Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

lördag, januari 21, 2012

Med hjärtat i halsgropen och aussievin i glaset

Förbannade sport - lika underbart det är med spänning i sportens värld (ni vet väl att jag är är sporttokig??) lika hemskt är det. Sveriges handbolls-EM match idag mot Polen bjöd på drömläge efter 1:a halvlek. 11 måls ledning liksom. Som blev 29-29 i slutet och totalt kaos i spelet. Yippeekayyey liksom....

Det var TUR att det stod baby back ribs i ugnen, färdiga att äta. Marinerade med Famous Daves barbequesås. Famous Dave är en kedja i USA som vi åt på i somras på Mall of America i Minneapolis. De har helt sagolika ribs och en egen sås. Som jag fick en flaska i julklapp. Det var gott. Och jag blev tvungen att öppna en flaska Merlot...
En Lindeman Bin 40 Merlot. Smakrikt och gott, fyllig eftersmak och smakrikt. Lagom. Sånt som jag gillar. Börjar allt mer gå över till flaskviner igen, med kvalitet före kvantitet liksom.


Idag var jag på systembolaget. Med min dotter. Hon skulle handla vin, och inte jag. Det känns ganska konstigt att gå på Systembolaget med sin dotter överhuvudtaget och nu är det hon som handlar, helt lagligt förstås. Hon fyller ju 21 om en månad.
Nu ska hon ut och roa sig med lite killkompisar i Västerås, och ja, hon är värd det. I måndags började hon sitt nya jobb som hon fick förra veckan. Intervju på onsdagen, fick jobbet på torsdagen (av 30 st på intervju) och gick på utbildning på fredagen. Hon har börjat jobba i en bransch där inte många ungdomar väljer att jobba. Hon jobbar på ett konsultföretag till Tele2, och är ute på fältet och säljer Tele2tjänster. Knackar dörr helt enkelt. Jobbar 11-21 varje dag. Får coachning och stöd. Här somnar man inte in utan gör karriärtveckling; hela tiden. De var två som började nya i måndags, den andra tjejen har redan hoppat av, men min tjej är triggad av den goda stämningen och tempot. Jag var bekymrad i början på veckan, kunde inte sova alls då hon kom hem 22.45 första kvällen. Hur ska hon orka liksom? Ska vi aldrig få äta middag ihop en vardag?
Det är hennes val, hennes eget liv. När hon var yngre var hon den blyga, jätteosäkra tjejen som inte ville stöta sig med någon. Nu är hon ute och säljer mobiltelefoni och Iphone. Hon blir allt mer lik sin pappa (säljare i grunden) och det är ju ett gott omen för rätt inställning i yrkeslivet.... Det är supertufft att vara ungdom idag och få jobb och hon har sina mål klara. Tjäna pengar och åka till USA i sommar.

Mammahjärtat vill protestera. Jag kan lovar er, alla ni med yngre barn som växer och blir stora; man slutar aldrig att oroa sig och vill göra allt det rätta för sina barn, med målet att klara sig själva. En dag klarar de sig själva och man står där som ett fån. Vad hände liksom??
Nu blir det lite mer vin och lite bok och lite film.
KRAM!

5 kommentarer:

  1. Ja, jag kan förstå att man aldrig kommer att sluta oroa sig för barnen, även när dom är större.

    Roligt att hon verkar ha lite skinn på näsan och jävlaranamma i alla fall.

    Kram på dig förresten, bästa Camilla! Du ska veta att jag läser varje inlägg du skriver, även fast jag inte alltid kommenterar. Och jag tänker ofta på dig och hur du har det efter operationen, alla tankar du måste gå omkring med osv.

    Du är en stark och klok kvinna och jag gillar dig skarpt!

    Kram Victoria

    SvaraRadera
  2. Gott vin tycker jag också att man kan unna sig - det har jag gjort idag, ett vitt vin som var tysk riesling, torr och mycket god....
    Din dotter gillar jag, det verkar vara go i den flickan, det gäller att ligga i och när man är ung orkar man ju verkligen hur mycket som helst...och hon har ett mål, det är berömvärt, eller hur!
    Agneta kram

    SvaraRadera
  3. Anonym9:41 em

    Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer... OCH det är så sant så sant. Mina tjejer är ju några över 20 men vad hjälper det? Men frågar vi våra mödrar så är ju inte vuxna vi heller eller?
    Kul att höra om dottern! Det lilla jag träffat henne så verkar året i US i alla fall fått henne att "blomma ut", det är väl härligt? Framgångar hos våra barn mår man bra av! Kramar Ulrika

    SvaraRadera
  4. Tack bästa tjejer! Ni är för goa. Ja man är ju där som mamma i med -och motgångar. De har vi ju haft med under åren. Man finns ju där för att fånga upp också då den dagen kommer. För det gör den...
    kramar

    SvaraRadera
  5. Åh Camilla! Jag har inte sett dig på länge på jobbet och även missat att läsa din blogg men idag satt jag och surfade och läste ikapp! Underbara vän, jag har läst vad du gått igenom och jag skickar all styrka och hopp till dig. Jag hade cancer som liten och fick operera bort min ena njure och gå på cellgiftsbehandlingar m.m. men blev friskförklarad när jag var 14. Skönt att din dotter är hemma och hon verkar verkligen ha fötterna på jorden och kunna klara sig bra i livet. Hör av dig när du vill - du vet hur du kan nå mig. Vi MÅSTE ta en lunch eller något när du är tillbaka! BAMSEKRAMAR <3 /Anna M J

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*