Jag känner att jag måste på något vis ge en kommentar till den här historien med vargen som hände i Norrtälje igår. Mamman som var ute och gick med sitt barn i vagn och sin hund (en trevlig ras, wachtel) som var okopplad. Det dök upp två vargar och stackars hunden blev brutalt ihjälbiten och ivägsläpad, och den andra vargen gick emot mamman med barnvagnen. Jag kan verkligen förstå hur chockad hon blev! Jisses, förlora sin hund så makabert (de var ju ändå inte på jakt) och ställas inför dessa praktfulla djur...
Det får mig ju förstås som alltid att tänka på den händelse som hände oss uppe vid stugan i Jämtland för några år sen, då vi fick besök av en vargliknande varelse. Det går att läsa ett inlägg om detta här sommaren 2007 då det hände. Jag har nog aldrig blivit så adrenalinpåverkad som den gången!! Nu kunde vi ju aldrig helt konstatera att det var en varg och personen som jag hade kontakt med på länsstyrelsen trodde inte att det var det. MEN faktum är att mina svärföräldrar såg denna varg lite senare på året, och svärfar var helt på det klara med att det var en varg. Och efter detta så har man ju rätt många gånger läst historier som faktiskt visar på att de kan ha ett sådant här nyfiket beteende.
Förstås kan man ju inte låta bli att undra vad som hade hänt om vi hade stannat utanför med djuret, om han hade dragit på en gång eller inte? Jag kan verkligen förstå mammans känsla med barnvagnen att inte vilja fly, för då vet man ju inte om man kan bli förföljd. Att vifta med armarna och skrika ligger ju nära till hands, nåt som vi försökte med och dessutom kasta vedkubbar på den.
Tisdag
1 dag sedan


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*