Idag när jag åkte på E20 och det var ett totalt kompakt mörker förutom pärlbandet av bilar som låg före och efter mig, så tänkte jag "vad är det man håller på med ...." Då var jag rätt trött, alltid är jag rädd för att somna till där i bilen utan att man minst anar. Idag blev det väl inte riktigt som jag planerat, min kollega var hemma med sjuk son, min andra kollega som jag skulle ha telefonmöte med fick gå hem till en sjuk son. Min dotter var hemma idag med halsonda. Vad är det med detta mörker som kryper in och täpper till livsglädjen?
Men så är det de där glada stunderna ändå som lyser upp. En hungrig son som sätter sig vid matbordet och suckar lycksaligt över spaghetti och köttfärssås, en trulig dotter som försöker se oförtjust över att pappa kommer hem och pussas på pannan. En god måltid där ingen direkt har bråttom iväg från bordet utan samtalar om allt möjligt och har det rätt skoj.
Så tänker jag på en god vän som skulle varit med på en träff igår. Hon är sjukskriven med svår värk, har artros och äter just nu starka mediciner, och har en osäker framtid som frisk. Nu hade hon fått reda på att hon har cellförändringar, som sitter illa till att det måste operera och inte vet hur mycket... Varför ska någon drabbas så mycket? Sen tänker jag på en tjej jag jobbar ihop med, duktig, kompetent och driftig. Hon har inte varit där så mycket på sistone och idag fick jag reda på av henne att hennes 14-åriga dotter, som min, har blivit svårt sjuk, och de vet inte vad det är. Eventuellt hjärtfel. Det är då man uppskattar så enormt de där stunderna man har vid matbordet med sin egen familj, lite trötta, lite smågriniga då och då. Men friska.
Plötsligt en dag kan det förändras och ingen vet.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*