Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

onsdag, november 30, 2011

Drabbad av den rosa sjukdomen - att det kunde bli JAG?!

Det här blir ett ganska tungt inlägg som jag inte vet hur jag kommer formulera det. För jag vill verkligen skriva det!

Det hände en sak för ett tag sedan som vände upp och ned på min tillvaro. Från ena dagen till den andra så fick jag reda på att jag fått den "rosa" sjukdomen, bröstcancer.
Det är ju helt galet! Jag som i oktober mitt under Rosa Bandetkampanjen kände en viss mättnad och funderade på att om det är så vanligt (7000 kvinnor per år) vem ska i min närhet drabbas först, eftersom jag inte känner någon som fått bröstcancer. Förstås tänker man ju inte att det ska bli JAG - lyckligtvis fungerar man ju så som människa.

Så var jag iväg på mammografi, där mitt i vår renovering. Det kommer ju alltid hem ett brev, men denna gång var brevet formulerat annorlunda. De vill att jag skulle komma tillbaka på kompletterande kontroll då de sett en förändring som "oftast är godartad" och innebär ingen fara alls. Jag fick tid några dagar senare. Naturligtvis blev jag alldeles omtumlad. "Skulle jag känt en förändring själv" var det ju första jag tänkte. Är jag en idiot som inte upptäckt det själv?? Så många som gör det, alla uppmaningar att hålla kollen, varför har jag inte känt något. Och är jag inte lite öm här, och här.... jag var plötsligt öm överallt.
Tidigt en fredagmorgon var jag iväg igen på prov. Det togs en hel del nya bilder, 2 ggr om till och med. Sen fick jag komma på ultraljud, som en vänlig kvinnlig läkare gjorde. Hon berättade att de hittat en liten förändring i höger bröst. Sen hittade hon den inte på ultraljudet, men lyckades till slut och tog ett prov med en nål. Eftersom det var en sådan liten förändring så kunde det ev bli anledning till nytt test om de inte fick tillräckligt med celler fick jag veta. Och fick veta att det ALLTID blir operation, även om provet visar sig vara negativt. Omtumlande bara det måste jag säga, just då. Fick veta att ett doktorn några dagar senare skulle kolla provet och sedan får jag en tid till träff med doktorn. När den vänliga doktorn gick ut gav hon mig en kram. Då höll jag på att bryta ihop litegrand, för just DET fick mig faktiskt att ana att detta inte var så bra....
Detta var en fredag, sen fick jag torsdagen efter en tid till doktorn, till tisdagen efter. Inga långa väntetider med andra ord. Men jag kan säga att dessa väntedagar var fruktansvärda. Min kropp var helt i stresskrisläge, att sätta sig att jobba var hemskt och tillvaron funkade bäst när jag gjorde praktiska saker. Jag tappade handlingskraft fastän jag mådde bäst av att göra saker, prata med min familj, träffa vänner. Jag målade scenarier i mitt huvud om än det ena än det andra. Analytikern i mig. Och på alla instinktiva sätt kände jag att de här inte var så bra...
Så tog jag med mig min man och for till doktorn. Där fick jag beskedet av en väldigt trevlig och förtroendeingivande doktor att provet var positivt och innehöll cancerceller.
Precis vad jag anat. Vi fick ett toppenbemötande, träffade en sköterska och båda förklarade hur allt kommer att gå till.
Efteråt var jag nästan upprymd och glad. En stor sten föll. Visst är det konstigt?? Plötsligt kunde jag börja tänka och jobba och fokusera på saker, och kroppen var lugn. Jag hade fått veta.
För jag har en enorm tur att det finns professionella människor som överhuvudtaget upptäckte denna förändring. Den är ca 4 mm stor, inget jag någonsin kunnat upptäcka själv. Det är ovanligt att det upptäcks så tidigt, och prognosen framåt, efter operationen ser mycket god ut. Jag kommer - förmodligen meda all säkerhet - bli helt frisk.  Men man kan ju aldrig veta helt, så jag försöker se så realistiskt jag kan på detta.

Det hände mig. Det som är så tabu och hemskt att prata om, cancer. Jag har berättat för mina närmaste. Mina närmsta vänner vet. Det är ingen hemlighet, men förstås inget man far runt och babblar om. Mest för att det är på nåt sätt inget man slänger ur sig hur som helst för att effekten är chockartad. Min chock har gått över i ett nytt stadie. Det är mycket allvar och en hel del sorgsamhet i mitt sinne.
Om drygt en vecka ska jag göra en operation - och jag vet att jag kommer att vara väldans nervös innan. Mest för att jag aldrig blivit sövd förr eller behövt ligga på sjukhus. Det är trots allt ett ingrepp med stort allvar.

