Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

onsdag, februari 29, 2012

29 februari - lite Ikea tips på fint porslin

ÅH sista februari!
Solen lyser - det finns hopp om livet. Jag har dock inte pallrat mig ut idag. Jag orkar inte riktigt... men njuter ändå av ljuset. I förmiddags låg jag i soffan när solen smög sig in  genom fönstret och värmde så skönt.


Intill mig på skrivbordet står lite vår att njuta av

Dagarna trillar iväg. Jag låter dem gå, tvingar mig själv att ta en timme i taget. Efter helgens lite hysteriska duracell-kaninstillstånd så har jag tillåtit mig att vara trött, vara tung i kroppen. Falla tillbaka, känna mig rastlös och ganska energilös. För det blir säkert bättre... Jag pendlar lite mellan att vara fruktanstvärt rastlös och samtidigt enbart lat. Det är ett konstigt tillstånd det här, jag är inte van vid det - men accepterar. Händerna är fumliga och fingertopparna värker en del - smaksinnet är bedövat återigen och äta är inte någon höjdare. Det skulle kunna vara 100 ggr värre.

Idag gick jag igenom garderoben en del och kände mig lite smått desperat.  Det finns inga kläder där att ha på sig! Inga snygga, vanliga vardagsplagg att känna sig hyfsat klädd i utan att känna sig fånig. Och plötsligt har flera plagg blivit för stora! Sådär tråkigt hängiga, vart har mina kurvor tagit vägen?? Jag har gått ned 5 kilo och plötsligt känns det inte alls kul på något vis att tappa bort det som ändå är det friska, lite tokiga jag. Får bida min tid och handla lite smarta saker men just nu får jag gillra läget och ta det som finns i garderoben.

För visst är det den där tiden nu - "in between" då man väntar på vår och lite fräschare plagg, ha kortärmat kanske .... men det ändå är för tidigt.... jag ni vet säkert!!



I lördags var jag och min dotter på Ikea och handlade lite smått. Ni har väl inte missat det fina porslinet som finns nu på Ikea, vid namn Forsla. Jag köpte det finfina serveringsfatet i rosa, och 4 st av de lite större skålarna, som man kan äta sallad och soppa ur tex. Eller bär med vispgrädde.
Fantastiskt prisvärt och vårfräscht! Ser fram emot mycket att servera goa sallader från det fina fatet. Rosa gör mig lycklig!

fredag, februari 24, 2012

Fredag - och cytobehandling 2 av 6

Tänk vad kul att Victoria och Daniel fick en dotter. Och ett riktigt häftigt namn de valde. Estelle. Smakar otroligt bra. Gillar att de tar ut svängarna!
Att de födde på sjukhuset dessutom, och sen åkte hem ändå så snabbt. Men hoppas de får tid att ta det lungt nu.
 När jag fick min prinsessa för 21 år sedan (stenåldern?) låg jag EN VECKA på BB. Och jag fattar inte varför! Jag hade en extremt lättsam förlossning. Sen kom jag upp på en överfull avdelning, fick ligga mellan 2 tjejer som fött tidigare. Det var inte självklart att ha sin baby hos sig på rummet men det hade någon och det var omöjligt att sova. Jag fattar inte att jag var där så länge och hade sömnbrist och inte trivdes så bra, men det var helt enkelt så... Min mormor berättade att när hon var ung jobbade hon ett tag på BB och där fick de nyförlösta inte ens stiga UPP, så de fick springa med bäcken hela tiden. Visst är det sunt att tiderna ändras!!

Idag har jag varit på min cytostatikabehandling nr 2. Käka idegran igen, Taxotere som det heter på medicinspråk. Allt gick bra. Jag mår toppebra och känner mig pigg. Lite värre var det igår för då var jag till Katrineholm och opererade in en venport. En liten box som sitter nu under skinnet vid nyckelbenet, och en lång "tråd" går ned i en ven. Den ska underlätta all medicinering så man slipper bli stucken på nytt varje gång. Och det kan ju vara bra, jag har blåmärken överallt. Operationen var lite suspekt, för denna gång var det enbart med lokalbedövning dvs jag var vaken hela tiden. Det tog en dryg timme och jag spände armarna hela tiden märkte jag. De grejade en massa, ingen smärta kändes ju alls men de tryckte och bände och sydde och det var en märklig känsla. Men skönast var ju att jag kunde lämna stället 20 minuter senare och må hyfsat bra.

