Det är söndag kväll. Jag har varit ledig i fyra månader och imorgon börjar en ny era för mig. Nya rutiner. Nytt jobb. Det pirrar förstås, förväntan, frågor, hur ska det bli, hur ska det gå, vilka människor ska jag träffa, hur ska jag orka med allt nytt på en gång?
Som alltid, när något är nytt. Jag är en trygg person. Jag har gjort detta ganska ofta, börjat med nytt. Sånt man inte kan eller förstår på direkten. Nya människor att jobba med. Det är i sig inte alls en ny känsla -- men när man står inför den är den alltid så förbaskat energikrävande!!
Jag ska därför berätta en historia som illustrerar detta med förändring. Jag läser just nu, återigen, i boken Lyckofällan av Russ Harris. Den jag hämtar så mycket kraft ifrån. Så här kommer ett avsnitt ur den som jag har förenklat lite.
Så, vad funderar ni över när ni läser detta?
Tänk dig att du står vid rodret på ett skepp långt ute till
havs. Nere under däck, utom synhåll, huserar en väldig skara demoner med vassa
klor och tänder. De har ingått ett avtal med dig. Så länge du låter skeppet
driva vind för våg så stannar de därnere så du slipper se dem. Men om du nånsin
sätter kurs mot land kommer de genast rusa upp på däck och hota att slita dig i
stycken. Det är ju inget trevligt, så du ber om ursäkt och styr ut på havet
igen.
Problemet är ju att du snart blir trött på att driva vind för våg utan ett mål.
Du blir uttråkad, ensam, olycklig, bitter och orolig. Du kanske ser alla andra
skepp styra mot land, och du vet att du VILL dit.
En dag tar du modet igen och styr mot land. Demonerna far
upp igen och hotar dig. Men! De här demonerna är bra på ett uppträda hotfull,
men de skulle aldrig skada dig på riktigt. De har faktiskt inte den förmågan.
De kan se farliga ut och skrämmas men de kan inte röra dig. Om du TROR att de verkligen kommer att skada
dig, har de tagit kontrollen över fartyget.
Men om du INSER att de inte alls kan vålla dig skada, ja då är du fri.
Du kan åka vart du vill, bara du är beredd att acceptera att demonerna finns
där. För att nå land släpper du
demonerna fria, de kanske ylar och skriker men de hindrar dig inte. Till slut
hör du dem inte.
Dessa demoner kan kallas för Tankar, Känslor, Minnen, Impulser och
Förnimmelser. De dyker upp så fort du börjar styra ditt liv i en meningsfull
riktning.
Vi kan kalla det för evolutionen. I våra förfäders hjärnor fanns ett viktigt
påbud. ”Bli inte dödad”. För att undvika det måste man känna sin omgivning, vilket
inger en viss trygghet. Att ge sig ut på främmande mark kan innebära okända faror, för
att hitta ny mat så var hjärnan tvungen att ha en larmberedskap. ”Var
försiktig!” Du kan dö av något du inte känner till och hinna avvärja.
Det är fortfarande evolutionen som styr i vår moderna tid, när vi gör något
nytt slår vår larmberedskap till. Du kan misslyckas, göra bort dig, bli
avvisad. Tankar och oro mal runt obehaget. Alltför ofta låter vi obehaget
hindra oss från att styra mot land och i den riktning vi vill. Vi driver runt
till havs istället. Eller en annan formulering, att stanna i hemmets lugna vrå.
Eller i missa-hela-livet-vrån...
Demonerna kommer att finnas där, även om du vill göra en förändring i positiv
inriktning. Oavsett vilka meningsfulla förändringar du börjar genomföra så kommer
de fula demonerna försöka avskräcka dig. Men. Om du fortsätter styra mot land
och struntar i deras hot kommer de att lämna dig ifred. De som stannar kvar
vänjer du dig vid efter ett tag, du genomskådar deras knep och kanske tom blir
kompis med dem.
Fråga dig följande:
På vilket sätt skulle jag handla annorlunda om smärtsamma tankar och känslor
inte längre var ett hinder för mig?
Vilka projekt eller aktiviteter skulle jag påbörja om min tid och energi inte
gick åt till jobbiga känslor?
Vad skulle jag göra om inte rädsla längre var ett problem för mig?
Vad skulle jag försöka göra om jag inte hindrades av mina tankar att
misslyckas?
Källa: Russ Harris – Lyckofällan
http://www.thehappinesstrap.com/