Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

söndag, april 06, 2008

Kämpande på olika sätt

Idag har det varit kämpaglöd vi har bevittnat. Vårt handbollslag i E-tuna, GUIF skulle spela en 5:e och avgörande match i kvartsfinalspelet. Hammarby valde GUIF som motståndare i kvartsfinalspelet och de flesta räknade väl med 3-0 i matcher, Hammarby har ju vunnit finalen 2 år i rad... Men inte blev det så. Häromdan vann GUIF en fantastiskt 4:e match hemma, vi såg den på TV och det var enormt. Laget var liksom uträknade redan i höstas, då de förlorat nåra bra spelare (ekonomi!) och mest satsat på unga spelare, tränaren är fd spelare och 27 år.... Nu har laget gjort succé och tränaren blivit vald till årets tränare.
Matchen idag började katastrofalt för GUIF. Efter typ en dryg kvart ledde Hammarby med 10 mål.... Då fick hela unga och ganska kortvuxna gänget spela i GUIF, den yngsta är född -90. Och plötsligt i halvlek två var de ikapp. Och ledde! Helt enormt!! Total dramatik då Hammarbys bästa spelare fick rött kort.
Matchen slutade med 1 måls vinst för Hammarby. Surt. Men så himla strongt av ett uträknat lag att komma tillbaka. På TV var de lyriska. Och det är så kul att se att det finns de som aldrig ger sig, i sportens värld blir det så påtagligt.


Sen har vi det stora allvaret, en annan sorts kämpande. Då det gäller verkliga livet. Händelserna som varit sista veckorna runt de tragiska mord som skett kan ju knappast lämna någon oberörd. Arboga, Surahammar (jo jag bor bara ett par mil ifrån båda orterna) och i E-tuna, där blev en mamma dödad och små barnen kvar, i Arboga var det tvärtom....
Det är fasansfullt och totalt, fruktansvärt ofattbart att förstå hur det kan kännas. Och just därför, där står den unga mammans pappa, de dödas barnens morfar och berättar hur det känns. "Det är jobbigt" säger han och det är ord som en annan kan slänga ur sig dagligen. Jag beundrar dessa anhöriga som går ut och berättar, ja försöker berätta vad de gjort, hur det känns och hur den unga mamman reagerat. Jag vet inte varför de valt att vara så öppna, men det är otroligt strongt att göra det... HUR ska deras liv nångång bli normalt??
Och så nu den lilla flickan som är försvunnen, en 10-åring som nyss börjat utforska världen på egen hand utanför hemmet. Så där nervös man som förälder kan känna sig i början när barnen åkte någonstans själv, till en kompis, för att bada .... och så försvinner ett barn. Det är fruktansvärt.

Jag försöker sätta perspektiv på de egna bekymren och känslorna man har runt sin egen tillvaro och försöker ständigt påminna mig om att det är struntsaker, de går att förebygga, övervinna med lite jobb. Det handlar inte om liv eller död.
Vi kan inte ta allas sorg och förluster på våra egna axlar. Det är väl därför det trots allt känns som himla underbart att glädjas åt en handbollsmatch.

1 kommentar:

  1. Hej vännen!
    Visst är det totalt ofattbart med denna grymhet som finns?
    Jag blir alltid nyfiken på varför "spärren" släpper på dessa människor som beg¨r dessa vansinnesdåd. Varför säger det inte STOPP??

    Kramar i massor

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*