Jag vet att flera av er skrivit om styrkan. Jag är en ganska stark person när det kommer till "nödlägen" - jag är en känslomänniska men väldigt mycket så att jag accepterar läget. Jag är inte speciellt rädd för saker och ting, allt det jag går igenom just nu är helt nya saker för mig - men jag känner mig enormt trygg med alla människor jag möter. Så gå inte omkring och var rädd för saker och ting är mitt råd till er. Var inte rädd för sprutor och att smärta är allt det värsta i livet, för när det väl blir på riktigt så finns ingen tid för att onödig oro. När man tvingas göras saker man inte tidigare anat så blir man stark, för att man måste helt enkelt.
Det förtar dock inga andra vanliga känslor i vardagen. Jag kommer säkert bli lika upprörd av orättvisa saker som händer och när människor gör konstiga saker runt omkring mig. Det är därför jag är tacksam för att jag inte behöver jobba just nu, jag vill fokusera ALLT på hälsan och inte saker som just nu inte betyder så mycket.
Tack för era kommentarer - fortsätt gärna fundera och ställ gärna frågor om ni har några!

KRAM och ha en härlig fredag! Jag inväntar mina killar som varit i Romme hela dagen och åkt skidor - de lär nog vara trötta när de kommer.

onsdag, februari 22, 2012

Hårresande

Igår fyllde min dotter 21 år och vi firade med semla och hon fick sina presenter på kvällen då fadren kom hem från Sthlm. Annars så firade vi ju i söndags med släkten.
Idag har jag städat rent i badrumskåpet och ett annat vi skåp, trodde jag behövde kasta en hel del men så var det inte. Burkar och flaskor, visst blir det alltid en massa oreda bland allt?! Nu står alla mina hårvårdsflaskor i fina rader, för det kommer inte att användas på ett tag.
Den här bilden är tagen för ett par månader sedan. Mitt blondfärgade rufs. Då hade jag ingen aning om att jag snart skulle få reda på att jag har en allvarlig sjukdom och kommer att förlora allt mitt hår i sviterna av att bli cancerfrisk.


Titta noga på den här bilden. För det blir den sista, normala på ett tag. Jag har min nya klänning på mig från Desigual som jag fick i present av min familj. Jag föll för den direkt när jag såg den på Desigualaffären. Någon snappade upp det.... Den är superfin!


Faktum är att jag redan här har tappat massor av hår. Det började att rasa för en vecka sedan. Sedan allt värre. Bara man drog handen genom håret som fick jag med massa trassel. Egendomlig känsla, inte sådär som man kan tappa annars, utan här var det liksom som döda tovor. Så på morgonen så klippte jag av det längsta håret med en sax, rakt av bara. Kände mig verkligen som en tant...
Måndag fortsatte allt att rasa och tisdag morgon försökte jag tvätta håret men det gick inte att kamma ut. Och då tog jag fram klippmaskinen och saxen och gick loss. Det såg för jäkligt ut. På eftermiddagen hade jag dock en tid hos frisören och dit åkte vi, valde mellan 3 olika peruker. Valde en lite kortare frisyr med stor lockar, ganska mycket jag faktiskt. Och frisören tog fram rakmaskinen och tog bort ALLT hår. Jag trodde jag skulle gråta floder - men det gjorde jag inte. När man VET orsaken och VARFÖR allt detta sker så finns det ingen återvändo. Jag blir saklig och praktisk.
SÅ nu är det gjort, det jag bävat för. Nu kan jag gå vidare. Håret växer ut. Jag hade tänkt skriva hur min identitet är så kopplad till mitt lockrufs, men jag låter bli. Det kanske kommer en annan gång.
KRAM!

måndag, februari 20, 2012

Sexy And I Know It

SOOL måndag! Jag är pigg. Mer behövs inte. Jag sitter hemma och typ "väntar" på att en grävare ska ringa mig idag. Varför går man på niten att "jag ringer på måndag" och han ska komma hit och titta. Brukar de höra av sig? Brukar de komma?  Nja, vi får se.

Sonen har sportlov men har inte så mycket för sig, och jag borde kanske ta mig för något litet projekt eller så - men håller fast vid än så länge att inte planera mina dagar alltför mycket. Jo - jag ska virka klart en mössa, lite risk att den blir stor så vi får se om den blir klar idag. Mina dagar är ganska inrutade och jag slänger ögat en hel del på tv. Jag har fastnat på seneftermiddagen för "Glee" - lite tokig serie med många klyschor men med fantastiska performance i dans och sång!  Och vet ni, för någon vecka sen var Ricky Martin med i ett nytt avsnitt (och vem minns inte honom på "Allsång på Skansen" för flera år sen *flämt*) och framförde denna låt som ju bara är så himla COOL!
Kolla in coolingen här




Annars är ju originallåten fantastiskt rolig och bra så passa på och kolla in den också!!

söndag, februari 19, 2012

Söndag och kaffekalas

Nu är huset fullt med blommor, fina tulpanbuketter och andra. En vacker fick jag från mitt jobb häromdagen med bud. Maken till vackra tulpaner, djupt rosa och fransiga.

