Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

onsdag, oktober 07, 2015

Rosa Månaden - ur mitt eget perspektiv

Oktober är ROSA månaden.
Ett år till har förflutit. Jag har inte funderat så himla mycket på det, men blir förstås som alltid lite extra reflekterande den här tiden. Jag har ju min personliga upplevelse som fortfarande präglar mitt liv på många sätt.
Bilden här nedan är tagen ganska precis för 3 år sedan. Då jag nyss varit på en behandling, återhämtat mig bra och jobbade för fullt - åter tillbaka till livet efter 8 månaders sjukskrivning. 1 år efter beskedet. Det som flera kvinnor får varje dag. Jag hade en himla tur att få må så bra och återhämta mig snabbt. Alla har inte alls samma tur....
 
Livet var lite trevande trots allt - som att komma tillbaka till en lång, lång resa. Och idag 3 år senare är det fortfarande en gåva. Att leva så hållbart det bara går och ge min kropp det bästa den behöver.
Jag blev påmind om det påtagligt i söndags. När jag frossat - ätit en kanelbulle och sen egengjord knäckig äppelpaj. Lite chock för kroppen efter veckorna av härlig lågkolhydratmat som kroppen mår så bra av. På kvällen fick jag ett sånt där anfall jag inte haft på länge -- svettattack och hjärtklappning from hell. Det är då jag får ångest över och förstår varför man pratar om socker och cancer. Den starka kopplingen.

Så om någon ställde ultimatum och sa att DU MÅSTE LÅTA BLI FÖR ATT LEVA VIDARE --låta bli allt det där som inte är bra för kroppen... Skulle du då ens tveka?? Inte jag.

8 kommentarer:

  1. Så fint och tankvärt skrivet.
    Du berör då du har egen erfarenhet.
    Stor varm kram från mig till dig
    Maria

    SvaraRadera
  2. Nej då är valet inte svårt... För har man sett döden i vitögat för tidigt i livet vill man göra allt för att få leva ett så långt och friskt liv som det bara går...
    Jag brukar ha en rosa utmaning på bloggen den här månaden, för att ge mitt lilla strå till stacken.. Å så har jag min egna RÖDA utmaning eftersom blodcancer ju ligger mig varmt om hjärtat, den kommer i december. Tycker man kunde ha en satsning varje månad, ge den en färg och satsa på utsatta cancerformer...
    Va rädd om dig!
    Kram Anna

    SvaraRadera
  3. Hallå där!
    Ja vilken resa du gjort.. å tänk vad bra att ha foton att kunna stanna upp och titta på i bland... å minnas... å bli tacksam över livet...
    Såklart skulle man välja livet..
    Kram Katarina

    SvaraRadera
  4. Absolut skulle jag välja att avstå, livet är alldeles för kort (och oförutsägbart) för att chansa. Att lägga om koststil tar tid men det är så värt det. Visserligen kan jag ibland fika och umgås med lite snacks, men i väldigt måttliga månader för det smakar inte gott längre :o
    Ha de underbart. Kram, Catarina

    SvaraRadera
  5. Väldigt fin text! Kan tänka mig att det känns omtumlande. Ja, det där sockret är ett gissel. Som tur är äter jag inte heller speciellt mycket.

    Kram Lena

    SvaraRadera
  6. Sarah7:56 em

    Hej,
    Jag hittade länken till din sida via forumet cancertjejer. Är ny i cancerbranschen, fick mitt besked 5 oktober och blev opererad den 21. I fredags var jag på återbesök och fick veta att jag har rena lymfkörtlar och att tumören som var 25mm är radikalt borttagen, så långt allt bra tänkte jag och andades ut. Men efter det kom chockbeskedet som har skakat om mig mer än cancerbeskedet gjorde. Jag är her2+ med en ki på 50% och malignitetsgrad III. Är så totalt panikslagen och har i princip börjat planera för min egen begravning. Snart vankas det cellgifter, följd av strålning, Herceptin och allt annat som du säkert känner till.
    Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, mer än tack för din fina sida. Har inte läst genom alla dina inlägg ännu men de inläggen jag har hunnit läsa hittills ger mig hopp om att jag kanske, kanske, kanske kommer att överleva detta, att her2+ inte är någon dödsdom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sarah, tack för din kommentar! Jag är inte själv så aktiv i forumet längre, jag har nog kommit så långt att jag helst inte vill konfronteras med det jobbiga.
      Jag hade också en Her2 positiv tumör, vilket under en lång period gjorde mig förvirrad och osäker (tror jag skrev om det någon gång) och försökte förstås läsa ALLT om det. Efter att herceptionintagen tog slut så bestämde jag mig i alla fall för att välja bort alla tankar och oro runt just detta, och nu funderar jag inte ofta på det. Om det ska komma tillbaka .... Du har en tuff tid framför dig men det är så oerhört individuellt hur man mår rent fysiskt, det är många jobbiga saker men försök gå in i detta med hopp och glädje så går det lättare! Kroppen hämtar sig otroligt bra om man ger den chansen. Stort, stort lycka till och hör gärna av dig om det är något. kram

      Radera
  7. Tack Milla för ditt svar. Förhoppningsvis kommer jag också dit där du är idag och kan släppa taget om rädslan och oron. Livet måste gå vidare med eller utan det där lilla plusset efter her som ställer till dig för mig just nu. Samtidigt är jag så otrolig tacksam för Herceptin och att jag inte drabbades av detta tiden innan den fanns. Ska försöka ta till mig det du skrev och ta mig genom detta med hopp och glädje inför framtiden.
    Kram

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*