Som jag säkert gett sken av många gånger tidigare så är jag inte särskilt förtjust i julen. Jag tror inte det är så himla personligt. Jag har inte alltför struligt med att bestämma hur vi ska fira, vi har kärnfamiljer och inte en massa folk som väntar överallt, vi slipper åka långt. Jag gillar inte julmaten speciellt, men det är ju sak samma.
Däremot mår jag dåligt att allt frosseri runt julen. Jag vill inte peta någon på näsan och vara så duktig med att bry mig så mycket om andra som har det svårt. Jag är inte alls duktig på det, där skulle jag kunna göra så mycket, mycket mer. Men runt jul får jag någon slags ångest över det stora, kollektiva frosseriet som bryter ut. Vi ska frossa i pyntande, vi frossar i godisätande och godsaker, och vi frossar i julhandel och ska ge och ge och få och få, bara för att det ska kännas bra och roligt. Eller ja, varför?
Vi ska stressa och må dåligt över alla förväntningar, känna otillräcklighet för att vi inte gjort just den egna hemkokta kolan, eller gjort egen deg (bara för att det är så kul och mysigt!) eller för att vi inte köpt den extra julklappen eller pyntet...
Det finns de som har det så mycket värre. Imorse pratades det på TV och nu kan man läsa så mer om dessa människor som inte ens har mat på bordet till jul, inte kan köpa en gran och julklappar till barnen är inte att tänka på.
Idag lever runt 340 000 barn i relativ fattigdom. Den har ökat med ca 50% på bara några år. Hjulet snurrar fortare för många människor och får man problem med jobb, sjukdom eller ekonomi det minsta så eskalerar det snabbt. Och hur många fler lever inte strax utanför den fattigdomen? Hur många föräldrar mår inte pyton för att de måste låna pengar till julklappar och inte alls kan backa på att de inte kan köpa saker som kostar tusenlappar?
Förväntningar. Från sina barn, andra barn och andra vuxna.
Man kan läsa mer om detta idag på här i en artikel. Jag gick vidare till Majblomman.se och här kan du läsa mer om hur Majblomman bekämpar barnfattigdomen i Sverige. Läs och fundera en stund. Vi är många som kan ge ett bidrag utan att det smärtar rent ekonomiskt.
Jag skulle vilja uppmana alla att tänka till och kanske istället för julkorten, den extra julblomman eller klappen.
Ge en gåva till majblomman. Jag gör det. Vågar DU hänga på? Vågar du uppmana andra att hänga på?
Frågan är om vi också ska tänka till och faktiskt inte bidra till nya köprekord i jul. Ok om vi kan hjälpa andra, men vi kan också fundera på vårt eget beteende, för oss som har turen att inte behöva tänka på varje hundralapp, som kan köpa dyra julklappar, om vi vill. Vad vill vi med julen? Vad betyder den för oss? Är det så att "alla andra bara shoppar men jag tycker julen är en mysig tid för eftertanke och bara umgås". Är det verkligen så?
Är det någon som har samma tankar som mig, ventilera gärna er tanke.


Men så klockent Milla! mer än en gång har jag funderat på detta totalt idiotiska frosseri som vi (de flesta) ägnar oss åt! Numera då man läser bloggar än här och än där blir jag faktiskt alldeles matt. Folk handlar saker som om deras sista stund var kommen, när andra familjer inte ens vet hur de skall fixa en julskinka och kronljus på bordet. Det är bedrövligt och helt hemskt.
SvaraRaderaJag skulle kunna skriva spaltmetrar, men avrundar med att jag seriöst skall fundera ett kvarts varv extra nästa år på hur jag VERKLIGEN vill fira min jul.
BRA skrivet!!Här lever vi på gränsen skulle jag tro.Hade inga pengar till mat efter lön denna månad för allt gick till räkningar men söta lilla farmor tog med mig till affären och där fick jag köpa med mig massa mat hem.
SvaraRaderaJag har faktiskt själv fått hjälp av majblommorna en gång, helt underbart och man känner sig SÅ tacksam.MEN det är inget som man skryter om för omvärlden att man faktiskt varit tvungen att söka hjälp för att klara sig.Man känner sig SÅ hemskt misslyckad när man inte klarar av allt själv.... Men det är hemskt att man inte ska kunna tjäna så pass bra som ensamstående mamma 2010 så man kan ha mat på bordet efter att räkningarna är betalda...
Kram kram!