Jo jag ÄR hemma.... sen ett par dar faktiskt. Jag fick åka hem sent onsdageftermiddag. Nu är det en vecka sedan som jag låg i soffan och mådde uselt och förstod till slut att jag hade fått feber. Det blev lite abrupt där att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset, inga grejor med alls. Men vad behöver man egentligen... Jag var verkligen inte i form och få på sig sjukhuskläder var ganska skönt.
Min infektionskänslighet sjönk några dagar, men jag fick antibiotikadropp 4 ggr per dag och hämtade mig ganska snart men mådde riktigt risigt ett tag och min födelsedag sov jag igenom. Har en massa mediciner nu som jag tar, två olika typer av antibiotika, tabletter mot herpes (ni skulle sett blåsorna i munnen....) och munsvamp. Och sista dagarna har jag varit riktigt pigg och farit runt här hemma och grejat utan trötthet. Som alltid, när man varit dålig och sen mår bra inser man hur illa det var när man mådde dåligt, om ni är med på vad jag menar. Hoppas verkligen att slippa detta elände igen.

Idag har vi haft fikakalas här hemma för släkten. Min dotter fyller ju år på tisdag. Jag har gjort minimalt själv, dottern var till sin farmor och bakade häromdagen och tårta köpte vi från ICA Maxi (blåbär!) och jag lyckades få till en GI-cheesecake som smakade rätt gott. Tror jag. För ytterligare en biverkning är att saker och ting smakar konstigt. Kaffe har jag först druckit idag, smakar bläää! Allt smakar typ jättesalt, vissa smaker väldigt sött. Ja det är svårt att förklara men mat smakar inte särskilt gott.

Det kanske är någon som undrar hur det går med vårt GI-program. Jodå. Vi håller på, nu avslutar vi vecka 4 av 6. Men själv fick jag ta lite time-out på sjukhuset och äta lite annat, ja egentligen inte så mycket eftersom jag mådde illa av lukten av kålpudding med mera spooky mat.
Jag har under en vecka inte gått efter recepten i boken, utan lagat lite mer efter huvudet och det blir ju inte fel med det eftersom man lär sig vad som är "rätt" mat.
Jag har gått ned 4 kilo, men inte mycket har hänt sista veckan. Förmodligen äter jag för lite då matlusten inte är stor. Idag har jag syndat med bulle och tårta som inte alls smakade så gott... Men min man har verkligen varit enveten. Han har gått ned 7 kilo! Han är ständigt hungrig säger han, men är duktig trots det. På jobbet har har med låda och vid uteluncher så har han bytt potatis till salladsbuffé osv. Men hinner inte med mellanmålen, tror det är där problemet ligger. Jag fokuserar inte 100% nu på detta mer än att fortsätta äta rätt och att tänka på att jag måste må så bra som möjligt, det händer för mycket i kroppen via mediciner och annat plus att jag inte alls kan/orkar träna just nu.

Så - ny vecka. Ska försöka blogga mer framöver. KRAM ALLA goa som läser och kommenterar så fint här!

tisdag, februari 14, 2012

På sjukhuset

I söndags fick jag feber. Och eftersom min kontaktsköterska sagt "får du feber över 38.5 ska du genast åka till akuten, var du än är". Så det gjorde jag. Fick vänta ett tag bland hostande människor men blev sedan omhändertagen och en massa prover togs, en doktor kom och kl 1 på natten hamnade jag på infektionskliniken. Så här är jag nu.... Immunförsvaret var helt utslaget. Nu mår jag bättre, får en massa medicin via dropp. Har inte orkat nåt, bas sovit och tittat i luften. Usch! Jag längtar hem men vet inte hur länge jag blir kvar här. Igår fyllde jag år och mådde som sämst och hoppas nästa födelsedag blir bättre. Kram

lördag, februari 11, 2012

Gifta i 7 år - och lite tack till alla!

