Jobbar på.
2 dar innan vårt event på jobbet:
Min pall med muggar som anlände fel till vårt huvudkontor i Kista och skulle skickas vidare till Södertälje fick jag efterlysa. Det hade hamnat helt galet fel nånstans, och fick hämtas med budbil...
Hörsalen jag bokat visade sig inte ha högtalare kopplat till telefonen och mötet ska hållas telefonledes av folk från England och USA med 70 pers i lokalen hos oss... Träffade några kollegor och vi bokade en annan lokal som fanns ledig - som tur var.
Två kriser som redde sig. Finns det nån mer jag inte vet om ännu?
Pust vad jag ska jubla när detta är över på torsdag!
Annars är det höstlov. Sonen mår bra och är hos sin jämnåriga kusin över natten. Och goa, söta dotter har hjärtesorg så det smärtar i varenda nerv i kroppen.
När kan livet bli tråkigt och händelselöst? Jag längtar ...
tisdag, oktober 30, 2007
2 dar kvar ...
fredag, oktober 26, 2007
9 timmar senare...
Nu har jag avslutat dagens sista möte. Kl är 17.12. Det var med globala gänget, numera börjar känna mig ganska hemtam med att kackla på engelska men det blir lite roliga misunderstandings ibland.
Jag har ätit 2 mackor och druckit ett glas Oboy till lunch. Jag är hungrig!! Ikväll är det jag och barnen hemma - ja det är inte vanligt att Miss 16 är hemma - men det kan jag ju inte vara säker på förstås.
Jag ska åka till affärn och handla nåt att äta, lite snacks och sen ska jag ta mig ett stort glas vin och bara dra en DJUP SUCK. Nästa vecka kommer att bli värre än den här kan jag säga ....
Jag önskar att jag hade nåt roligt att berätta. Om jag orkar ska jag berätta vårt elände vi haft sista tiden med att handla möbler, få ihop dem och få rätt delar till dem. Den storyn kommer så småningom ...
Ha en skön kväll alla!
Ett livstecken
Tänkte jag skulle ge ett litet livstecken. Det är fredag och det känns som ett stort "jasså". Livet är tufft just nu, dimman ligger tät borde ute och inne. Utanför dörren har jag inte varit alls mycket denna vecka, mer än att handla på ICA och hämta post i brevlådan...
I måndags var jag och sonen till doktorn som är expert på magar, på Barnavdelningen. Han hade en massa att säga, jag tänker inte gå in på detaljer för det var en massa jobbiga saker att höra för en 14-årig kille som inte alls har särskilt stor lust att hans mage ska vara i fokus. Men det irriterar mig så att de lama anvisningar vi fått av vårdcentralens doktorer med att ta dessa pulver och hjälpmedel kan användas så mycket mer kraftfullt. Nu har sonen tagit dunderdoser och hans mage har förstås då reagerat åt andra hållet så den verkligen har startat, vilket också ger upphov till en massa magont.
Vi har kämpat och kämpat men att gå till skolan har han inte gjort. Han har för ont, han är för svag och törs inte gå dit när han har ont i magen.
Det här ligger som en stor tung blöt handduk över livet just nu. Jag vet inte hur man ska agera, hur man ska göra...
Till det lägger jag en helt hopplös jobbsituation. Denna vecka har jag jobbat hela dagarna och hela kvällarna. Det är en massa saker att få ihop till ett event som vi ska ha på torsdag 1 november med en massa inbjudna att delta i en presentation som sker i Sverige, USA och UK samtidigt. Det ska fixas lokaler, material, inbjudningar, en give-away som jag slitit med att få fram, plus en massa annat. Sen visade det sig att antal inbjudna blir många fler än i planen, så hur vi ska hantera det vet jag inte riktigt just nu. Och eftersom det är mina engelska och amerikanska kollegor som allt ska rapporteras till, så är det en massa runt det...
Jag jobbar ju med kommunikation, att förmedla budskap och hitta kanaler så att våra medarbetare kan få information de behöver - och att vår kunds alla medarbetare kan jobba vid sina datorer i sin dagliga tillvaro. Det är nog det som jag vill fokusera på mest, såna här event och fixa en massa runt det är inte riktigt min grej. Mitt företag levererar tjänster så att vår kund kan jobba vid sina datorer, skriva ut sina ordrar, material och allt det som överhuvudtaget måste funka i en IT infrastruktur på ett stort företag. Att mailsystemen funkar, att databaser funkar, att servrar funkar och är säkerthetspatchade, att allt är up and running helt enkelt. Min roll i det hela är väl att få människor bland all denna IT och teknik att prata med varann och hjälpa till att hålla en dialog med hur saker och ting fungerar, informera, informera. När nåt blir fel är det oftast för att ingen informerat.
