För att spinna vidare runt detta med bloggar och vad som är verklighet eller inte verklighet i cyberspace. Det är lätt att tappa kontrollen.
I det hela handlar det om kommunikation och samspel mellan människor, även när vi är ute på internet. Vi kommunicerar som fasiken, men med anonymiteten tycks många socialpsykologiska regler falla...
Varför är det roligare att vara sarkastisk, elak och trigga elaka kommentarer i anonymitet, än att vara eller göra det i verkligen livet?
De som inte syns eller hörs kanske inte finns?
Ju längre bort vi känner oss från ett "offer" - desto mer tenderar vi till att skita i hur vi beter oss eller vad vi säger. Konformitet är t ex ett sånt där fenomen, dvs konformitet handlar om att anpassa sitt beteende efter andra människors beteende, på olika sätt. Det förekommer ju även på internet, i communities, på bloggar. Man startar en blogg i ett visst ämne, sen gör fler det, sen triggar man varann till att ta upp samma ämnen, att tycka till om varann, ha flest kommentarer, ha flest "vänner". Utvecklingen är ju god på så sätt, den skapar utveckling och samvaro men kan också vara tvärtom ....
Nätmobbing är den värsta sorten - den allra fegaste. För ett år sedan skrev jag om att det skickades ut ett brev till alla föräldrar från skolledningen i vår stad med ämnet "Tala med barnen om internet". Det hade hänt en massa saker på skolor som verkligen ställt saker och ting till sin spets. Det är fruktansvärt!
I går stod det i vår lokaltidning om detta med rubriken "Mobbing på nätet angår både skolpersonal och föräldrar". Detta kan inte nog uppmärksammas.
Våra ungdomar är nya i detta forum, de är nya att upptäcka hur man kan göra, och sociala regler tycks falla, för ingen har ju lärt dem hur det ska vara. Inte ens den större delen av de vuxna vet - och då tenderar såna problem inte existera.
Det finns "oskyldiga" saker som händer, som att skriva nåt spydigt i en gästbok hos någon skolkompis, det som också händer på "officiella" bloggar. Hur ska man då veta vad som är korrekt? Man ser ju vad andra skriver, vad går gränsen mellan att vara okey eller inte? Om vi vuxna inte vet, hur ska våra ungdomar då veta?
Jag tror många av oss vet var gränsen går för vad vi vill lämna ut, men hamnar många gånger i situtationer då vi kanske får omvärdera det. Själv har jag i vanliga livet ganska stor integritet, så har jag valt att i många fall även vara det på min blogg, utan att förhoppningsvis uppfattas som anonym. Jag vet ju många bloggare som är betydligt öppnare än vad jag är och ändå behåller integritet och respekt, så jag tycker att var och en ska känna själv vad som är ok, och trillar det in taskiga kommentarer, bemöt dem och mosa till dem!
Tisdag
1 dag sedan

Underbart bra skrivet Milla!!!
SvaraRaderaMånga Kramar
Mycket viktiga ord tycker jag! Personligen kommer detta vara något jag tar med mig när jag efter examen (vt-09) kommer att vara verksam som lärare på det som tidigare kallades högstadiet. Jag följer detta ämne så gott det går, med tanke på alla böcker jag behöver plöja för mina studier. Tyvärr måste jag säga att det varit för lite fokus på detta problem inom min utbildning, men jag kommer ändå försöka arbeta mycket med detta i framtiden. För att få upp ögonen på mina kollegor och mina framtida elevers föräldrar!
SvaraRadera*kram*