Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

tisdag, december 10, 2013

Att hantera en kris - livet efter....eller blir det någonsin sig likt?

Jag har suttit några dagar nu och funderat på ett inlägg, men kommer inte till skott. Just nu - är läget såhär "att alla andras liv verkar rulla på så meningsfullt men vad gör jag egentligen?" Känner ni igen det?!! Särskilt denna tid på året är det så för mig - ofta. Mina dagar blir om än mer inrutade och tråksamma och vips så har dagen gått. Det är då som jag mest skulle behöva göra nåt helt annat i livet. För om DU hade möjligheten att välja, att åka 13 mil enkel resa till jobbet -- eller att stanna hemma och jobba utan att det gör skillnad för arbetsuppgiften. Vad skulle du välja då?
Ni kanske kan förstå varför jag väljer att jobba hemma! Jag slipper slösa pengar på bilåkande. Vinner nästan 4 timmar tid per dag (som jag kan jobba istället). Jag kan laga bra, hemmagjord och hälsosam mat. Jag kan träna. Jag kan sova på morgonen (jag är en morgonpigg person annars) och jag kan ta det lugnt. 
Men allt det här bli också oerhört stressande i sig. Motivationen - osocialiseringen. Känslan av att jag borde göra något åt det men inte förmår riktigt. Jag vill ju vara den glada, sprudlande personen som fixar och donar utan att tänka så mycket. Nu blir det mer som en seg sirap. Och sen tappade jag träningen.

Jag läste ett inlägg från Cancerfonden - och tänkte att det är nog en hel del spöken som dyker upp ibland i tillvaron. 
Det är i dagarna precis 2 år sedan jag gjorde min cancertumöroperation. Kanske är det tiden som man minns den då - hur levande har jag inte känt mig mer än någonsin tidigare just DÅ?! - som ställer till det. Jag tänker att kan livet någongång få bli sådär glatt och sprudlande igen - någongång? Att man inte ska drabbas av spöken eller kriser som finns där inuti - hur mycket man än är positiv, stark eller återhämtad så blir inget riktigt som förr.
Det är väl kanske det som gör att jag blir ganska provocerad av de som pratar om tacksamhet för allt man har, för att alla får vara friska och med positiv tanke kommer man långt. Problemet är att när man kommer upp i en viss ålder och blir varse om sin egen dödlighet - och sin omgivnings - så blir det svårare. Man är tacksam och glad men man är desto skörare. Och jag blir galen av att behöva kämpa så mycket mer min Ying och Yang - det tar enormt mycket energi. Så vad jag menar - det viktigaste kanske inte är att vara frisk som en nötkärna utan man får förhålla sig till som det är. 

Det var väl därför jag reagerade så starkt på den här artikeln, citat:
"Att drabbas av bröstcancer innebär att konfronteras med sin dödlighet och att livet kan ställas på ända. Diagnosen kan innebära utsatthet och förluster, men kan också ge nya perspektiv på livet. Hur man reagerar hänger mycket samman med hur man själv är och vad man har för tidigare erfarenheter i livet". 
 Många har kunnat förändra det som de tidigare var missnöjda med, omprioritera och omvärdera vad som är viktigt i livet. Hitta balans. 

Jag tror att det här inte är något unikt för att just ha drabbats av cancer, utan mer av större kriser i sig. Kriser man inte rår på. Som vi förr eller senare drabbas av, i olika lägen i livet. Jag tror att ni som varit där vet vad jag menar, eller hur?
Så jag jobbar på att försöka hitta min balans. Inte ta för hårt på dipparna. Se framåt. Inte stressas av en annan tuff situation vi har. Försöka undvika ha dåligt samvete för att jag inte orkar riktigt höra av mig och vara omtänksam hela tiden. Försöka fokusera på att det är jul snart. Det är nästan värst...

