Nu är det en vecka sedan jag satt och förstummades över Japans jordbävning och de enorma tsunamivågorna som rullade in. Först nu börjar det pratas om de enorma siffror av döda och försvunna som man kunde ana redan då skulle komma. Man förstummas... Och tyvärr flyttar vi ju fokus till nya händelser hela tiden. Jordbävningen på Haiti var ju fruktansvärd därför att så mycket rasade och de har en sådan usel levnadsstandard redan innan. Japan är en annan typ av samhälle, de har moderna hus och bygger för att klara av påfrestningar. Men en tsunamivåg klarar inget... Man drömmer mardrömmar om svarta vågor som tar med allt i sin väg. De bilder man ser är så ofattbara och människorna så ... fatalistiska. Nu en vecka efter fryser människor ihjäl för att de inte klarar kylan.
Jag beundrar så dessa människor som är där och bistår, de människor som ser och rapporterar, som balanserar på randen för vad som är humant och respektfullt.
Och vad kan man göra? Vi lever i ett sådan globalt samhälle numera, vi kan se direkt vad som händer världen över, kommunicera med människor som om de finns alldeles intill. Själv lever jag i den världen varje dag, som i mitt jobb kommunicerar med kollegor världen över, som har min dotter långt bort men tar del av hennes vardag på ett sätt som inte gick för 10 år sen ens. Och ändå, när något så stort händer kan man inte göra så mycket - mer än att leva, respektera och försöka.
Det är då man som mest vill stanna upp och tänka efter en stund på det vi har. Vad vi behöver. Så lite som man behöver egentligen, så lite av det man tänker på och bekymras över är det basala för att överleva. Vad är det för riktigt liv egentligen...
Så jag tystnar jag med - och sänder alla tankar och kärlek till Japan och dess folk.
Och en extra tanke till alla de som kämpar med att försöka rädda en fullständig katastrof vid kärnkraftverket .
Tisdag
1 dag sedan


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*