Jag måste börja att säga tack till alla som hälsar på här, och särskilt extra till Doktor Molly - som uppmärksammat min rosa kamp just nu hos sig. Jag tänker mycket just nu på det här med vad som är "på riktigt" här i bloggvärlden. Jag har bloggat länge, sen 2005, men aldrig sett mig som någon riktig bloggare - alltså inte med något särskilt syfte. Jag är alldeles för spretig... Jag har aldrig haft en fråga eller ämne jag brinner för extra, utom kanske just det här med det sociala spelet och vad det är som knyter oss människor i en grupp till varann, vad som engagerar eller dis-engagerar... dvs drar helt åt fanders.
Att knyta an och känna tillhörighet gör vi på många vis, och inte minst via nätet - jag har själv gjort det mycket tidigt långt innan bloggar blev nåt stort, men den personliga integriteten har alltid varit något som hindrat mig att löpa fullt ut. Jag gör det inte nu heller - men jag känner att i just i denna situation - att drabbas av något som många, många drabbas av och kommer att göra tyvärr, är något som känns viktigt att dela med sig av. Jag letar själv så mycket bekräftelse över min upplevelse, och vet att så många andra kommer att göra samma sak.
I torsdags eftermiddag blev jag plötsligt pigg igen. Ni anar inte vad det kändes toppen att plötsligt bli glasklar i knoppen och kroppen! Igår fredag höll det i sig. Jag tog tåget till stan och fikade hos mina föräldrar och var till en salong och testade peruk (mer om det en annan gång) och åkte sen med tåget hem igen. Men idag när jag vaknade var kroppen inte alls i fas tyvärr. Trött, hjärtklappning och tyvärr är det så att slemhinnorna i munnen tar mycket stryk och jag som lätt drabbas av blåsor i munnen drabbas nog lite extra nu. Ni vet om man bränner sig på tungan på varm choklad, så känns det nu trefalt i hela munnen...
Så - jag inser återigen att jag måste glädjas var dag som är bra och acceptera varje dag som är mindre bra.
Igår firade vi 7-årig bröllopsdag - hela 7 år sedan en regntrist tisdagmorgon då vi tidigt vigdes på Arlanda VIP - med våra barn förstås som deltog. En fantastiskt morgon i all sin enkelhet. Sen drog vi med flyget till Hurghada. Det som skulle varit Khao Lak i Thailand om inte tsunamin hänt strax innan. Det påminner mig alltid om att LIVET TILLSAMMANS är det stora - inte var eller hur. Det tog 20 år tillsammans innan vi blev gifta, och vi tillhör de 20% av alla par som väljer att behålla sina egna efternamn fortsättningsvis.
Idag har vi firat med go middag tillsammans allihopa - helstekt rostbiff i ugnen ihop med annat gott - tex bearnaisesås gjord av min man - han lyckade mycket bra trots en del oväsen i köket....
ÅH vad det måste vara kul för alla härliga bloggare som nu finns på eventet i Malmö - hoppas det är massor av glamour och kul. Vi andra får väl suckta och se på Mello!!
Tisdag
1 dag sedan

Grattis till er lite för sent =) Kul att bli bjuden på god mat sådär! Lät gott! Hoppas på allt gott för dig framöver.
SvaraRaderaHej vännen, vad tråkigt att läsa om det du har drabbats av...Hoppas verkligen att du kommer klara denna enorma pärs i livet. Kan såklart inte föreställa mig vad du går igenom, men håller alla tummar i världen för att du ska hel ur det här..
SvaraRaderaMånga styrkekramar från mig