Så istället för att jag skriver nåt hurtigt om mina kängor jag valde eller om träningen som gav träningsvärk eller ... ja så blev det de här orden. Som bara kom. 
Jag vet att en del bara vill läsa feelgood och julpynt just nu, kanske är det därför jag är lite tvärtemot och ganska vilsen.

Hur gör ni - kämpar ni med era ytterligheter - det passiva och det aktiva - lite extra den här tiden? Hur gör ni??

Att drabbas av bröstcancer innebär att konfronteras med sin dödlighet och att livet kan ställas på ända. Diagnosen kan innebära utsatthet och förluster, men kan också ge nya perspektiv på livet. Hur man reagerar hänger mycket samman med hur man själv är och vad man har för tidigare erfarenheter i livet. - See more at: http://blogg.cancerfonden.se/blog/2013/12/10/brostcancer-forandrar-livet-eller-passerar-som-en-parentes/#sthash.ZiJTZXPC.7sgqXn9I.dpuf
Att drabbas av bröstcancer innebär att konfronteras med sin dödlighet och att livet kan ställas på ända. Diagnosen kan innebära utsatthet och förluster, men kan också ge nya perspektiv på livet. Hur man reagerar hänger mycket samman med hur man själv är och vad man har för tidigare erfarenheter i livet. - See more at: http://blogg.cancerfonden.se/blog/2013/12/10/brostcancer-forandrar-livet-eller-passerar-som-en-parentes/#sthash.ZiJTZXPC.7sgqXn9I.dpuf
Att drabbas av bröstcancer innebär att konfronteras med sin dödlighet och att livet kan ställas på ända. Diagnosen kan innebära utsatthet och förluster, men kan också ge nya perspektiv på livet. Hur man reagerar hänger mycket samman med hur man själv är och vad man har för tidigare erfarenheter i livet. - See more at: http://blogg.cancerfonden.se/blog/2013/12/10/brostcancer-forandrar-livet-eller-passerar-som-en-parentes/#sthash.ZiJTZXPC.7sgqXn9I.dpuf


3 kommentarer:

  1. Hm.
    Jag kämpar nog lite extra vid den här tiden.

    Det ska vara så bra och glättigt. Och jag dör av mörkret istället. Träningen fryser inne. Barnen och familjen känns jobbiga trots att det är dem jag vill vara med. Jobbet känns som om det går i 200 knyck.

    Jag kan ibland bara vandra runt, med dåligt samvete, i affärer bara för att få göra något för mig själv.

    Jag är sååå trött och många tankar kommer: "Är det så här det ska vara? Hela livet?" Ska iväg på en resa som jag faktiskt har insett att jag inte VILL åka iväg på. Jag har inga alternativ utan måste. Nästan så jag önskar att jag blir sjuk. Helt galet....

    Helst av allt skulle jag vilja vara helt själv hemma en vecka. Ingen man, inga barn ingenting. Bara göra det JAG vill. I min takt.

    Men idag känns allt det dessutom futtigt.

    En av mina kollegor miste sin syster i cancer i morse.

    Vad futtigt allt blev.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å jag känner igen mig mycket! Jag kan åka till affären och lodar omkring där utan att fatta vad jag gör där, och känna att det inte finns något alls där att handla. Större delen av året gör jag alla de där sakerna utan att blinka. Och så vet man, som alla säger när något hemskt händer, att man ska uppskatta allt och alla man har hos sig för plötsligt händer det som inte får hända.... Men vi gör så gott vi kan, eller hur? :) Jag önskar bara att fler ville tala om det - att feelgood inte alltid är det man strävar efter utan mer good enough. kram

      Radera
  2. Jag har nog fått ett litet annat perspektiv nu som sonen har det så jobbigt. Att få honom att förstå att det inte mycket i världen av naturkatastrofer och annat elände vi kan påverka gör det lättare även för mig att kämpa med ytterligheter. Jag har ett mål där framme, om jag når dit eller inte får tiden helt enkelt visa. Det går helt enkelt inte för mig att planera i detalj. Tufft är det helt klart nu med utredning och mörker.
    Kram

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*