Ni får gärna ställa frågor. Ni får gärna berätta er historia om ni har någon. Ni får gärna ge er åsikt eller tanke på vad ni tänker om hur man ska reagera på ett sådant här besked. Jag känner ingen som råkat ut för detta i min närhet, och det känns ..... ensamt.
Jag kommer med mer tankar och reflektioner och jag hoppas ni vill vara med på min resa. KRAM! Älska livet för vad det är.

18 kommentarer:

  1. Åh, vad jag ryser när jag läser det här, finner inga ord då jag inte har någon erfarenhet av det själv, precis som du före ditt besked.

    Jag vill mest skriva att jag finns här för dig här i cyberrymden.

    Kraaaam

    SvaraRadera
  2. Jag förstår att det måste varit fruktansvärt att inte veta! STORA KRAMAR

    SvaraRadera
  3. Åh Milla vad ledsen jag blev över din berättelse!!!! Och samtidigt så glad över att du ändå, trots omständigheterna, fått glädjande besked om att du antas bli helt frisk igen!!! Jag tror att bara ordet "cancer" orsakar kalla kårar inom människor, men det finns ju så mycket bot på flera cancerformer idag, glädjande nog!!! Att inte veta är ALLTID svårt, att inte ha något att förhålla sig till! Även dåliga nyheter kan kännas tryggare än att inget veta. Jag har just nu en person i min nära omgivning som drabbats av cancer så ditt inlägg idag berörde mig djupt - tack för att du delade med dig!!!

    Måååånga styrkekramar från aka

    SvaraRadera
  4. Styrke-kram!

    SvaraRadera
  5. Tack för att du delar med dig! Blir så berörd av din historia, och skickar många stora styrkekramar! Marthina

    SvaraRadera
  6. Anonym9:52 em

    Tack för att du delar med dig, för på så sätt hjälper du många andra, som oxå lever i tron om att det händer inte mig! Jag har ett par i min bekantskapskrets och flera i släkten som har fått detta. Men som du skriver så är chanserna väldigt lovande att bli frisk ju tidigare man upptäcker det. På så sätt en av de bästa cancerformerna att få- tolka mig inte fel nu, men det är bara positivt. Jag skickar styrka och kärlek till dig. Du kommer att fixa det här tjejen. Kram Johanna

    SvaraRadera
  7. Hej Milla,
    Du är verkligen modig som vill dela med dig av din berättelse och enligt min lilla erfarenhet så är det nog bra, bättre att berätta än att gå och fundera själv. I våras upptäckte jag en knöl men dock inte i mitt bröst utan i min näsa, gick med den ett tag och fick näsblod nästan varje dag och det gick någon vecka innan jag vågade ringa och beställa tid, fick en tid direkt till en specialtst när jag ringde. Man tog bort den direkt när jag kom in och de sa att dom aldrig sett något likande.Bara det kändes otryggt.. Sen var det väntan i 1 vecka på besked. det gick två för man hade fått skicka det vidare till England och någon specialist som tillslut beslutade att den var godartad.
    Det var en jobbig tid och jag bröt totalt ihop när jag fick beskedet.

    Jag tänker på dig och hoppas att det löser sig på allra bästa sätt.

    Kram Anna

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Första gången jag tittar in här hos dig...antagligen för att jag inte kunde låta bli att läsa din berättelse.

    Tack för öppenheten!
    Du är en STARK fin kvinna!

    Är nog många som går å tänker lite om just "rosabandet"-sjukdomen.
    Av rädsla tänker man ju alltid
    "händer inte mig".

    När man börjar närma sig 40 (Det är väl då livet börjar :), sägs det), så känner man samtidigt att man kommer närmre "de där" krämporna och hemska sjukdomarna.

    Jag är fullkomligt livrädd att jag ska bli sjuk, för vem ska ta hand om mina 4 barn och min vimsiga bonde jag har!

    Kan aldrig läsa kvällstidningar av rädsla för att läsa om tragiska öden.
    Allt som har med barn är jag inte ens mottaglig för att ta in eftersom jag inte kan handskas med tankarna.
    MEN...fick liksom ett lugn efter dina rader.
    Att våga möta och ta sig igenom något som bara händer alla andra.

    Vi är ALLA delaktig.
    Jag känner ju inte dig, men jag är ju kvinna jag oxå och har samma förutsättningar du.

    Tack för din styrka du ger i ditt inlägg!
    För stark är du!!

    Hoppas nu att det går bra.

    En härlig blogg du har som det ska bli spännande att fortsätta läsa!

    Nu ska jag mingla runt lite här hos dig. ÖGONGODIS!

    / Kram Hilla

    SvaraRadera
  9. Hej!

    Jag hamnade här via ett par andra bloggar, goda stunder, tokiga idéer och a house with a view.

    För det första är det jättetråkigt när någon drabbas, det är så svårt att förstå den vånda som man som drabbad måste känna.

    Men diagnoserna blir ju bättre och bättre och man har hittat tumören i ett tidigt skede, det är bra.

