För mig har den Rosa Bandet-månaden varit rätt jobbig och känslofull. Det är ett stort kommersiellt tryck - och ganska mycket glada tillrop och många som vill vara med och stödja. För mig var det så för ett år sedan, då jag satt och funderade själv på att jag inte kände någon nära som var drabbad. Vem skulle bli den första? Inte tänkte jag någonsin att det kunde bli jag! Då hade jag ännu inte fått brevet. Det kom den 30 oktober... Resten är ju historia och går att följa här under min kategori "Rosa sjukdomen".Jag kände förstås direkt för att vara med på utmaningen hos bloggen Meam Die. Att måla bloggen ROSA den sista fredagen i Rosa Månaden Oktober!
Det är helt galet att det gått ett år!! Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på hur lång tid det är, vad jag gått igenom och vilken tid det tagit. Det har varit omtumlande, gripande och målinriktat. Samtidigt som jag mått förhållandevis bra, och fått massor av tid att bara vara. Bara följa med, inte kämpa emot, utan kämpa med.
Den här boken fick jag vid tillfället då jag fick beskedet. "En bok om Bröstcancerbeskedet" var oerhört stark att läsa, ja det tog en tid innan jag läste den. Alla stadier att gå igenom fick ta sin tid. Först operationen. Sen besked. Sen en operation till. Sen ett nytt besked. Då hade det hunnit bli slutet på januari. Först då förstod jag att det skulle ta ett tag att komma igång igen, ut i livet. Det tog drygt ett halvår till... Det var förvirrande att varit sjuk utan att veta om det och nu vara frisk, men gå på sjukdomsbehandling så länge.
Ingen vill få cancer. 20 kvinnor per dag ca får ett bröstcancerbesked. Jag var 46 år, inte helt ung men absolut inte gammal. Jag är tacksam att jag fått barn och hunnit igenom vissa faser i livet. Det blev inte den största katastrofen. Det kunde vara värre. Min aggressiva tumör upptäcktes tidigt, och jag har alla goda prognoser att få vara fortsatt frisk. Men man kan aldrig veta helt - och det är ju därför det är en sådan allvarlig sjukdom. Som ligger på lur.
Jag vet numera en massa om bröstcancer som jag egentligen inte ville veta. Det som man inte tar reda på - om man inte drabbas på något vis. Forskning och utveckling leder till att jag fått mediciner som för ett antal år sedan inte fanns, och ett tag var för dyra för att få. Läget var annorlunda, överlevnadsprocenten mindre. Jag tänker på alla de som inte överlevde. De jag inte kände - men känner för.
Jag hoppas ni alla därute kommer att slippa denna sjukdom - men jag vill i alla fall säga att hoppet är det som lever, ständigt. Hope & Faith & Love som mina rosa armband här ovan säger...
Hope
Faith
Love



Usch, jag sitter nästan och grinar nu när jag läser detta, vad du har fått vara med om alltså, inget man önskar sin värsta fiende ens en gång.
SvaraRaderaKram på dig finaste du!
//Victoria
Vissa stunder i bloggvärlden griper tag i en mera än andra... väcker tankar och medkänslor... en sådan stund har jag haft nu i din blogg.
SvaraRaderaSjälv tillhör jag de lyckliga som hittade en knöl och, efter mammografi och
biopsi, fick beskedet att det inte var cancer. Ångesten, oron och veckor av ångest hann jag uppleva och dessutom träffa andra mycket svårt drabbade i väntrummen!
Kanske man behöver veta att det kan sluta så också för att våga känna efter!
Så fint inlägg du har idag på den Oktobers sista fredag!
Kram till dig från
Melodys matte
Så fint du skriver!
SvaraRaderaTack för att du delade med dig till oss.
kram kram Malin
Så fint skrivet! Tänkte extra på dig när jag gjorde mitt rosa inlägg idag:
SvaraRaderaKul sagt av din son ang stklms besöket förresten:) kram Nilla
Tack att du är med i Malins utmaning så jag halkade in här.. Tagit del av lite av din historia nu och scrollar mig vidare. Du har en attityd jag gillar - kämpa med sjukdom istället för mot. Tror också man vinner på det! Kram Sara
SvaraRaderaHej! Rosa fredagutmaningen får mig att hitta nya bloggar och du har skrivit väldigt fint om dig själv, som berör. Kram Karin
SvaraRaderaBlir rörd & berörd/Kramas
SvaraRadera