Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

måndag, december 26, 2005

Vi skulle åka till Khao Lak

En dag som denna präglas av det som hände för ett år sedan.
Jag minns så väl. Hur min käre blivande man satt och läste på text TV på morgonen och plötsligt sa att det varit en stor flodvåg i Thailand. Det var så knapphändigt då, stod mest om Phuket. Men så kom det mer...
Vi hade i mitten på november beställt en resa, ganska sent planerat, men vi skulle åka till Thailand och Khao Lak. Jag skulle fylla 40 och vi skulle gifta oss på Arlanda innan vi åkte. Det var i största hemlighet, ingen visst något. Av någon anledning hade jag inte bestämt något än runt det, det gick så fort och vi skulle åka 8 februari. Vi hade inte hunnit se fram emot resan så mycket än, men då på julen började vi prata om det mer. Barnen fick snorklar i julklapp. Vi skulle åka till Thailand!
Men snart blev vi varse om det det hemska. Ganska snabbt kände jag djupt inom mig att det här är fruktansvärt det som hänt, det är inget vi kommer att förstå. Vi hörde om Indonesien, om Sri Lanka. Och när vi hörde att Khao Lak var svårast drabbat i Thailand, då kändes det så ont i hela kroppen och själen. Det var dit vi skulle, det var där så många var... så många som försvann. Alla små barn, alla vuxna, alla mammor och pappor...
Det gjorde ont många, många, många dagar. Alla dessa historier, alla dessa scener. Och samtidigt så hade jag vår egen upplevelse att tänka på. Vi som inte rest nåt på många år, skulle resa precis då. Det var jobbigt att inte veta, att känna en slags övergiven naivitet över att nu skulle inte vi få åka dit och uppleva allt det som alla andra upplevt. Innan tsunamin. Varför skulle inte vi få uppleva det ??!!
En lång tid var det svårt att inte låta bli att ha tårar i ögonen ständigt. Ändå var det så att vi inte kände någon som drabbats av denna tragedi.
Nu ett år senare kändes det jobbigt. Att man talar om "de drabbade" på TV, om alla minnesceremonier, för "de drabbade". Plötsligt är den totala, nationella sorgen inte längre helt och hållet allas, utan det är vi vanliga som inte drabbades, och de som fått hela sina liv förändrade. Det förändrade inte mitt liv. Det är naturligtvis fruktansvärt svårt att förstå, men att tänka att man förlorar hela sin familj.... oavsett om man är barn eller vuxen...
Under dagen har jag sett flera timmar av minnen och prat tills det tog stopp. Men det som kändes mest var den blonda, 18-åriga kille som förlorat sin pappa i sjukdom innan de åkte till Thailand för at vila upp sig, och där förlorade han sin mamma. Där satt han och pratade så underbart om sina föräldrar, hans ledstjärna och hur stolt han var över dem, att han nu tvingats mogna mer och klara sig själv men att han var stark och det riktigt lyste om honom. Vilka 18-åriga killar får uppleva en sådan känsla och tacksamhet för livet och stolthet över sina föräldrar...

Vi kom aldrig till Thailand. Vi kom iväg på vår resa till Egypten istället. De var många som aldrig kom hem från sin resa. Jag hoppas de har det bra där de finns idag.

1 kommentar:

  1. Ja usch jag minns ju så väl att ni skulle åka dit...... Mina två jobbarkompisar skulle också åka dit jag tror det var den 7:e januari eller så och de de skulle åka tillsammans med skulle liksom er gifta sig på Arlanda! Jag tittade också mycket i går och det var hemskt sorgligt.....

    Kram på dig!!!

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*