Igår så var jag och gjorde den 6:e och sista cytostatikabehandlingen - EVER hoppas jag!
Jag har ju mått så himla bra efter den 5:e gången (jämfört mot 4:e då jag bytte cellgiftstyp) och nästan känt mig som helt normal! Tränat en massa, varit ute i trädgården och hållt på en massa, ja energin har varit bra. Frånsett nattsömnsproblem....
Sammanfattningen - so far
Nu är i alla fall en del i den här cancerbehandling slut. Men än inte över alls. I mitten på juni början ca 5 veckors strålbehandling, typ 4-5 vardagar i veckan. Sedan fortsätter jag med att få en typ av medicin mot den HER2 faktor som min tumör hade, det blir var 3:e vecka och sista gången i början på mars 2013 - ett antal månader till. Och så ska jag äta hormonmedicin i 5 år - som jag ser som ganska omtalad pga biverkningar.När jag tittar tillbaka vad som hänt de här sista 6 månaderna så är det en resa. Inte i förtvivlan, utan i hopp. Chock - men ändå tillförsikt. Jag hade turen att få en väldigt tidig upptäckt, det betyder nog allt. Gjorde en operation 8 december då en liten tårtbit togs bort ur mitt högra bröst samt portvaktslymfkörteln ur armhålan som kan visa på om spridning fanns. Operationen gick ju himla bra, ingen smärta och trots blånader och byte av bandage som kändes allt bra snabbt. Så fick jag återtid snabbt, dagen efter annandagjul. Och då kom första kallduchen. Portvaktskörteln som INTE visade spridning under operationen visade i efterkontroll att den hade cancerceller. Så i början på januari fick jag operera igen och ta bort en chock lymfkörtlar i armhålan. Då kändes det tufft, och då förstod jag att detta inte skulle bli en "cancerlight" resa. Lyckligtvis fanns det ingen spridning vidare. Och lyckligtvis har min arm reparerat sig kanonbra. Jag har inte ont alls, börjar tom få tillbaka känseln under armen. Jag har verkligen försökt hålla mig aktiv och kan säkert tacka min styrketräning en hel del.
Så kom då domen. Min lilla prel tumör på 3 mm var 11 mm, och av aggressiv sort och HER2 positiv (1 av 5 är det) vilket tidigare var inte alls bra men nu finns en medicin för det. Var jag chockad och förtvivlad? Nja, alltså jag har nog den unika förmågan att köpa läget på ett väldigt bra sätt. Jag anpassar mig bra, och när besked kom så var bara frågan, kan jag göra igång med cellgiftsbehandling NU? Jag gjorde det 3 dagar senare.
Så att den största fasan långt tidigare över att tappa håret, mitt burriga lockiga hår som är hela min person, blev inte katastrof.
![]() |
| mars 2011 - mörktonad |
Att höra om alla biverkningar, läsa allas jobbiga historier och resor under sina behandlingar är på ett sätt nyttigt men inte helt bra heller. Jag var beredd på det värsta. Att Taxotere som jag fick som första cellgift kan åstadkomma en massa smärta.
Jag hamnade på Infektion med feber efter första gången, med munsvamp och blåsor i hela munnen. Men det blev enda gången. Sedan har jag mått bra.
- Trötthet ja, en massa förstås.
- Blåsor i munnen - ja värsta!
- Torra slemhinnor: sår i näsan, ständigt droppande näsa, torra ögon, snustorr mun - men inte alls på en gång och inte hela tiden. Efter gång 4 fick jag spraya med muntorrspray och äta tabletter hela tiden men inte efter gång 5 alls.
- Illamående och magproblem: nja, inte så farligt.
- Smakförändringar: hemska efter 3 första gångerna! Nu allt är det mesta tillbaka
- Aptitlöshet: Hu - jag är noga att äta ofta och lite. Äter GI mat, inte en massa socker och onyttigt för det smakar blä och tillför inget bra till kroppen. Jag har tappat 6 kilo.
- Värmevallningar: att tvingas in i klimakteriet vid 47 känns tufft och jag hade räknat med många år tills det skulle hända naturligt, då jag inte heller känt dessa problem innan. Men nu svettas jag, speciellt på nätterna. Det är jäklar anamma inget roligt alls!
- Jag har inget hår på huvudet, bara mest fjun. Och sista 3 veckorna har ögonfransar och ögonbryn tyvärr tunnats ur betydligt. Det är jobbigast. Men jag är glad att det ändå är NU i slutet, då det är strax slut på celldöden.
![]() |
| februari 2012 |
Jag känner mig stark och välmående. Inga jobbiga tankar och ångest, men visst kommer det över en ibland. Jag skäms inte för något, är inte rädd för något känns det som. Tidigare kändes det som att allas liv pinnar på runt mig och mitt står still, men det har ändrat sig. Nu är det nästan tvärtom. Nu tycker jag ibland i mina stunder att många fastnar i det materiella livet som ursäkt att det är "guldkanten" och "vardagslyx", när guldkanten faktiskt är att ha hälsan och att man kan finna sin egen lycka inom sig. Att vänta och åstadkomma saker med tiden är helt ok, att inte vara otålig. Att vara glad för det egna hår man har, att man har egna naglar som man kan fixa själv om man vill, att man inte behöver längre ögonfransar utan man ska vara glad att man har några. Det som vi tar för givet och ändå inte är nöjda med. Är göra det bästa av vad man har är good enough.
Så min resa fortsätter, nya värderingar - det påverkar ju mitt bloggliv men jag hoppas ni vill vara med ett tag till. KRAM!



TACK för att du delar med dig av dina tankar och din resa. Din underbara person kommer innifrån! När jag läser det du skriver känner jag hopp, tillförsikt och också en väldig beundran för ditt sätt att tackla allt.
SvaraRaderaFöljer dig hela tiden!
BAMSEKRAMAR,
Anna MJ
Hej på dej tjejen!!!
SvaraRaderaFy vad du får gå igenom. Jag vet inte vad jag ska säga...ger dej massor av styrkekramar!
Kram
Milla, du är så duktig på att skriva! Det är också så härligt att läsa allt du skriver. Jag är så enormt imponerad (fel ordval men jag hittar inget bättre) av hela din resa och den enorma styrka du har. Men det är säkert så vi människor fungerar när vi väl måste, det finns nog en jävlare namma i de flesta av oss. Kämpa vidare och njut av den underbara årstid vi har nu och den tid vi har framför oss! Många kramar Ulrika
SvaraRaderaJa vilken resa du är med om. Du är verkligen stärk och tuff som berättar så bra hur det är att leva med cancer och all behandling det medför. Kämpa på!
SvaraRaderaKram