Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

torsdag, juni 09, 2016

Älskade ungar- igen

 Dom här två alltså.
 Det är inte så ofta jag skriver om dem nuförtiden. Av olika anledningar, mestadels av en slags respekt. Det var längesedan de var en sådan central del av vardagen, skola, aktiviteter och allt det där. Och ett par riktigt jobbiga år med sjukdom, oro, utredningar och nattsvart tillvaro... Det som jag inte skrev om till slut.

Nu är de ju 25 och 23. Den ene så långt bort och den andre så nära. Vår dotter har avslutat sitt första år på University of Minnesota, en tuff vår med skola, extrajobb och internship, en flytt.... Nu bor hon tillsammans med några amerikanska killar och en tjej i ett hus, den fina lägenheten med den fantastiska utsikten ihop med en annan svensk tjej blev för dyr tyvärr. Det är tufft och dyrt med utlandsstudier och en dollar som far upp och ned när CSN beräknas på svenska kronor. Hon lever sin dröm, mitt i det amerikanska samhället och har verkligen skapat ett liv där som inte många tror går att göra. Många frågar oss ständigt, "blir hon kvar där nu, för gott?" En fråga det förstås inte går att svara på. Vem vet vad som händer i livet ett år framåt, egentligen?
Nu har hon lov, och kommer inte hem till Sverige i sommar. Det är förstås tungt för oss alla. Men livet måste få vara så, och nu jobbar hon med lite olika saker, sitt extrajobb via ett nordiskt företag - och i en verksamhet på universitetet. De får ju inte jobba de utländska studenterna, mer än jobb som finns inom skolan. Och det funkar ju det med!

Såklart finns det stunder man tänker, varför hon, varför skulle precis hon ge sig iväg långt bort i världen och stanna - varför kunde inte hon göra som de andra, studera hemma, flytta i alla fall 50 mil iväg och finnas närmare. Eller som en del ungdomar gör, skaffar sig en familj supertidigt och bor kvar i hemstaden?  
Fast det där finns inte i min riktigt i min värld, alla väljer sin väg och offrar knappast inte något annat - men jag är stolt över att ambitionerna är större än att bli kvar i hemstaden.


Och så den andre. Sonen som kämpat så med motgångar på många sätt under åren, som haft en sådan tuff tid i många år men till slut fått en ovärderlig hjälp från flera håll. Som idag mår bra, som tränar en massa, är klok, oslarvig och stabil men förstås fått offra en normal ungdom som inte kommer tillbaka. Han har varit arbetssökande en längre tid, ni som har erfarenhet av det vet säkert att det är ganska påfrestande för alla parter att ha en ung vuxen hemma, som vill jobba. Han har tagit sig igenom tiden ändå med en positiv anda och verkligen gjort sitt till med jobbsökande och haft en devis att han vill hitta något som är hans grej, som passar honom. Något rörligt, praktiskt jobb framförallt.
Några motgångar har det varit, en som var riktigt jobbig tidigare i vintras då han ansökte till GMU (militär grundutbildning) men inte kom in, säkerligen spelade den förflutna sjukdomstiden stor roll, men det hade verkligen passat honom att komma iväg på den grejen. 
Men så dök det upp till slut, jobbet. Bättre än vad han kanske kunnat tro, relaterat till hans IT-utbildning. Om 2 veckor börjar han i en nyetablerad funktion som IT-tekniker på ett större företag i stan, via bemanningsföretag i 2 led kan man säga, men ändå -ett jobb, på heltid. En mil hemifrån. 
 Det är fantastiskt roligt och en stor, stor lättnad för oss alla. Livet känns lättare än på länge.

TIden med unga vuxna som ska ut i livet är nog den jobbigaste som förälder --något det sällan pratar så mycket om. Hur de mår. Hur man mår som förälder.
 

Jag önskar så att tillvaron för dagens unga numera kunde fokusera mindre på att prestera, allt handlar liksom om vad man gör i skolan, i idrott, hur man ser ut, borde se ut, borde göra innan man fyllt 20, hinna med innan man är 25.... Det är en tuff värld, och vi föräldrar har en nedrans stor del i det. Ängsliga föräldrar som inte kan låta kidsen ta motgångar på egen hand.

Jag älskar mina ungar för vilka de är, inte för deras prestationer. 
Alltid.

2 kommentarer:

  1. Men åh vilket fint inlägg! Känner så igen mig i allt du skriver, på olika sätt! Jag har så mycket jag vill kommentera men hinner inte. Vi får ta det när vi ses....

    Grattis till sonen hinner jag i alla fall säga :-)

    Ha en fin helg!

    Kram Lena

    SvaraRadera
  2. Vad roligt att din son fått ett arbete. Läste detta inlägg och det var så välskrivet och fint. Barnen, små eller stora, är så centrala i våra liv. Har ett barn och hon är liksom alltid med mig även om hon är flera hundra mil bort. Har även två bonusbarn som också är viktiga men det blir på ett litet annat sätt då vi aldrig har bott ihop. Men även de är centrala och varje med eller motgång lever jag med i.
    Kram
    Maria

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*