Jag har gott hopp om att så länge information efterfrågas, så riskerar vi inte att hamna i en Terminator värld.
Jag gillar verkligen mitt jobb - men just nu har det slingrat sig som en ål runt halsen och vill inte släppa taget.
måndag, oktober 22, 2007
Tjejsnack
Tjejsnack är tyvärr det jag orkar med just nu ... Så här kommer lite sådant, så försöker jag återkomma runt dagsläget senare.
Miljö (v 43)
Är det viktigt att man gör något aktivt för att förbättra för miljön?
Ja finns möjligheten ska man absolut göra det, ALLA borde överväga mer miljöaspekten i de val man gör dagligen.
När du handlar mat, väljer du då kravmärkta varor framför de som inte är det?
OM det finns kan jag överväga det, men det är inte alltid den möjligheten finns - jag önskar att det fanns! Men just KRAV kanske inte alltid ÄR det bästa, det finns en massa krångligheter som gör att just KRAV märket skapar mer problem.
Väljer du att åka kollektivt om det finns möjlighet till det dit du ska?
Tyvärr ytterst sällan. MEN jag jobbar hemma väldigt mycket, så på så sätt sparar jag helt att resa, även kollektivt.
Vad väljer du helst, nyproducerat eller second hand?
Nyproducerat!
Kan du ge något tips på vad man kan göra för att förbättra för miljön?
Tänk en gång extra - försök se långsiktigt. Handla inte alltid stort och billigt, eller 2 för priset av tre, om du riskerar att få kasta bort något istället. Gå inte alltid på alla erbjudanden som kostar mer och inte är speciellt miljövänligt.
fredag, oktober 19, 2007
En helt galen vecka
Jag satte upp web conferenser och det var ju riktigt nervöst eftersom jag inte gjort det tidigare. Den första var igår och det gick rätt bra, förutom att engelsmannen som skulle hålla den trillade ur konferensen, men vi löste det. Idag visade det sig att mitt telekonferensnummer slog i taket på antal inloggade.... Ja förstår ni, det är teknik och kommunikation jag håller på med - och att jobba på världens största IT företag är väl inte sån stor hjälp... Det är try and error som gäller.

tisdag, oktober 16, 2007
Lite firande
Idag kändes allt lite bättre. Ja sonen är ju hemma ännu, imorrn blir det en vecka igen... Behöver jag säga att han börjar bli ganska slö?
Idag fyller maken år. Vi sjöng lite imorse och han fick paket. Han fick ett väldigt fin Fred Perry piketröja med snyggt rutmönster. Han har mycket piketröjor på jobbet, inte så ofta skjortor som förr men nu ska han iväg på begivenheter med jobbet i två dar så nu har jag minsann strukit en skjorta ikväll.
Vi beslöt igår att ställa in firandet. Jag fixar helt enkelt inte planering, att handla och göra i ordning. Sånt som annars är roligt är helt enkelt alldeles för stressande och meningslöst. Däremot så har vi ätit en trevlig middag tillsammans ikväll och en färdigköpt chokladtårta. Det var precis lagom.
Imorgon ska jag komma iväg till civilisationen och jobbet - hur många jag nu lär träffa. Alla far runt i cirklar och jag har fått beskrivet idag att läget är riktigt skruvat just nu runt hela vår verksamhet. Pust! Skulle man kunna lägga sig i idé ett par veckor vore det fint.
Sådär, dags att stänga ännu en dag!
måndag, oktober 15, 2007
Ibland kan man låtsas
Ibland kan man låtsas att tillvaron i så bra. Om jag hade bloggat i lördags hade jag berättat om att min lilla Ipod Shuffle var kanon att ha på träningen, att jag fyndat lite presenter och annat, att jag varit och hämtat en ny skänk på Jysk - som visade sig ha en del skadad när vi skulle packa upp den.... ja allt var rätt bra.
