Jag läste en artikel i tidningen som jag blev berörd av. En politiker, vars dotter tog livet av sig tidigare i år, vill att föräldrar måste få information om sina barns skolgång även efter de fyllt 18 år (ni kan läsa artikeln här), en motion ska läggas om detta.
När man blir 18 år är man vuxen - i den officiella världen. Man får göra det mesta. Från en dag till en annan så kan det innebära en hel del förändringar som man kanske inte som förälder tänkt på, inte barnet heller. De flesta ungdomar går ju gymnasiet, de bor hemma och har ingen inkomst och som förälder har man försörjningsplikt mot sitt barn som går i skolan tills de är 21. Som förälder till ett barn som är "vuxen" kan det ibland vara svårt att veta hur mycket man ska lägga sig i, styra och ställa runt sin tonårings liv. Särskilt om det inte finns en helt bra relation, om barnet går sin egen väg och det finns anledningar till att bryta upp - kanske för att gå skola på annat håll tidigt, att göra andra saker.
Man slutar aldrig att bry sig som förälder även om barnen är nästan vuxna. Många kanske tar steget ut i vuxenlivet tidigt - för mig (och det är enbart efter egna erfarenheter) är det nästan omöjligt att förstå varför jag INTE plötsligt ska ha insyn i mitt barns liv då det fyllt 18 och fortfarande går i skolan. Om inget fungerar vill jag ju absolut veta.

Min son är ju numera 18 år och började i ny gymnasieskola - första året. Det betyder att han är 18 och går tillsammans med de som är yngre. Alla papper som kommit hem, kan han skriva under själv - egentligen behöver vi inte veta om dem alls. Han får själv ringa och sjukanmäla sig. Han får själv bestämma om förälder ska närvara vid utvecklingssamtal. Han får själv bestämma om föräldern får tillgång till datasystemet där man kan se närvaro och annat de gör i skolan. Nu har vi den relationen att han tycker att allt det här är ok. Vi har en relation som av många jobbiga år av sjukdom och jobbiga saker är ganska speciell, kanske jämfört med många andras. Jag har blivit van att lägga mig i, på ett konstruktivt sätt och han har inte sett det som ett hot utan accepterat det. Så därför var jag med på utvecklingssamtal häromdagen, och vet nog mer vad som händer i skolan än många andra föräldrar i hans klass. MEN OM INGET SKULLE FUNGERA skulle jag absolut vilja veta!!
 |
| Spralliga syskon i somras |
Jag kan säga att man älskar sina barn så enormt. När de är små med sina knubbiga ben och underbara skratt, med sin utsatthet och barnalysande ögon. När det blir äldre och genomlider sina första besvikelser. När man känner att man blir som en tiger för att försvara sina barn, men vet att det måste lära sig själva. När tonåringens utsatthet gör dem gängliga, nya i kroppen. Och när de är ny-vuxna, när de ska ut i ett eget liv och skapa sig en ny tillvaro - då älskar man dem ännu mer. Så det gör ont i hela själen.
Har kikat lite runt hos dig och hamnade på det här inlägget! Så fint skriven. Håller med dig att man bryr sig alltid. I Tyskland har vi ett ordspråk som min mamma brukade säga ofta och som jag nu förstår bättre: små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer! ;)
SvaraRaderaJag tycker det är svårt att hålla balansen med att "släppa dem" och att bry sig. Hoppas du förstår vad jag menar! (Jag har två underbara, söta flickor snart 18 och snart 13)