Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

måndag, april 18, 2011

Var är vargen?

Jag känner att jag måste på något vis ge en kommentar till den här historien med vargen som hände i Norrtälje igår. Mamman som var ute och gick med sitt barn i vagn och sin hund (en trevlig ras, wachtel) som var okopplad. Det dök upp två vargar och stackars hunden blev brutalt ihjälbiten och ivägsläpad, och den andra vargen gick emot mamman med barnvagnen. Jag kan verkligen förstå hur chockad hon blev! Jisses, förlora sin hund så makabert (de var ju ändå inte på jakt) och ställas inför dessa praktfulla djur...

Det får mig ju förstås som alltid att tänka på den händelse som hände oss uppe vid stugan i Jämtland för några år sen, då vi fick besök av en vargliknande varelse. Det går att läsa ett inlägg om detta här sommaren 2007 då det hände.  Jag har nog aldrig blivit så adrenalinpåverkad som den gången!! Nu kunde vi ju aldrig helt konstatera att det var en varg och personen som jag hade kontakt med på länsstyrelsen trodde inte att det var det. MEN faktum är att mina svärföräldrar såg denna varg lite senare på året, och svärfar var helt på det klara med att det var en varg. Och efter detta så har man ju rätt många gånger läst historier som faktiskt visar på att de kan ha ett sådant här nyfiket beteende.
Förstås kan man ju inte låta bli att undra vad som hade hänt om vi hade stannat utanför med djuret, om han hade dragit på en gång eller inte? Jag kan verkligen förstå mammans känsla med barnvagnen att inte vilja fly, för då vet man ju inte om man kan bli förföljd. Att vifta med armarna och skrika ligger ju nära till hands, nåt som vi försökte med och dessutom kasta vedkubbar på den.

Själv har jag ju nån slags björnfrossa. När den här händelserna inträffade nyss med killarna som åkte skidor och Olle (!) hamnade i björnens idé är ju oerhört egendomlig och olycklig, och jisses... vilken chock! Min stora fasa är att träffa på en björn, inte helt rationellt, jag vet. För här finns ju inga björnar (fast det har funnits någon på besök i krokarna för några år sen) men vi är ju uppe i norr då och då om somrarna och fjällvandrat, inte tusan vill man möta en björn där!!
Vi är en del av naturen och vi har våra vilda djur omkring oss, vilket ju är svårt att acceptera kanske. Vi har själva just nu besök av en ståtlig råbock som käkat upp nästan alla mina tulpaner. Häromdagen när jag skulle gå ut slog jag närapå upp dörren på honom när han passerade, och senare stod han lungt och åt gräs strax utanför vår altan, när jag knackade fönstret tittade han lojt upp utan att ha sån där brådska iväg. Men rådjur är ju söta och äter inte upp hundar och jagar människor. Tror jag??

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*