt nå några fina badplatser.
Det var en magisk stillhet den där kvällen, som det varit flera dagar nu och det är verkligen inte ofta man ser Mälaren så stilla och blank. De där kvällarna man vill ta till sig och spara länge på. 
Jag som vuxit upp på landet hela somrarna vid sjön (en bit härifrån) har ju kvällsbadat massor som ung, rott ut med båten och fastnat i kvällsdimslöjor och knappt hittat hem... De ögonblicken man plötsligt minns som om de var igår.





















Jag piggade i alla fall på mig lite senare idag, och har suttit på altanen länge. Det kom en härlig åskskur idag och luften blev lite lättare att andas. Dotter är borta och träffar kompisar ute nånstans och maken är i stan på galej. Jag är tacksam att jag fick en kväll i lugn och inte behöver ha tvn på - och vara lite för mig själv i tanken. Visst behöver man sånt ibland.
Hoppas ni mår fint i värmen - och kanske njuter ni av åskväder?!


söndag, juni 15, 2014

Att springa en kvartsmara -- och ha semester

Vilken vecka det blev.... det där juni ni vet. Jag vet inte riktigt vad jag gjort egentligen, dagarna har rullat på. Jag skulle kunna skriva en massa - om tex hur det är att träna body pump i 30 graders värme och sen sitta och pusta hela dagen i skuggan... Hur det är att VÄNTA. Vänta på besked. När man försöker göra annat, tänka på annat och begraver sig i gräs, smultronblom och frösådd men det ändå finns där hela tiden. Väntan. Som gör en stundtals andlös.
Ja... mycket har handlat om detta i veckan. Sen har jag ÄNTLIGEN sått frön i pallkragarna och fixat till. Jag är alltid sen med sånt. Men bekymrar mig inte. Det blir lite senare skörd på nån vecka hit och dit. Jag har i år sått rädisor (och de kan man ju så i omgångar), vildruccola (vad det nu är för skillnad mot o-vild), röd salladslök och massor av sockerärtsfrön.


Och så har jag våndats över det där loppet. I februari fick jag i present av min illmariga syster att springa Å-loppet. Jag hade ju pratat om det, att vara med. Själv är hon en duktig löpare och sprang Göteborgsvarvet förra året, men medan jag kanske styrketränar mer, så springer hon mer. Och jag kom liksom aldrig igång med att träna för loppet i god tid. I april körde jag hårt på gymmet, men har hela tiden en del krämpor som inte är helt ok för att löpträna. Har varit stel som tusan och öm i knäet, vissa dar värre och vissa bättre. I veckan körde jag Body Pump, fick ont dagen efter i knät men tänkte NU måste jag springa och testa. Och i torsdags kväll gav jag mig ut, mitt i en rejäl regnskur. Och avverkade 8,4 km på ok tid, en del spring, mest PW. Men det kändes BRA och helt ok. Så igår var det dags för Å-loppet, en tävling som startade för några år sen och vuxit till en folkfest mitt i Eskilstuna. Loppet går på natursköna vägar runt ån, och är på 10 549 meter, dvs en kvartsmaraton. Det var härlig inramning vid starten mitt på Nybron, olika startgrupper i 3 minutersintervall. En hel del företag deltar med sina anställda, många går loppet så trots att det är en liten elit som deltar, så är det mest en folkfest med väldigt varierande åldrar.
Och jag sprang faktiskt de första kilometrarna helt, vilket jag inte brukar. Sen gick jag en hel del på mitten, det blåste ju mkt som ni säkert märkte igår, för att ta det varligt. När man passerat 5 km och känner sig fräsch känns det som att det finns ett slut ändå, så jag körde på -- sprang, gick, sprang, gick omvartannat.

Och i mål kom jag på tiden 1.18 -- ganska väl till planen, med tempot runt 7,2 per km. Jag tog inte ut mig särskilt, det ville jag inte och är inte min grej att stappla i mål. Men för att ha tränat kanske 2 mil totalt så var det ju helt ok! Så om jag tränar ordentligt till nästa år, kanske det kan bli på en timme?? Vem vet!! Men det var roligare än jag trodde och det var extra kul att springa på ställen jag vuxit upp på, gator jag bott på och sprungit på många ggr under åren. Det var liksom HEMMA!
Idag har jag inte ALLS ont i benen vilket känns ganska konstigt, vilket också säkert bevisar att kroppen ÄR helt ok, att det lönar sig att träna på sin nivå, att kämpa på helt enkelt!