    Men det förändrar ju inte det hela, man har fått sjukdomen och då tror jag definitivt inte det finns något sätt man "ska" reagera på.

    Däremot tror jag att det är bra att kunna kommunicera, men det naturligtvis också individuellt. Men är man den sorten som kan sätta ord på sina känslor så tror jag det är bra.

    Att man som sjuk skulle känna att man behöver ta hänsyn till människor runt omkring sig för att de skulle ta illa vid sig, det tycker jag man kan glömma.

    Nu är det du och din sjukdom det handlar om och vi lever ju i en tid där allt, precis allt, handlar om kommunikation, så då tycker jag man följer sina känslor......

    Att du skrivit om det på din blogg är starkt och jag kommer att följa dig och jag hoppas verkligen att du kommer att klara detta bra.

    Men visst är det underligt, en liten, liten kula och det ställer allt på ända. När kulan är av den rosa sorten.

    Stora kramar
    Agneta i Snäckskalsdalen

    SvaraRadera
  10. Hejsan!

    Vill bara säga att "Fy Usch vad värdelöst!"(minst sagt) att du behöver gå igenom detta. Jag tänker hålla tummarna benhårt för att du skall bli 100% bra så fort som det är möjligt.

    Modig är du dessutom som vågar skriva, det är imponerande!

    Hälsningar Jenny

    SvaraRadera
  11. Hej Milla,
    Blir så berörd av det du skriver och delar med dig av. Tror jag kan förstå vilken rädsla du måste ha kännt efter de första undersökningarna med negativa (positiva) besked.

    Det glädjer mig att att du ändå känner dig lättad efter att ha fått mer ingående besked av dina läkare. Att de hittat förändringarna i ett mycket tidigt stadium. Vilken tur vi har som har så bra sjukvård i Sverige. Och visst är skukvårdspersonal hjältar!

    Jag har en vännina som också fått bröstcancer och just nu genomgår behandlingar. Man vet verkligen inte vad man kan gå och bära på i sin kropp... Man blir allt oftare varse om att ta vara på varandra och livet "här och nu"!

    Jag kommer följa dig här på din fina blogg och hålla tummarna för att du blir helt frisk igen.
    Stor kram till dig och tack för att du delar med dig! Anna

    SvaraRadera
  12. Otäcka, elaka sjukdom! Vilken tur att den blev upptäckt tidigt och att prognoserna är goda.

    Det är första gången jag kikar in här hos dig, så nu måste jag ta och kika runt lite.

    Sänder dig värmande styrkekramar så att du får extra kraft att utrota "skiten". /Helena

    SvaraRadera
  13. Men oj Milla! Tack för att du delar med dig! Jag vill skicka stora styrkekramar till dig och önska dig all lycka till genom hela processen. Jag kommer finnas här och stötta via bloggen.
    Kramar!

    SvaraRadera
  14. Anonym9:18 em

    Hamnade av en slump här .Letad efter garge och ramlade in på A house with a wiew.

    Helt plötsligt så föll garget i glömska och jag kommer ihåg när min mamma fick det här beskedet för ganska precis 3 år sen. Precis som för dig hittade dem förändringen tidigt och allt har hittils gått bra.

    Men det var omtumlande tid för alla anhöriga och för henne allra mest.

    Mina tankar går till dig och dina närmsta. kram

    SvaraRadera
  15. Snubblade in här nu och vilket starkt inlägg. Modigt. Vet inte vad jag ska säga. Har haft några i bekantskapskretsen som haft det, och det har gått bra. Men visst var det omtumlande. Vill bara krama om dig och din familj och ge styrka.
    Kram Maria

    SvaraRadera
  16. Hej Milla,

    Halkade in här genom Aka´s blogg. Blir alldeles iskall när jag läser om beskedet du fått. Hemsk sjukdom! Jag hade reagerat på samma sätt som du. Lyckligtvis är du i ett tidigt stadie. Tur att mammografin snappade ut det nu. Jag håller tummarna att operationen går bra och att du snart ska må bra igen!

    Många kramar Sanna

    SvaraRadera
  17. Ulrika8:39 em

    Milla min vän... jag blir lessen när jag läser detta men samtidigt så glad att du berättar. Men du är stark och har viljan så du klarar även detta tillsammans med din familj. Jag håller båda mina tummar och tänker på dej! Många kramar Ulrika Hill

    SvaraRadera
  18. Anonym11:25 em

    Hej, blev gripen av din historia! Jag hoppas verkligen att det går bra för dig! Förstår att det är mycket omtumlande för dig och din familj. För 4 år sedan hände samma sak oss, min man fick cancerbesked. Det känns ju först helt ofattbart men kom ihåg, idag är läkarna så otroligt duktiga, forskningen har gått fram med stora steg! Min man har blivit frisk och jag håller tummarna för att du snart blir bra du med! Jag vill bara skicka dig och din familj en styrkekram!!

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*