Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

onsdag, november 01, 2006

Ofrivilligt bortloggad

Nu är jag borta från cyberspace igen. Dvs för mig är inte modem en lösning längre - tyvärr. Bredbandet slutade att fungera igår igen, totalt. Jag har felanmält och efter en stunds prat (vi har verkligen testat allt!) så gjordes en felanmälan men när nån tittar på det ... tja, vem vet.
Jag ÄR verkligen beroende av ett fungerande bredband just nu, eftersom jag är hemma och jobbar, och nu går inte det.

Annars är läget härhemma så att sonen fortfarande är dålig efter sitt prov i fredags. Han ligger mest i sängen och drabbas då och då av smärtsam huvudvärk som inte är rolig sen är det bättre ett tag men han är rädd för den hela tiden. Igår kväll fick han den sista Citadon tabletten vi hade, då piggade han på sig.
Har pratat med läkaren, tyvärr kan de ju inte göra något åt detta men vi ska i alla fall gå vidare med att göra EEG och ta om virusproverna för att kunna konstatera skillanden mot de som togs för två veckor sedan.

Jag har talat om för mitt jobb att jag är hemma och inte tänker jobba särskilt mycket, men samtidigt mår jag bra av att göra saker och mår ännu sämre av det dåliga samvetet, mest för min egen del och min egen identitet. Det finns inget fångstnät som fångar upp inom mitt jobb, det finns ingen som direkt märker att man är borta eller hur man mår, om man inte själv säger något eller talar om varför man inte gjort en sak eller säger nej till ett möte. Det är stora minuset med att jobba virtuellt och självständigt. Likväl som det är stora plus.
Just nu känner jag mig fångad mellan en viss förtvivlan och visst hopp. Det ger mig hjärtklappning, och det är tärande.

1 kommentar:

  1. Anonym11:23 fm

    Oh, vad jag tycker synd om er, för det första för F att lida av denna hemska smärta samt att inte få vara med kompisar och ha kul. Sen dig och din oro för både barn och jobb.
    Det finns inte mycket jag kan göra för dig, inte mer än att skicka dig en massa varma kramar samt att säga, du finns i mina tankar.
    Kramis

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*