Jag tittar på cancergalan och får återigen denna förtvivlan. För alla dessa öden. Förtvivlan och ilska för dem som inte får vara med i livet längre. Och samtidigt hoppfull. Alla dessa pengar som de stora sponsorerna samlat in, ICA tex enskilt över 25 miljoner... Alla dessa pengar går till framsteg. I forskning. Jag äter själv medicin som är en del av den forskningen. För exakt 3 år sedan fick jag brevet i lådan som förändrade tillvaron. Det som ledde till att jag en vecka senare var på biopsi, och jag förstod instinktivt att det inte var så bra.... på kvällen gick jag på tjejträff och jag sa inte ett ljud vad jag gjort tidigare på dagen. När beskedet kom bröt jag inte ihop. Jag hade gått igenom allt innan, alla scenarier i tanken. Det var ett tag sedan nu. Jag har ett annat förhållningssätt, tiden förändrar en del men just denna tid på året är det lite extra jobbigt. Kroppen minns på något vis. Jag lever i härvaro sa Pamela Andersson (starka kvinna!) och det är ju ett fantastiskt uttryck!
När jag var i USA i våras deltog jag ju med min dotter och många många tusen andra i ett stort event, "Race for the Cure" - en vandring på ett antal km och en massa jippon och begivenheter som inramning. En massa sponsorer, utdelning av en hel massa produkter och grejor. Glädje! Massor av utklädda och glada människor. Amerikanskt glättigt men hjärtligt!
I USA är inte cancervården som var, och att få bröstcancer där kan innebära att man inte alls har råd, inte kan vara sjukskriven, kanske blir av med jobbet, inte får den vård som man behöver, snabbt. Insamlingar och välgörenhet har en annan dignitet, Susan Komen Minnesota har en viktig funktion att fylla.
Det var häftigt att få vara med, och att få vara en Survivor i cerise tröja - hedersamt. Och så är det ju, jag kommer alltid att vara en Survivor på gott och ont.
Jag struntar annars i alla utmaningar och är ju lite tvehågsen till att det här med kampanjande, hoppas ni förstår varför. Jag sätter rätt och slätt in en summa pengar rakt av till Cancerfonden.
Gör det du med!







Va fint att du delar med dig av det du varit med om.
SvaraRaderaDet är så viktigt med alla överlevare och att man kan se att det går. Är ju själv en så jag vet vad du menar.
Va rädd om dig o sov gott!
Kram Anna
Kan bara tänka mig vilken resa du gjort både fysiskt o psykiskt, du är en stark kvinna, med en enorm livsglädje. Jag önskar av hela mitt hjärta att alla hade förutsättningar att sätta av en summa till cancerforskningen för tillsammans gör vi skillnad o det vi kan kan hoppas på är att forskningen en gång hittar lösningen till att förinta denna hemska sjukdom. Tack för att du dela med dig av det du varit med om. Kramisar Tina
SvaraRaderaBlir så påverkad av din story. Ögonen fylls med tårar. Så glad att du mår bra idag!
SvaraRaderaKram Lena
<3
SvaraRadera