Idag kom verkligheten ikapp mig med våldsam kraft. Eller rättare sagt igår, och en orolig natt med oro, hjärtklappning och djupa samtal som pågick i mitt inre. Imorse visst jag inte riktigt om jag skulle klara dagen, hur skulle jag kunna jobba, hur skulle jag kunna fatta ett beslut överhuvudtaget?
För ganska exakt ett år sen var vår son sjuk och vi hade en jobbigt tid med en massa sjukbesök och tester framför oss angående hans yrsel och illamående.
Han mår ju inte bra nu heller, nu är det ju magen som inte alls mår bra, den funkar helt enkelt inte som en mage ska fungera. Nu har han varit hemma massor från skolan - och förra veckan ringde jag till vården och sa att nu går det inte längre. Man måste verkligen ta i med all kraft och be på sina bara knän för att få något att funka i vården, verkar det som. Nu har vi fått en remiss till Barn. Den hade inte kommit fram än. När jag frågade vad som händer när den kommer fram, så började sköterskan prata om 3 månadersgaranti och jag fick spel. 3 månader GÅR inte att vänta!
Så idag har jag pratat med Barn igen, jag har pratat med rektorn i skolan om skolgången, jag har pratat med mentorn om skolgången, jag har pratat med underbara kuratorn som vi gått hos i vintras, jag har fått samtal av kuratorn igen som ordnat första bästa läkartid hos en magspecialist nästa måndag. Utan att remissen kommit ännu. Jag orkade trots allt, jag tackade min stjärna för min verbala kraft och min uppriktiga oro att det gick att genomföra en sådan dag. Jag vill ha en glad son som kan må bra och genomföra sin skolgång. Inte som det är nu. Vi har en tuff tid framför oss och jag undrar om jag kommer att orka. Nu när jobbet är inne i en fruktansvärt jobbig fas med en massa saker som ska ske kommande två veckor, men jag måste fixa det, måste lyfta huvudet och se framåt. Det finns bara framtid just nu.
fredag, oktober 12, 2007
Liten mindre minst
Nu kan jag träna utan att släpa på 6 gigsapparaten! Håller på att uppdatera Itunes med låtar så jag kan testa imorrn.
Han är go´min man - men annars har jag inte varit så snäll ikväll känner jag. Hämtat och skjutsat dotter, låtti bli att dricka vin, åh jag är bara så himlans trötter....
torsdag, oktober 11, 2007
En morgon
Godmorgon, här sitter man och blickar ut över en väldigt stilla värld utanför, för visst nästan syns det att det är minusgrad idag?
Igår var jag och jobbade borta hela dan men idag är jag hemma igen vid min dator och funderar på vad denna dag ska ge.
Ett antal mail att skriva är högst troligt. Vi konverserar nästan bara numera via den vägen - alla är så upptagna ... av att skriva mail antagligen. Det är idag 3 veckor kvar tills dagen D, eller dag 1 rättare sagt då vårt nya kontrakt med vår kund slår igång. IT infrastrukturen ska ticka över enligt nya villkor. Inget som syns - men det finns där. Jag håller på och sliter över ett par saker som jag tagit på mig att driva eftersom mina kollegor i UK inte fattar vad det handlar om.
Mycket ska ske idag, får se hur slutsummeringen blir senare idag.
ikväll ska jag ut och träffa mitt tjejgäng, vi går ju ut och käkar då ich då istället för att träffas hos nån - ikväll blir det nog go pubmat nånstans och säkerligen en del skvaller och annat nonsens.
Ikväll ska en värmepumpkille komma hem och kika och lämna offert - det får maken klara själv. Vi måste göra nåt åt vår dyra elförbrukning och värmepump är ju numera en billig och bra grej med en payoff på ca enbart 3 år.
Om vi fixar en sån nu - SEN kan vi säkert börja fixa vår hall .... hmhm.
Ha nu en god dag, nu ska jag väl fundera på att äta frukost ... äh jag får vänta på förmiddagsfikat.
måndag, oktober 08, 2007
Föräldrars förtvivlan
När man själv har barn som är född 1991, och är en rätt trygg tonårsförälder på vischan, jadå är det svårt att trots allt inte beröras djupt av det som hände i helgen.
I en värld långt bort från vår egen, men trots allt, 5 killar födda 1991 sitter häktade för att ha sparkat ihjäl en kille i samma ålder. Det är fruktansvärt! Hur mår dessa killar idag? Hur mår alla anhöriga, deras föräldrar och den avlidne pojkens alla anhöriga?
