Men vad hände, den här veckan bara försvann! Jag har ju varit iväg till sjukhuset 4 ggr den här veckan på strålning. Tränat på gymmet 2 ggr. Varit på utekväll med gamla jobbarkompisar och igår var jag dessutom på AW med några andra gamla tjejkompisar. Och idag har jag varit hemifrån 5-6 timmar, rekord typ....
Kvällen igår blev jättemysig på stan, på "pubgatan" där vi satt i solen som brände så enormt och jag blev nästan svettig i pannan, och hade som tur var solisar på. Jättekul att vara i stan lite, se en massa folk.... Inte nåt jag gör varje dag precis. Jag som är uppvuxen inne i stan, på den tiden kände man liksom "alla". Men på den tiden fanns inga pubar, knappt några uteställen, absolut inga uteserveringar... Inte roligt att växa upp under 80-talet - kan jag tänka många ggr.
Idag snörde jag på mig Easytoneskorna och tog med kameran, tänkte jag skulle fota lite inne istan. Haha, inga bilder blev det där inte... Här står jag i alla fall och väntar på tåget, ser ni hur det kommer där på bron? Drygt 10 minuter tar det in till stan, stan söder om Mälaren ska jag tillägga.
Jag skulle ju till sjukhuset och hade tänkt vandra dit i lugn takt och köpa med mig mat. Jorå, det blev STRESS i stället. För lite sent kom jag iväg till McDonalds för att köpa en wrap, men jisses där var ju massor av folk och jag fick vänta.... Så kom jag iväg med min påse och hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att gå till sjukhuset. Så rask takt blev det, 5 i halv kom jag fram och det tog en dryg kvart att gå, men då gick det undan!
Jag hann inte äta wrapen, den fick jag äta upp ett tag senare hemma hos mamma och pappa dit jag sedan gick. Men syftet att röra på mig idag istället för att åka bil blev ju absolut uppfyllt! Men inga bilder tagna.... får bli en annan gång.
Jag ska ju till sjukhuset fler gånger. Nu har jag gjort 4 ggr strålning,16 gånger kvar. Fy fasiken vad drygt! Men det går bra. Lite spooky är det allt, med maskiner som far runt en utan att lysa eller att man någonsin känner vad som egentligen sker, med precision för att inte störa några andra organ. När jag kom dit satt en äldre dam där och språkade med en annan. Sedan kom en väldigt munter äldre herre ut, ja han var nästan uppspelt och pratade glatt. Han hade gjort sin sista strålning. "Nu är vi två lyckliga människor som går härifrån" sa damen när de gick och önskade oss andra glad sommar. Det är sådana ögonblick, då man inser vad sjukdom och cancer är och det elände som det skapar. Och där är jag - mitt i det. Hur gick det till....


Hallå där!
SvaraRaderaKommer in lite och försöker läsa ikapp lite.Skönt att vara ute som du varit men jag förstår ju att det inte är som förrut såklart.
Hoppas strålningen ska gå bra nu!!
Kram MAlin