Asch då, förr eller senare blir det oflow bara för att man kaxar sig ena dan...
Imorse ringde det på dörren typ kl 07.00 - maken var uppe förstås, och man visste ju genast vad det gällde. Den f-askade avloppspumpen vi har gemensamt för våra 10 hus på gatan stod still igen. Vi föreningen vi har gemensamt håller ju på med göra en ny lösning, gräva helt nytt med nya rör och ansluta till kommunen, massor av kraft och arbete har gått åt. Nu har pumpen lagt av rätt många gånger på slutet, det är inget lustig historia när det händer - men ytterligare än gång lyckades grannskapet få igång den... PUST!!
När jag sen skulle kliva upp så snurrade det bara till i huvudet, inte den vanliga yrseln jag får när jag reser mig lite hastigt utan här snurrade det rejält. Det har blivit bättre under dagen, men jag har tillbringat tiden i soffan tittandes på Revange, Arga Snickaren och Lyxfällan och förundrats hur knasigt det kan bli i livet när man sticker huvudet i sanden eller gör helt tokiga val....
Så idag är det en eftertänksamhetens dag. Och en sån där som påminner att jag faktiskt inte är helt frisk. Igår hittade jag ett klipp på Expressens hemsida, där Katarina Hultling berättar om sitt statusläge i sin bröstcancer. Som jag säkert nämnt tidigare så gick hon ut med sin diagnos i pressen strax efter att jag fått min behandling klar för mig. Dvs vi har opererats ungefär samtidigt och hon ligger lite före i behandlingstiden och gjort sin sista cytostatika. Ni kan se klippet här
Hon är en skön person och visar kraft, men visst ser hon ganska så sliten ut. Jag känner igen det! Dock, det som hon beskriver att skeletten känns som cement har jag ju lyckats klara mig ifrån. Visst är det trötthet ofta, men jag är lycklig att ha klarat mig ifrån den där värsta påfrestningen rent fysiskt. Hon säger så bra saker, och precis det som jag själv känner "se det som ett jobb" dvs att gå in med full kraft att bli frisk.
Därför känns det ju bra att sambandspersonen på onkologen ringde häromdagen och berättade om mötet det haft med doktorn och Försäkringskassan; att min sjukskrivningstid till i mitten på augusti är befogad, dvs ingen har något att invända mot det. Jag läser ibland om Försäkringskassan konstiga beslut (för att inte tala om den nu aktuella historien om mannen som förlorat sin dotter i cancer som varit en stor grej på FB och i media) men det finns säkerligen en hel del massa bra beslut som sker. Man blir dock inte rik på att vara sjukskriven! OM jag nu varit ensamstående till exempel hade det nog var lite utav en katastrof att ha en 4-5000 kr mindre per månad. Nu är det inte katastrof för mig, vi är två med hyfsade inkomster och rätt låga kostnader och jag kan koppla av.
Däremot så hände en sak häromdagen. Jag tackade nej till ett erbjudande som jag säkerligen tackat ja till om det varit 7 månader tidigare, då jag dessutom flaggade för att jag kunde vara intresserad. Jag ska inte gå in på det i detalj, men det var i alla fall ett erbjudande om 14 månadslöner och att lämna min arbetsgivare. Som jag sagt tidigare så har jag långt till jobbet, 13 mil enkel resa till HQ. Så var det inte förr, vårt lokalkontor lades ned 2005 och jag har sedan dess jobbat med samma kund och jobbat mycket på distans, och sedan rest till läkemedelsföretaget i Södertälje som varit mitt kontor. Men det är slitigt att alltid jobba ensammen och inte ha arbetskamrater runt sig. Det tärde enormt på mig sista året, i höstas var jag nog rätt deprimerad av det och längtade bara efter att få jobba närmare, träffa arbetskamrater och prata svenska, göra saker som man förstår. Men i nuläget är det alldeles för osäkert att lämna ett ställe som jag faktiskt trivs på, och inte veta om man kan hitta ett nytt jobb. Det är inte enkelt att var 47 år och nyligen gått igenom en cancerbehandling, vem vill anställa en sådan människa även om hon är trevligast i världen?? Och vet ni, jag längtar efter att bli redo att jobba igen, massor!
Underliga är vägarna som man tar i livet, och valen man gör är oftast inte helt oberoende av andra saker som sker. Att ha en väg helt utstakad är inte enkelt om det händer något på vägen. För mig är jobbet viktigt, men inte allt i världen. Jag har sett alltför många kollegor gå in i väggen, ta allt alldeles för allvarligt och inte säga ifrån i tid när det inte går längre - prestationsnördar finns det alldeles för många av. Ingen tackar oss någonsin för att vi tappar kraft och hälsan på vägen. Detta kan jag säkert säga nu när jag har ett slags facit på handen och gått igenom en del, men allt handlar inte om lön och bekräftelse, även om jag råkar jobba i en sådan bransch där det går att påverka detta genom sin egen prestation.
Så allra bästa vänner och bloggläsare - glöm inte att hälsan ALLTID är det viktigaste vi har. Leva här och nu är underskattat... KRAM!!
Tisdag
1 dag sedan

Ja jag förstår att det blir mycket tankar i huvudet nu! Det är viktigt att leva här och nu har jag också insett då jag gått igenom en del jag med. Har du jobbat på astrazeneca? Kram Nilla
SvaraRaderaYes, AstraZeneca har varit min kund mellan 2005-2011. kram Milla
SvaraRadera