I vår lokaltidning idag måndag står att läsa om fler misshandelsfall efter helgen, som alltid. Ett antal personer blir misshandlade av personer som hänger utanför en fest som de blivit avvisade ifrån, ett scenario som skulle kunna sluta på samma sätt. Det är lätt att säga IDIOTER!! För det vill man ju!! Men betänk att detta är vanliga människor med, lika vilsna och osäkra och tillsammans i grupp och ihop med alkohol blir de livsfarliga. De personer man tror man känner "han är ju så trevlig och gullig och den siste man kan tro ska göra nåt sånt" blir nåt helt annat i mörker och dimmor.
Det är lätt att tro att sådant här händer bara en "viss sorts folk". Men i detta fallet var det välsituerade i en rätt fin värld i Stockholm och killarna var fina killar, "man är rädd för". Säkerligen maktbenägna med sin bakgrund som stomme där pengar och status är centralt. Men lika vilsna, lika problemfyllda, samma skolstrul och oföstånd men ofta med en tung förhoppning och med många föväntningar från sin omvärld. Måste prestera, måste synas. Våldet är inte statusbetingat, våldet är alltid lika grymt, kallt och naket och personerna som drabbas är plötsligt lika mycket människor.
Jag hoppas att denna händelse ger ett stort avtryck i just den världen och skapar eko. Jag hoppas att ALLA händelser då våra ungdomar slår, trakasserar och brukar våld kan ringas in och att någon BRYR SIG. För nästa gång är det någon annans barn som drabbas, som förövare eller drabbad. Nästa gång kan det var min dotter, som aldrig är ute på stan och på fest men någon gång blir det den första och just den gången kan vad som helst hända. Var det nu är. Det kan hända oss alla.
Vi föräldrar får aldrig sluta ta något för givet och tro att det händer aldrig oss. Det händer alltid någon.
söndag, oktober 07, 2007
Hösten ....
..gör sig rätt uppenbar just nu. Jag har tyvärr inte varit ute alls knappt de fina dagarna som varit i veckan. Igår utlovade de fint höstsol men österut där vi bor kunde det bli dis och så var det hela dan och den där utedagen struntade då jag i. Sån är jag ....
Efter en lång, rätt tung vecka med massor av jobb avslutade jag fredan med att åka till Arlanda och hämta mina föräldrar på Arlanda, de kom hem från Mallorca och påtagligt solbrända. Annars har helgen var lugn och "o-måstig". Ett krav nästan då veckorna nu är så jobbtyngda och av andra tråkigheter. Igår var det ett mödosamt arbete för vår elektriker som var här hela dan och skulle sätta dit en jordfelsbrytare och installera igång golvvärmen i vår hall. Det blev flera timmar utan el och ett fibbel då det visade sig direkt vara nåt fel någonstans i huset, så brytaren gjorde sitt jobb... Slutet gott, nu funkar golvvärmen skönt och vi har en riktigt snygg elcentral i tvättstugan, och det sorgligt ofunktionella rummet har fått sig en uppfräschning med såpa idag.

Så i stora hela har det varit en god helg med avkoppling från det vanliga, men imorrn bitti är det dags att koppla på tankearbetet och strukturen igen.
Jag har ingen särskilt god bild på vår hall, golvvärmen gav ju inget synligt intryck och vi är ju inte alls klara men nu när elarbetet är klart är det hög tid att fundera på resten.... Här är dock en bild tagen en morgon då dottern lämnat hemmet rätt hastigt ... det såg lite kul att med tofflorna mitt på golvet. Jag blev tvungen att se om hon tagit på några skor.
tisdag, oktober 02, 2007
Vad är skillnaden mellan cyberspace och IRL?
För att spinna vidare runt detta med bloggar och vad som är verklighet eller inte verklighet i cyberspace. Det är lätt att tappa kontrollen.
I det hela handlar det om kommunikation och samspel mellan människor, även när vi är ute på internet. Vi kommunicerar som fasiken, men med anonymiteten tycks många socialpsykologiska regler falla...
Varför är det roligare att vara sarkastisk, elak och trigga elaka kommentarer i anonymitet, än att vara eller göra det i verkligen livet?
De som inte syns eller hörs kanske inte finns?
