Att vara förälder är ju inget man säger upp sig ifrån direkt, det vet vi ju. Även om man hela tiden får exempel på att det inte fungerar, hur många barn som växer upp med föräldrar som själva mår så dåligt så de inte klarar att hantera sina barns väl och leverne...
Det fanns en gång i tiden då samhället skulle vara hela resursen, och föräldrarna var en börda. Undrar om jag själv växte upp under den tiden? I alla fall pratade man inte så mycket om föräldrar då, som man gör nu.
Men vad gör man när det inte räcker till? Jag har blivit varse om att det som en gång hette Skolhälsovård inte alls finns längre. En skolläkare får man träffa månader framåt om man har tur. Det finns inte längre några skolkuratorer, i alla fall inte där vi bor. Så när man har ett barn som mår dåligt, som skulle behöva ett extra stöd för att kunna komma vidare som en person med egen självkänsla, ja då finns inte den hjälpen att få. Alla tjatar och tjatar om hur viktig skolan är, i alla sina val och inriktningar. Bara snacket om att skriva in skolk i betyget är ju så totalt genomkorkat. Om det inte finns resursen till att hjälpa till och se VARFÖR ett barn är frånvarande, ja då blir det dubbel börda för ett barn som inte mår bra. Skyll dig själv!
Så här står vi nu igen mittimellan våra största samhällspelare. Föräldraskap och Skolan. Det ena tynger ned och liksom stöter emot det andra, i ett slags samförstånd hålls pelarna uppe. Däremellan står barnet, den som är på väg att bli vuxen och inte klarar att hantera sin stress, sin oro, sin självbild av vad alla tjatar om. Bli vuxen! Gå i skolan! Välj rätt väg! Var duktig!
Vem bryr sig om den lilla personen egentligen? Skolan är handfallen, föräldrarna är uppgivna...
När jag ser i smånotiserna i vår lokaltidning alla olika händelser som inträffar, misshandel, droger, stölder, hemfridsbrott, ja då är det inga ungdomar precis som är den stora framträdande gruppen. Det är en väldans stor del 40-45 åringar. Varför blev det så? Jag är ju själv i denna ålder, och nu ser jag min generations barn växa upp och undrar, vad var det som gick fel? Varför klarar vi inte vår eget liv och vad är det som går snett för våra barn? De som ska välja så mycket, hur ska det gå för dem om 10-20 år när det står där med sina VAL som kanske blev FEL. Tänk att sitta där och fundera och tänka NÄR var det jag valde fel? VAD skulle jag ha valt för att vara nöjd och ha lyckats?
Jag är jättearg på en generation som bestämt att deras barnbarn redan när de är femton ska nästan duka under av stress och känna sig misslyckade för att de inte vet vad de vill. Jag tänker inte säga vilken generation det är, men den är jäkligt påfrestande, och kommer så att bli än mer framöver. Måtte ingen av mina barn vilja jobba i äldrevården!
Tisdag
1 dag sedan

Ja, det är verkligen mycket krav och stress och press i samhället nu, och framför allt på våra unga! Tidigare kändes det mer som att det faktiskt finns utrymme för alla, nu känns det bara mer och mer som att för att få en plats i "samhället" så måste du välja rätt, vara duktigast och prestera mest. Färre som får plats, och färre som istället för göra allt mer. Och fler och fler ungdomar som mår dåligt..
SvaraRaderaHar ju liksom du ett barn som ska söka till gymnasiet, och det hänger ju i luften hela tiden. Inte så himla lätt att veta vad som är rätt val när man är 15 år! Jag försöker stötta med att uppmuntra den breda vägen och välja tillval som är roliga och lustfyllda, och låta det mogna fram genom att gå ett program som inte stänger några vägar sedan. Men det finns ju flera sådana vägar också..