Jag är verkligen En Usel Bloggare. Jag vet. Kanske borde jag ta en paus eller nåt. Jag lever mitt liv och tillvaro och känner att den är ganska nog, fast grejor händer mest hela tiden. Jag skulle kunna skriva om att jag prioriterar att träna och det går bra, att kvällarna går jättefort sen när man kommer hem, att mörkret för mig som för många andra är ganska energidränerande och man går ned i varv på något vis. Det skulle jag kunna skriva om. Att vi var på en shoppingrunda förra helgen och fyndade nya kängor, och lite nya plagg från en butik jag varit nyfiken på ett tag. Att jobbet går bra men är lite segt och lite händelsefattig ibland - men ofta riktigt bra! -och att jag nog måste ta tag i det där på nåt vis, vilket hängt lite som en oro men ändå inte gör mig sömnlös...
Jo - mycket händer.
Men ändå överskuggas ju allt av det som hände förra fredagen -- det i Paris. Det var ju fruktansvärt förstås - som så mycket annat som händer i världen sen en tid. Jag är en person som påverkas mycket av det som händer i vår värld - som världsmedborgare känns det också angeläget ATT faktiskt tänka efter. Allt som händer därute angår oss alla.
Vi ska ju inte låta oss påverkas -- eller rättare sagt så ska vi leva vidare i våra liv säger alla, men kan man det helt, som inget hänt? Kan ni det? Jag tänker att vi alla måste fundera på hur vår inställning är till att låta händelser inskränka på våra egna liv. Ska vi tänka på hur vi reser, vart vi reser, hur vi umgås med människor, hur vi behandlar varann, om vi till varje pris verkligen inte vill låta oss påverkas i hur vi lever, som att inget hänt? Kan vi alla dra lärdom på något vis? Jag funderar en hel del på det.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd för det som är främmande. Ändå grubblar jag en hel del, och saker och ting i vår ganska så prestationsstyrda och materialistiska värld känns rätt futtigt. Vad är det vi gör, vi människor just nu med vår värld, mot varann?
Inte undra på att man känner sig förvirrad.
För några år sedan var vi i Paris, en mamma med sina döttrar och deras tonårsdöttrar. Det var fantastiska dagar i maj och Paris var enormt vackert och allra mest berörde mig Notre Dame. Och Versailles förstås, och allt det andra. Oavsett VAR det är, hur stora städer är eller små, så ska inga platser behöva berövas sin trygghet och frihet. Och i längden blir det nog inte så.
Så jag tänker vidare ett litet tag till. Letar gnistan till att vilja tramsa vidare här och hitta min nivå. Snart så!


Ett riktigt bar inlägg!
SvaraRaderaJag känner också så, att jag tar åt mig mer och mer vad som händer i världen, det hemska kommer bara närmre och närmre... jag undrar vad det är för värld våra barn och kommande barnbarn växer upp i... Jag vill inte heller ge upp och låta det hemska segra, men tankarna är många...
Själv tar jag mig tid att skriva inlägg för att jag alltid gillat att skriva, men just nu är jag dessvärre en usel bloggvän, kommer mig inte för med att ta mig tid att läsa hos alla...
Stor kram och kom fram och ryck i mig om du råkar se mig i vimlet i helgen!!!! =)
/Maria
Jag instämmer med allt du skrivit i ditt inlägg Milla. Så otroligt hur vi människor väljer att göra. Kramis Pernilla
SvaraRaderaSå obegripligt att tok som händer i världen. Blir också påverkad, men håller mig ifrån att bli rädd!
SvaraRaderaKram Lena
Visst är det obehagligt det som hänt men jag skärmar av det på nåt sätt... jag har också svårt att få till tid ibland så inläggen blir som de blir ;) Kram
SvaraRaderaDet är så fruktansvärt och jag tänker mycket speciellt på de drabbade. Tror dock att det är viktigt att inte fastna i någon form av dysterhet och tankar om att det är så här det är, nu är det bara att vänta på nästa gång. Utan försöka vara lite ljus i sinnet, tror det är bäst för alla.
SvaraRaderaKram
Maria