Nu har jag varit borta härifrån bloggskrivandet i snart tre
månader. Fråganjag ställt mig ofta har blivit om jag skulle komma tillbaka? Jag har ju klarat mig
så bra utan att skriva, fått fullt upp med annat och verkligen tagit mig en
funderare. Vad kan jag tillföra? Kommer någon ens läsa, vad ska jag hitta som
är min grej? Jag har ju riktigt aldrig varit den där inredningsnörden eller
hittat en röd tråd runt saker och ting…
Men nu ska jag ge det en chans – så får vi se hur det går! Efter en lång
sommarperiod, en fin semester men också fylld av massa känslor och jobbiga
saker så har jag kanske något att tillföra och berätta om.
Och för att knyta an min abrupta senaste inlägg så känner jag att jag vill
berätta vad som hände, mitt i den där ljuvligaste tiden på året då man inte ska
behöva fundera på saker som att unga vuxna kan få en allvarlig sjukdom.

När vi flög hem från USA då i slutet på maj blev sonen (som
nu är 24) akut dålig, mitt över Atlanten. Det var inte helt en överraskning,
han hade ca 1½ månad tidigare behandlats för urinvägsinfektion och fått göra en
röntgen för att kolla upp att det såg ok ut.
Nu fick han samma magvärk, men kraftigare och han kunde inte ta sig ur
planet ens. Vi fick assistans, och hamnade hos doktorn på Schiphol i Amsterdam.
Efter en smärtstillande spruta och löfte om att besöka sjukhus hemma så flög vi
hem några timmar senare än tänkt. Och vi åkte till akuten.
För att göra en historia kort och koncis så fick sonen stanna över natten och
göra en ny röntgen. Och några dagar senare kom svaret, där satt vi hos läkaren
och fick ett besked som jag själv fått ett antal år tidigare - men som jag
aldrig i mitt liv nånsin kunnat tro skulle drabba en 24-årig stark son. Det
fanns en tumör. På njuren.
Hur tar man ett sånt besked? Vi har en underlig förmåga i
min familj att tackla jobbiga saker. Vi bryter inte ihop och tror att himlen
ska trilla ned. Nej vi blir starka tillsammans och väldigt praktiska,
närvarande. Men man hamnar förstås i ett
vaccum, en bubbla. Mitt i juni, finaste tiden och massor av jobbande, började
jag googla på njurcancer. Och läste att det är oftast äldre som får det, upptäcks
ofta för sent, är sällan godartat och det är stor chans för spridning och det
är operation som är enda lösningen. Överlevnaden är inte alls lika stor som vid
bröstcancer tex.
Behöver jag säga att det kändes fruktansvärt jobbigt?
Sedan gick det fort. Efter en biopsi
(som skapade mycket värk efteråt) så fick vi fick åka till Akademiska sjukhuset
i Uppsala och träffa en enormt kompetent och förtroendeingivande kirurg, expert
på detta. Och han berättade att det här
var en märklig situation som de inte alls var vana vid. Inte att en 24-åring
får en sådan här tumör, som dessutom är godartad, vilket är ovanligt. Och att
den ska opereras bort snarast, att de ska försöka rädda njuren eftersom doktorn
tyckte att det är bra att leva med två njurar när man har så mycket liv kvar
att leva.
Behöver jag säga att lättnaden var stor?
Så dagen före midsommar opererades han och var en vecka på
sjukhus, fick en infektion och feber och var ganska medtagen ett tag…. Men sedan
kom han hem, svårt att röra sig visserligen men allt hade gått som det skulle. Det
var en omfattande operation, ärret är enormt och mycket ska läka ihop. Nu har han börjat träna sedan ett par veckor
och jobbar igen, så den värsta tiden är över.
Det går liksom inte med ord att beskriva hur de där jobbigaste veckorna var och
hur det tar på kropp och själ, men nu är vi här. Och vi ser framåt…
Mitt i allt det här drabbades jag själv av en sak som blev
jobbig i sommar men det ska jag inte trötta er med nu, utan det får bli en
annan gång. Och så ska ni få hänga med
på en utmaning som jag startar snart…
KRAM på er alla som hittar hit igen!