Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

fredag, oktober 15, 2010

Uppbrott och nya tider i livet

Idag är det den 15 oktober. Om en månad exakt idag sticker våran älskade dotter iväg ifrån oss på egna äventyr. Hon ska åka till USA och jobba ett år som aupair, ja planen är att hon kommer hem igen till jul nästa år, 2011.

Jag har inte skrivit om det här tidigare på bloggen, men det har varit klart i ca en månad. Planen var ju att hon skulle åka redan tidigare i höst, men det har varit svårt att få en familj. Rekordantal sökande när 90-talisterna är många. Så det har varit mycket väntan och en hel del förtvivlan om vartannat för vår nittonåring, som ju slutade sitt sommarjobb i mitten på augusti. Nu har hon fått en familj, och de har en svensk aupair tjej sedan tidigare som vår tjej kommer att ersätta. Hon kommer att åka till Minnesota, som ju ligger i norra USA, och bo strax utanför Minneapolis/St Paul, som är s k twin cities. Familjen har 4 barn, som är 18, 8 och 6 och 1 år. De verkar verkligen kanonbra, och vår dotter har fått en massa goa mail från värdmamman under hela den här tiden. Hon har även kontakt med tjejen som är där idag och får ju en god chans att bekanta sig med hennes vardag innan hon åker.
För givetvis är detta en enorm stor grej. Dels för vår dotter, dels för oss som familj att hon försvinner långt iväg ifrån oss. Hon har ju sin plats här, det kommer att bli enormt tomt att släppa iväg sin försfödda så långt bort. Men förstås är det ALL uppmuntran att hon åker, så länge har vi pratat om det och jag har verkligen försökt tidigt puffa för detta som en möjlighet efter skolan. Hon är en modig tjej, som vet vad hon vill och detta kommer att bana en toppenbra väg för henne resten av livet, det är jag helt övertygad om. Bli självständig, jobba (faktiskt så är ju detta ett jobb!) lära sig en ny kultur och människor. Och så förstås språket. Jag som jobbar amerikanskt och använder engelska hela tiden varje dag vet ju vad språket betyder. Att kunna engelska flytande lär man sig ingen annanstans som att bo i ett engelskspråkligt land.
Så det är ett stort äventyr som väntar. Själlvklart kommer vi ju att ha massor av kontakt, via Skype, Facebook, email ja det är ju inte klokt vad annorlunda det är idag mot förr då man skickade flygpost och kanske kunde prata i telefon en gång i månaden... Så hon finns ju där som tidigare, fast oändligt långt bort. Men som mamma - ja detta är ju det som man vet. att en dag kommer tiden då de lämnar oss, våra barn, men oj. Det är en fas att gå igenom.
Hur kunde det gå så fort?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*