Ett reflektionsinlägg från mig, greppat ur stunden och inte särskilt eftertänksamt:
Idag är det internationella kvinnodagen – en dag som inträffar varje år 8 mars och uppmärksammar kvinnors situation över hela världen. I en del länder är det t o m en helgdag. Om jag tänker ur perspektivet internationellt så blir det stort och ganska hemskt. Hur kvinnor har det världen över i jämförelse med oss är svårt att greppa och förstå. De som håller ihop familjer världen över, men drivs till hemska saker. Till ofrivilliga äktenskap, hunsas, stympas, våldtas och utnyttjas i krig och för att män ska utöva sin makt jämtemot varandra. Jag lämnar det därhän.
Men hur har vi det med den mer trivila jämtställdheten här hemma.Tack bra? Eller? Ja jag vet inte jag, hur ofta reflekterar vi vad det EGENTLIGEN innebär? Vi tänker kanske mest i termer att vi ska dela på allt i hemmet typ. I yrkeslivet blir det lite mer diffust, vi ska givetvis ha lika lön för lika arbete, ha lika många kvinnliga chefer .... och DIT har vi INTE kommit på långa vägar.
I vårt eget beteende – jämtemot varann och vad jämlikhet står för har vi inte kommit särskilt långt kan jag tycka, men det är min enkla bild. Beroende på vad vi lever i för omgivning, har för uppväxt och samhällsklass och ålder, så har vi olika syn på vad jämställdhet är. En del bryr sig inte alls för man vet helt enkelt inte vad det står för.
Vad är en jämställd kvinna? Vilka beundrar vi mest som starka? Själv beundrar jag lite fånigt sådana kvinnor som skapat något med framgång tex företagsframgångar. Eller stått upp för en idé eller en orättvisa. Sarah Wägnert som givit namn till Lex Sarah, Amelia Adamos mediaidéer. Birgitta Ohlssons enorma drivkrafter (som även föraktas – för hon fick ju barn och fortsätter ändå!) Men en kvinna med en framgångsrik företagskarriär - står hon automatiskt för jämställdhet? Kanske har även de (troligen) betalat sitt pris och offrat en hel del på vägen, även om man tror något annat. Framgång är inte lika med jämställdhet.
Bloggvärlden har fått någon slags stämpel på att den visar upp ett nytt slags hemmafruideal och det bakas cupcakes hela dagarna, och att det skulle vara nån slag ny mottrend. Lite tramsigt. Bara för att man väljer att skriva om inredning, mode och bakning, är man då ojämställd eller en bakåtsträvare? Kan man inte tycka att en del av de där sakerna i hemmavärlden är roliga, avkopplande och ändå leva jämställt - det är kanske då man får tiden till just dessa saker. Eller är de i sig ett stressmoment, att vi kvinnor ytterligare ska prestera, visa upp våra hem och vara så duktiga? Jag har ingen sanning. Jag vet bara att det väcker ont blod att visa sig för perfekt och för duktig och ha det för fint. Det ska vara lagom. Vi kvinnor vill gärna stryka varann medhårs och beundra varann, med hugger gärna i lönndom utan att tänka efter. Även synen på varandra som kvinnor kan hämma vår egen jämställdhet.
Om någon frågor en kvinna vem hon beundrar som är det ofta någon i dess närhet, tex mammor, mormor och andra förebilder som alltid ställt upp, aldrig satt sig själv i första rummet, någon som tar hand om. Kanske är det så att vi inte har några jämställdhetsförebilder? Alltför många har alltför länge tänkt alldeles för lite på sig själv, slitit livet ur sig för andra och riskerat hälsan för att tillfredställa andra. Vi kan högakta någon för det, men är det en förebild att ha med sig i livet?
Jag vill verkligen inte bli som min mamma och jag vill inte att min dotter ska bli som mig! Min mamma är beundransvärd på många sätt, hon jobbar tex fortfarande en massa som undersköterska på natten på sin gamla avdelning fastän hon är 68 år. Det är inte alla som klarar det. Men hon är liksom inte varit min förebild i jämställdhet – för hon gjorde allt när vi växte upp. Var hemma på heltid länge, extrajobbade, gjorde allt i hemmet, ja min pappa har inte behövt göra mycket kan jag säga och det har gjort mig galen ibland – och det är knappast hans fel.
Och jag är inte bättre själv! Jag har dragit ett stort lass när det gäller föräldraledighet, hemmet och alla det där som klassiskt kan kallas jämställdhet i familjen. Jag är själv ett ganska uselt exempel på hur det inte ska vara.... men det har ju sina förklaringar och satt i sitt kontext så är det ju så att alla gör vi det bästa av situationen när man väl är där. Få barn på 90-talet med företag i konkurs och galna räntor och höga barnomsorgsavgifter gav inte nåt vidare utrymme till att dela lika på allt, det handlade om att överleva och göra det bästa tillsammans. Om det är något att skylla på.
Jag hoppas att min dotter ska hitta andra förutsättningar, men att också lära sig att backa tillbaka några steg. För det är ju det vi måste göra, jämställdhet är ju inte bara en persons vilja eller ovilja att plocka ur diskmaskinen eller byta till vinterdäck. Någon måste backa för den andre ska kliva fram och DET är den stora utmaningen. Tror jag.
Vad tror du?
Tisdag
1 dag sedan

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*