Tack alla för er omtanke och kommentarer angående mitt förra inlägg om den föhatliga sjukdomen! Jag har nog aldrig haft så många bloggbesökare förr...
Det kändes viktigt att berätta. Därför att vi, jag & du därute, alla kan drabbas av samma sak. Jag är ju en helt vanlig vimsig 46-åring. Som aldrig varit direkt sjuk, förutom lite influensa, förkylningar och sånt är jag en rätt frisk person. Lever ett bra liv, äter hyfsat bra och har väl kanske en figur som borde ta sig ned en 5-6 kg för att må bättre. I höst har jag dock inte mått sådär jättebra. Krånglande rygg, och så knäna som kraschat båda, det ena i somras och det andra nu under vår renovering. Smärta blir påtaglig när man reser sig upp och inte alls kan stödja på benet eller böja sig ned. Sen får man plötsligt veta att man har en av de mest uppskrämmande sjukdomarna. När det inte känns, när det inte gör ont eller syns - hur kan man då vara sjuk?!
Det är väldans lätt att förneka det, naturligtvis. Att glömma bort det helt, att tänka att det måste vara någon annan som är sjuk för inte är det jag. Det är inte enkelt att förhålla sig till en sak som bara finns där utan att det märks. Jag fick en liten bok och annan info på sjukhuset. Det tog faktiskt över en vecka innan jag läste den, den handlade om hur olika man förhåller sig till sin vetskap om sjukdomen. Och hur man går vidare. Det är så enormt olika, dels hur man tar det första budskapet, hur man reagerar, hur man berättar och sedan hanterar sin egen vardag. Så min egen reaktion är bara min egen, men förstås funderar man på om den är "rätt". Skulle jag se saken annorlunda? Förstår jag egentligen? Ska jag oroa mig nu över hur det ska gå, ska jag befara det värsta eller ska jag hoppas på att allt går bra och sen går jag vidare som om inget hänt? Ska jag visa mig stark, eller ska jag bryta ihop för något jag inte vet hur det går ännu?
Ja ni förstår, det finns mycket som händer i skallen. Ibland blir jag supertrött men lever precis som vanligt. Något mer rastlös, därför är jag glad åt att göra mer påtagliga saker som att tvätta och städa snyggt i huset till helgen... Inget är ju egentligen annorlunda. Bara det att jag lyssnar ännu mer uppmärksamt på sådant som händer i omvärlden. Försöker hitta ett eget förhållningssätt mitt i den galna julpressen, och fokusera på det lilla. Att erkänna för mig själv att jag inte alls är road av en del saker som andra verkar gå helt bananas över, att jag är lika nöjd över att tända ett ljus till förmiddagskaffet istället för att tända upp i hela huset, att öppna en ny Zoegaförpackning och brygga svart gott kaffe är ljuvligt gott och smakar 100 gånger bättre än i kaffemaskinen. Att alla attribut runt omkring mig inte är på något vis värt mer för min egen lycka, inte värt mer än att vakna varje dag och känna att livet är värt att leva lika mycket. Varje dag. Även om det är en skitdag.
För det finns alltid de som har de tusenfalt gånger värre. Just nu kan jag säga så trillar tårarna av rörelse när jag ser ALS sjuka Maria Eggers i förmiddagsprogrammet på TV4. En sådan fruktansvärd sjukdom, och en sådan underbar människa. Man blir helt förtvivlad!
Jag är snart tillbaka igen!
Tisdag
1 dag sedan

Fint skrivet! Jag förstår precis vad du menar man måste njuta av stunden. Härligt att höra att du gör så.
SvaraRaderaHa en fin kväll!
Kramar!