Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

tisdag, maj 14, 2013

Dedikering åt alla sömnlösa



Igår var en bra dag. Jag jobbade bra, allt flöt på bra, mådde finfint, bra mat, ute och rörde på mig, skajpat med en glad dotter – var helt enkelt rätt så harmonisk. Min man däremot (som suttit uppe och sett golf sent) var trötter och vi gick och sov lite tidigare än vanligt – och jag som är lite tröttare just på mornarna än förr skulle vilja komma upp lite tidigare.

Så när jag lagt mig i gosat ned sig i rosa Beach House-lakanen, så händer det. Kroppen vägrar sova. Trots lagom svalt sovrum – kastade jag av mig täcket, drog på det igen, svettades, virade runt mig, hade för hög puls och bara snurr, snurr i huvudet. Nu steg jag inte upp – för var rädd att bli ännu mer klarvaken. Försökte andas djupt, låg och tänke på vad jag skulle handla, på ett inlägg om sömnstörningar, på en kommuikationsplan, på vart min arkivjobbmailbox kan ha tagit vägen....  Ingen oro egentligen, ingen grubbel över något särskilt (hur många ggr har inte DET inträffat i livet?) utan det var bara helt lögn att sova och jag slappnade av allt vad jag kunde i varje muskel. Strax efter 3 kom tidningsbilen hörde jag, och nån kvart efter började rödhaken kvittra. Någonstans därefter slumrade jag nog i alla fall till ändå, för vaknade sen av wake-up light kvittret. Och klev upp kvart i 7 – mer död än levande just då.

Så här har livet sett ut en stor del sedan över ett år då cellgifter, mediciner och hormoner satte min kropp i ett nytt läge. Det har förbättrats mycket sista månaderna men då och då kommer en sådan här natt. Man behöver sova, det är enormt viktigt för hälsan och tro mig, den egna hälsan är det viktigaste vi har att ta ansvar för.

Det konstigaste är att jag inte alls är trött på dagen efter en sådan här natt. Hur kan det vara så?! Endera så är det faktiskt så att vilan, att inte stiga upp – luras och ger en hel del slummer.

Och så tänker jag på cancerspöket. Jag tänker inte så ofta på mitt eget numera, jag är frisk, livet har gått vidare. Jag är inte rädd. Men så tänker jag på att HUR hade jag varit och sovit och gjort idag om inte det förlorade året varit? Cancerspöket kommer alltid att finnas där och spöka för mig då och då när jag minst anar det. När jag är harmonisk. Kanske för att påminna om att inte glömma bort. 
 Jag är med i ett fint forum på FB, för cancertjejer. Många i min situtation, före, efter och mitt i en sjukdomstid. Många så mycket, mycket mer allvarligt drabbade av obotlig sjukdom. Om ni visste vad det kämpas därute bland kvinnor som i alldeles för tidig ålder drabbas av livsavgörande öden. En del mer än andra. Jag gråter och skriker inombords ibland av orättvisan i livet, varför, varför, varför??

Det var en nyss en diskussion på forumet om just detta med sömnlöshet för några dagar sedan, för då när man ska vidare, leva normalt igen, kanske klara av ett krävande jobb och samtidigt äter en medicin som har biverkningar, ja då kraschar det. På forumet kan man kasta ut sin frustration och bli uppfångad, få råd, få massa tips. Och framförallt veta att man inte är ensammen. Man är inte galen, man delar ungefär samma erfarenhet med flera. Vissa dagar vill jag inte tänka så mycket på just detta, men vissa dagar är det värt massor.

Det är till er alla kämpade kvinnor jag sänder min tacksamhet, ni är bäst!

 Och till alla andra sömnlösa – för vi är många därute som tappert kämpar på av olika anledningar– så önskar jag alla en törnrosasömn kommande natt, och nästa.. nästa....

3 kommentarer:

  1. Så mycket du gått igenom. Otroligt. Svårt att förstå och ta till sig. Du är en stark kvinna. Men antar att man har inget val. Vill ju inte ge upp givetvis.
    Tack för din kommentar hos mig.
    Måste få veta hur de fixa rent fogarna. !! Förlåt helt annat ämne än du skrivit om här. Men blev alldeles till mig när du skrev att du såg tips städtips på tvn.. Hihi. Och dessa fula fogar. Kram Eva.

    SvaraRadera
  2. Ja det är så orättvist och så hemskt med denna sjukdom. Vad bra att hitta ett forum att dela sådana här erfarenheter med andra.Kram Nilla
    ps. svar ja vi river ut och skapar en öppen planlösning

    SvaraRadera
  3. Det du gått igenom likt så många andra är fruktansvärt och orättvist. Jag uppfattar dig som en mycket stark person och jag hoppas att jag har rätt, samtidigt måste även starka få lov att vara svaga ibland.
    Tack för ditt inlägg, plötsligt kändes mina små "problem" så mycket lättare och jag fick mig en liten tankeställare. Så behövligt.
    Stor Kram

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*