Jag måste börja att säga tack till alla som hälsar på här, och särskilt extra till Doktor Molly - som uppmärksammat min rosa kamp just nu hos sig. Jag tänker mycket just nu på det här med vad som är "på riktigt" här i bloggvärlden. Jag har bloggat länge, sen 2005, men aldrig sett mig som någon riktig bloggare - alltså inte med något särskilt syfte. Jag är alldeles för spretig... Jag har aldrig haft en fråga eller ämne jag brinner för extra, utom kanske just det här med det sociala spelet och vad det är som knyter oss människor i en grupp till varann, vad som engagerar eller dis-engagerar... dvs drar helt åt fanders.
Att knyta an och känna tillhörighet gör vi på många vis, och inte minst via nätet - jag har själv gjort det mycket tidigt långt innan bloggar blev nåt stort, men den personliga integriteten har alltid varit något som hindrat mig att löpa fullt ut. Jag gör det inte nu heller - men jag känner att i just i denna situation - att drabbas av något som många, många drabbas av och kommer att göra tyvärr, är något som känns viktigt att dela med sig av. Jag letar själv så mycket bekräftelse över min upplevelse, och vet att så många andra kommer att göra samma sak.


I torsdags eftermiddag blev jag plötsligt pigg igen. Ni anar inte vad det kändes toppen att plötsligt bli glasklar i knoppen och kroppen! Igår fredag höll det i sig. Jag tog tåget till stan och fikade hos mina föräldrar och var till en salong och testade peruk (mer om det en annan gång) och åkte sen med tåget hem igen. Men idag när jag vaknade var kroppen inte alls i fas tyvärr. Trött, hjärtklappning och tyvärr är det så att slemhinnorna i munnen tar mycket stryk och jag som lätt drabbas av blåsor i munnen drabbas nog lite extra nu. Ni vet om man bränner sig på tungan på varm choklad, så känns det nu trefalt i hela munnen...
Så - jag inser återigen att jag måste glädjas var dag som är bra och acceptera varje dag som är mindre bra.


Igår firade vi 7-årig bröllopsdag - hela 7 år sedan en regntrist tisdagmorgon då vi tidigt vigdes på Arlanda VIP - med våra barn förstås som deltog. En fantastiskt morgon i all sin enkelhet. Sen drog vi med flyget till Hurghada. Det som skulle varit Khao Lak i Thailand om inte tsunamin hänt strax innan. Det påminner mig alltid om att LIVET TILLSAMMANS är det stora - inte var eller hur. Det tog 20 år tillsammans innan vi blev gifta, och vi tillhör de 20% av alla par som väljer att behålla sina egna efternamn fortsättningsvis.
Idag har vi firat med go middag tillsammans allihopa - helstekt rostbiff i ugnen ihop med annat gott - tex bearnaisesås gjord av min man - han lyckade mycket bra trots en del oväsen i köket....

ÅH vad det måste vara kul för alla härliga bloggare som nu finns på eventet i Malmö - hoppas det är massor av glamour och kul. Vi andra får väl suckta och se på Mello!!

torsdag, februari 09, 2012

I väntan på något man inte riktigt vet - efter cyto 1

Nu har jag varit på väg flera ggr att skriva lite här men inte hittat orden riktigt, men nu får de flöda på helt enkelt. 

Imorgon är det en vecka sedan jag gjorde den första cytostatikabehandlingen. Allt gick jättebra, kände mig trygg och omhändertagen och läste en bok under större delen av tiden. Behandlingen sker med dropp, två olika typer som den ena är hormonbehandling av nåt slag och sedan själva cytostatikan (dvs cellgifter, som man helst inte ska kalla det) så det kommer ta ett par timmar varje gång. Denna gång med extra överinseende för att se så inte allergi osv uppstår.

För att hämma att cytostatikan sprider sig till naglarna (en biverkning kan vara att naglarna tar mycket stryk) på händer (och fötter) så kan man prova att ha isvantar undertiden behandlingen pågår. Jag hade läst på runt det, och visste att det kan vara oerhört smärtsamt men ville i alla fall prova. Fick typ grillvantar på händerna med is i. HU! Det gjorde genast väldigt ont. Ni vet ju hur det är säkert när man förfryser händer och fötter, men då kommer det liksom pö och pö. Här blev det SMÄRTA genast. Men jag andades djupt och beslöt mig för att härda ut. Det gick drygt en kvart, sedan kände jag välbekanta krypningar i kroppen och jag fick ringa på sjuksköterskan som kom farande. Då var jag på killevippen att svimma och fick slänga mig framåt och hyperventilera medan svetten lackade, och jourdoktorn tillkallades. Undertrycket sjönk till 41, så det var ett rejält blodtrycksfall med andra ord. Typiskt mig! Det måste varit en stor chock för kroppen helt enkelt - så några isvantar blev det inte mer men jag återhämtade mig snabbt. Men kan säga att mitt ena lillfinger fortfarande är svullet....