Så det blev en bra vecka! Och då har jag inte berättat det bästa. Att min semester nu är tidsbestämd, för den 11 augusti börjar jag på ett nytt jobb. Men det får jag berätta om en annan dag!

måndag, maj 05, 2014

Synen på motion och träning - och att göra något fokuserat

Jag har aldrig varit någon superidrottare. När jag var ung testade jag lite olika sporter, spelade basket under några år och höll på lite med hästar men slutade i 15-årsåldern. Sen kom gympavågen, så jag gick en del på Friskis & Svettis och löptränade en del också i när var en drygt 20. Sådär på egen nivå. Men sen kom styrketräningen in i mitt liv.  Då hade jag hade fått barn - gick ned en massa i vikt efter båda graviditeterna och har aldrig vägt så lite som just då - men sen smög sig kilona på och hade plötsligt inte alls bra värden på hälsokontrollen. Min kondition var rent usel. Så jag började styrketräna på Nautilus, mycket för att det passade bra när man inte passa en tid utan bara kör på. Jag märkte ganska snart hur bra det var för kroppen med att  bli starkare.
Då fanns inte alls många gym i vår stad. Nu har det verkligen exploderat, finns hur många som helst!! Det måste ju betyda att allt fler upptäckt hur bra det är för fysiken att faktiskt styrketräna och göra annat på gym, nu när vi inte alls använder våra kroppar som de var tänkt, och vi äter alltmer....
På gymmet jag går på är åldrarna väldigt varierande, och nu när Itrim även finns knutna till gymmet så har verkligen målgruppen utökats. Det är massor av olika människor som tränar, på olika tider på dagen och väldigt mycket kvinnor -- i åldrar mycket över min. Jag tycker det är fantastiskt, för det är verkligen aldrig för sent!


I helgen läste jag en superbra artikel om en PT som hade en bra syn på det här med motion och träning. Det handlar om att lära sig skillnaden mellan att motionera och träna. Motionera ska man göra varje dag, träna räcker att man göra 2-3 ggr i veckan.
Citat:
Folk tror att motion är träning, men så är det inte. Motion är de vardagliga rörelserna som du gör varje dag: går ut med hunden, cyklar till jobbet, tar trapporna och står vid skrivbordet.
– Träning har mycket högre intensitet och gör att du förbättrar din förmåga. När vi tränat tvingas vi vila för att återhämta oss. Att folk inte förstår skillnaden mellan motion och träning gör att många köper gymkort och går till gymmet flera gånger i veckan – för att motionera. Efter en stund lessnar de eftersom det inte ger resultat.
– Uteblivna resultat är motivationssänkande.

Så himla träffande! Jag har alltid fått kämpa med min vardagsmotion och har sällan varit motiverad runt den, att gå ut och ta en promenad tex. Med min vardag har det inte  funnits mycket inbakad vardagsmotion då jag jobbat så mycket hemma, suttit jobbstill eller åker bil till och från saker och ting, därför att jag måste.
Däremot har jag oftast varit motiverad att träna, men kanske inte alltid så fokuserad. Gjort lite fel, slentrianmässigt. Just därför kanske det inte alltid visat resultat, fastän jag tränat kanske i medel 2 ggr i veckan, utan stora uppehåll -  ett par veckor någon gång.

April blev ju en bra träningsmånad för mig - jag var med i en träningsutmaning på gymmet och hann köra ca 12 träningspass där på knappt 4 veckor, sen en del springpass hemma. Jag fick ett nytt styrketräningsupplägg och har nu kört det ett antal ggr, och faktiskt så känner jag redan resultat, mer styrka i benen och min opererade axel värker nästan inte alls längre. Jag har varit fokuserad, och det är väl nästan det som ger det bästa resultatet. Men är verkligen inte enkelt i vardagen alla gånger, när tusen saker ska ske och det lätt smyger sig in prestationstress.
För någonstans måste man reflektera och tänka att man ska vara nöjd med det man gör och hur man ser ut, hur man känner sin kropp och framförallt hur man mår. Vad man kan göra mer, eller om det är så att man aldrig kan bli nöjd -- då är det nog något annat man måste tampas med.

Vad säger ni -- hur gör ni bäst för att bli fokuserade, är det enklare runt vissa saker mer än andra?
 
 



tisdag, mars 25, 2014

När himlen visar sig

Vissa dagar, ja ofta - så tänker man inte på att den finns där. Den skyms helt. Den är grå, liksom trillar ned över oss. Men ibland då visar den sin POWER. Vår himmel. Den som gör oss. Ikväll var jag på väg hem på E20 och så färgades himlen alldeles orange, och det unika var en ljuspelare, precis som om något sökte kontakt där högt ovanför. Eller något däruppe sökte kontakt med oss. Det kändes som att allt gick långsammare...
Jag gjorde det förbjudna, jag langade upp Iphonen och tog några bilder. Väl hemma tog jag vägen via sjön och bron, och tog några bilder på solnedgången.

De där tillfällena då inget annat spelar roll....