Ju längre bort vi känner oss från ett "offer" - desto mer tenderar vi till att skita i hur vi beter oss eller vad vi säger. Konformitet är t ex ett sånt där fenomen, dvs konformitet handlar om att anpassa sitt beteende efter andra människors beteende, på olika sätt. Det förekommer ju även på internet, i communities, på bloggar. Man startar en blogg i ett visst ämne, sen gör fler det, sen triggar man varann till att ta upp samma ämnen, att tycka till om varann, ha flest kommentarer, ha flest "vänner". Utvecklingen är ju god på så sätt, den skapar utveckling och samvaro men kan också vara tvärtom ....
Nätmobbing är den värsta sorten - den allra fegaste. För ett år sedan skrev jag om att det skickades ut ett brev till alla föräldrar från skolledningen i vår stad med ämnet "Tala med barnen om internet". Det hade hänt en massa saker på skolor som verkligen ställt saker och ting till sin spets. Det är fruktansvärt!
I går stod det i vår lokaltidning om detta med rubriken "Mobbing på nätet angår både skolpersonal och föräldrar". Detta kan inte nog uppmärksammas.
Våra ungdomar är nya i detta forum, de är nya att upptäcka hur man kan göra, och sociala regler tycks falla, för ingen har ju lärt dem hur det ska vara. Inte ens den större delen av de vuxna vet - och då tenderar såna problem inte existera.
Det finns "oskyldiga" saker som händer, som att skriva nåt spydigt i en gästbok hos någon skolkompis, det som också händer på "officiella" bloggar. Hur ska man då veta vad som är korrekt? Man ser ju vad andra skriver, vad går gränsen mellan att vara okey eller inte? Om vi vuxna inte vet, hur ska våra ungdomar då veta?
Jag tror många av oss vet var gränsen går för vad vi vill lämna ut, men hamnar många gånger i situtationer då vi kanske får omvärdera det. Själv har jag i vanliga livet ganska stor integritet, så har jag valt att i många fall även vara det på min blogg, utan att förhoppningsvis uppfattas som anonym. Jag vet ju många bloggare som är betydligt öppnare än vad jag är och ändå behåller integritet och respekt, så jag tycker att var och en ska känna själv vad som är ok, och trillar det in taskiga kommentarer, bemöt dem och mosa till dem!
måndag, oktober 01, 2007
En bloggares uppgång och fall
Alltså, jag är inte mycket för att läsa kändisbloggar. Jag bloggar själv utan ambition att vara nåt extra, få en massa läsare, provocera eller vad det nu är. Och det får inte heller ta över mitt liv men gärna få vara en helt naturligt del av mitt liv.
Jag har inte läst den här Alex Schulmans blogg mer än nångång. Nu ska han sluta blogga, och hållt presskonferens om det. Bloggen tog över hans liv och förvandlade honom till någon han inte ville vara. Tro jag det, så kan det lätt bli om man vill synas och vara nåt extra. Han gör säkert helt rätt, men han vill säkert fortsätta synas i andra sammanhang. Det jag reagerar på är allt det som sägs bland annat av chefredaktören:
"Alex Schulman hade skapat något nytt, ett unikt koncept som älskades av hundratusentals läsare och hatades av andra"
"bloggen blev en spegel av en viktig del av vår samtid".
Nu slutar Alex Schulman blogga. Det är ett modigt beslut. Att hoppa av när man nått tiotusentals hängivna fans och på allvar gjort avtryck hos delar av en ung generation har säkert inte varit lätt."
Jaha?! Var det verkligen något nytt och unikt han gjorde? Var det en viktig del av vår samtid? Har han verkligen gjort avtryck hos delar av en ung generation?
Nu är väl jag inte tillhörande den unga generationen, kanske är det problem som gör att jag inte fattar vilken Storhet det här var som nu fattar ett "tufft" beslut att lägga ned sin blogg. Om han var VD och måste säga upp 100 personer, det kallar jag ett tufft beslut, men inte detta....
Lev i den riktiga världen! Låt inte bloggvärlden ta över din person, dina tankar och åsikter och förvandla dig!
Låt inte modebloggarna styra vad du ska tycka om att ha på dig.
Låt inte hemindredningsbloggarna styra hur ditt hem ska se ut och ge dig mindervärdighetskomplex. Men inspireras och ta del av den fantastiska möjlighet vi numera har att flytta världen in i vår dator.
Skriv vad du tycker och känner och låt ingen få bestämma vad du ska tycka och känna. Säg stopp när det behövs. Men framförallt,
Sluta inte blogga!!