Under helgen var jag ganska speedad, säkerligen pga cortinsontabletterna man tar. Städade, handlade.... var på handboll i sporthallen. Med ständig hjärtklappning. Sedan under söndagkväll kom stora tröttheten och den har jag nu levt med hela veckan.

Vaknat vid 4 om natten och har ont i av trötthet, sovit i soffan större delen av förmiddagarna, orkat göra en del saker men får hela tiden sätta mig en lång stund med hjärtklappning och utmattad kropp. Smaken för mat är inte på topp, Man kan få förändrade smaker och uppsvullen mun av behandlingen och det känner jag av litegrand, halsen känns svullen men jag hoppas dock på att slippa bli sjuk. Min man hostar fortfarande en massa och dottern är hemma och risig med. Får jag feber äver 38.5 måste jag ovillkorligen ta kontakt med akuten och åka dit, och det har jag ingen lust med.

Allt känns overkligt. Ganska deprimerande om det är såhär man ska känna sig hela tiden. Jag ser framför mig hur min friska kropp krackelerar och mina muskler förtvinar för att jag inte orkar. Det blir säkert inte så hela tiden, cyklerna i de här 3-veckors intervallerna varierar och jag kommer säkert pigga på mig dag för dag. Men allt känns spooky minst sagt. Jag väntar på att saker och ting ska hända som jag inte rår över, väntar på att alla mina lockar ska falla av och paniken försöker jag förbereda mig på, men det går ju inte. 
Det är svårt att sätta ord på denna väntan men jag ska verkligen försöka vartefter.

Tack för all uppmuntran - i en isolerad värld betyder det massor!

torsdag, februari 02, 2012

Nu kommer min värsta mardröm att bli verklighet

Igår var jag (och maken) iväg för att träffa doktorn, och en spec läkare. Jag fick reda på statusen på min bröstcancer. Tänk, i början inbillade jag mig att jag hade "cancer-light" på nåt vis. Sådär så man bara tar bort den, väck och sen går livet vidare.
Det var ju en liten tumör, 4 mm visade ultraljudet då i början men det är ju liksom bara preliminärt. Verkligheten var så att den var 11 mm och av en aggressiv sort. Man graderar enligt en skala 1-3 och denna var 3. Snabbväxande. Dessutom hormonkänslig och HER2-positiv (vilket endast 20% är) och då krävs extra behandling för det. Men de 15 lymfkörtlar som togs bort sist var helt ok, det var skönt.
Så jag är frisk! Nu ska all cancer vara bortopererad!
Men nu börjar en tuff resa - nu väntar efterbehandling så jag inte ska få återfall. Finns det cancerceller kvar -snabbdelande jäklar som de är, så ska de väck. Det sker genom cytostatiskabehandling, dvs cellgifter.


Imorgon ska jag iväg på min första cellgiftsbehandling. Jag har petat i mig 16 st cortisontabletter idag som pirrar runt lite i kroppen. Och imorrn startar då det som kommer att vara hela våren. 6 st behandlingar var 3:e vecka. 18 veckor.
Visst känns det skrämmande, som att tassa ut på isen för mig, jag är livrädd för att gå på isen hur stark den är. Alla biverkningar som man hör om känns ju skrämmande. Ungefär som när man är gravid och alla varnar för allt illamående, hälsbränna, värk överallt... Jag hade inget av det när jag var gravid. Kanske klarar jag mig bra genom detta med, men det får tiden utvisa och jag har inga förväntningar.
Men den största saken är ju ändå håret.... att tappa allt hår är den värsta mardröm man kan ha. Jag har drömt den många gånger och hade någon sagt för ett halvårsedan att jag kommer att tappa allt hår hade jag dött av förskräckelse. Om jag inte har gråtit fram tills nu, så kommer tårarna trilla då.

Men allt har sin tid och allt kommer ordna sig. Jag är sjukskriven till sista juni. Jag kommer leva i en bubbla med projektet att hålla mig så frisk som möjligt. Och stark.
Hoppas även ni orkar med den resan, ni som finns här och peppar betyder massor ska ni veta! Jag är bara ledsen att min värld kommer stå still medan resten snurrar.