Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

torsdag, december 08, 2016

När hjärtat slår alldeles för hårt

 

Tiden går. Jag gör en nulägesanalys och känner att det inte är så bra. Livet är bra, det är väl kanske så att det är inrutat och tryggt och vardagsaktigt, men skönt. Så har det inte alltid varit. Jobbet pinnar på, det har varit lite orosamt men nu har jag kommit igång med nya saker och det känns bra, det är inga stora utmaningar - men bra för mig. Just nu. Våra veckor i familjen pinnar på. Vi tränar - samlas hemma och äter middag efter 7 och det flyter på. Sonen har bytt gym och tränar 2 dagar, ledig 1 och kör på, är grymt stark. Maken tränar med och så jag då, som kom in i ett sånt bra flow under ett par månader. Stark. Inte ont någonstans. 

 

Så händer något.

 Efter den där sjukveckan för 2 v sen så blev jag frisk snabbt. Men så tappade jag lite ork. I fredags kväll hann jag inte reflektera så mycket, då hämtade jag mina föräldrar på Arlanda och sen maken som var ute med grabbgänget på stan. Och sedan kändes det allmänt olustigt hela helgen, hjärtklappningen som jag alltid har och får vartenda jäklaste kväll och natt när jag ska sova är jag van vid. Jag uthärdar. 

Men det är inte ok att den håller i hela tiden.
Oron som skapas med den - vad är det för fel?

Så de här sista dagarna i veckan har jag hankat mig fram, haft fullt upp på jobbet, inte stressat - men känt att något är fel. Igår åkte jag för att träna, men när jag hållit på en stund och kört de övningar jag brukar, så kändes det inte ok med pulsen som ökade och hjärtat som slog så hårt. Jag åkte hem och låg i soffan hela kvällen under en filt.
Idag beslöt jag mig för att ringa vårdcentralen - jag drog mig enormt för det för det känns så diffust och fånigt på något sätt - så många funderingar:

Eftersom jag nyss varit sjuk men är frisk fysiskt.
Jag är inte stressad - jag vet helt klart hur DET känns - men får ångest av känslan
Hur känns hjärtklappning och hög puls, egentligen? Går det att mäta?

Kan man ha en depression utan att veta om det, hur det yttrar sig hos just mig?
Kan min antihormonmedicin som har knepiga biverkningar plötsligt spela spratt?
Kan mina panikångest/värmevallningsattacker om natten faktiskt vara riskfyllda?

Förstås hade de inga tider på vårdcentralen, det fattas läkare. Och hon lät tveksam, egentligen tyckte hon att om man har hjärtklappning ska man söka akut för det. Det tyckte inte jag förstås. Det skulle kännas himla dumt. 
Så vi kom överens om jag tar en värktablett och ser om det blir bättre. Och det blev det faktiskt.
Men så ringde jag faktiskt onkologen och pratade med en sköterska där. Och vi kom överens om att jag ska göra ett uppehåll av min medicin Tamoxifen i fyra veckor, och sedan få en läkartid. Och det känns som ett lättande beslut. Jag kan verkligen få se om det gör skillnad.

Jag tror jag behöver det extra  mycket just nu. Det här ÄR min värsta tid på året. Jag återkommer till det varje år - min saknade jul-gen och hur jag bara längtar tills eländet är över. Nej, det är inte själva julen som är problemet, just då den pågår är den helt ok. Det är att det här tiden före som som liksom blir bara tidigare och tidigare och så det räliga mysandet och allt kollektiva lyckoskimmer och "måste-för-att-jag-vill" som gör mig alldeles tom. För att jag inte förstår det. För att jag inte kan ta till mig det.

Så nu andas jag djupt och imorgon är det fredag. Och vi har julfest med jobbet! Haha vilken utopi eller hur? Det blir nog skoj och lite tokigheter.

Kanske blir det en julfläta - kan inte fatta att håret har blivit så långt på sistone att det går att göra en massa fina flätor. Inte kan jag väl klippa av det då, som jag funderat på? Det är roligt att flätor kommit tillbaka så stort, jag lärde mig göra inbakade flätor som tonåring och det sitter i än... :)

 

Har ni det därute? Hur mår ni? Är ni julstressade? Vad tycker ni är viktigast? Att göra allt som man alltid brukar eller gör ni avkall på saker?

3 kommentarer:

  1. Trist när man har de där olusthetskänslorna som är så luddiga och som inte syns utanpå. Det verkar vara så att man kan vara stressad utan att känna sig stressad, och kanske till och med på väg till utbrändhet. Kolla den här sidan ifall du vill, fick den av en kompis. http://www.stressmottagningen.nu En bit ner på sidan finns ett test som gav mig lite tankeställare.

    Jag har inga som helst julkänslor i år. Brukar ha det, men rätt måttligt. Inte så hysteriskt mycket som det brukar kunna vara i bloggvärlden. Har ändå försökt fixa lite adventspynt för att jag egentligen tycker det är rätt mysigt. Jag har definitivt gjort avkall på mycket saker som kändes som ett måste för ett antal år sedan.

    Ta hand om dig vännen!

    Kram Lena

    SvaraRadera
  2. Oj, det låter inte bra. Känn efter nu och följ din instinkt. Man ska lyssna på sin kropp. Så ta det varligt. Hoppas det snart känns bättre. Vilken vacker fläta. Jag är ju en julälskare men har ändrat om lite och jag försöker att endast göra det där som verkligen känns bra och viktigt för mig och min familj. Hoppas festen blir bra och att du får tid till återhämtning under helgen.
    Stor kram till dig från mig
    Maria

    SvaraRadera
  3. Hej Milla!
    Tack för att du skrev till mig och det du skriver här känns verkligen igen.
    Det där när man inte kan sätta fingret på saker.
    VAD är det för fel på mig? tänker man.
    Vad gör jag för att må så här?
    Jag skalar bort allt mer, för att jobbet tar ju större del av ens liv.
    Jag åker hemifrån halv åtta och är hemma halv sex sex varje dag.
    Så ska man laga mat och sen är jag slut.
    Det är många gånger tanken kommer: Ska det vara så här?
    Jag känner inte heller stress på jobbet, men jag känner stress för att det tar så stor del av mitt liv.
    Ja, jag kan gå ner i tid rent ekonomiskt just nu... Men det skulle innebära att jag skulle bli av med min heltidstjänst som jag har och då sänks min SGI och pension märkbart.
    Det går liksom inte.

    Jag gillar ju julen och allt det, men för varje år måste jag skala ner mer och mer. DET gör mig sorgsen.
    Att inte hinna med det jag tycker är roligt och mysigt.
    Men jag förstår dig med. Som att man SKA tycka att det är härligt hela tiden och att man är avvikande om man inte gör det...
    Hoppas du kan få lite svar och hjälp med hjärtklappningen, för det låter inte bra.
    Hoppas också att du får det trevligt ikväll!

    Kram Anna

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*