Sådär, då är jag tillbaka igen. Jag kom hem i fredags, blev hämtad av min dotter och sen har helgen gått. Har känt mig ganska däven, lite kluven, lite förvirrad, ganska trött. Sovit gott om nätterna och har nog ett stort vilobehov just nu, vilket jag accepterar fullt ut.
Jag är sjukskriven till den 8 februari. Flera veckor med tid bara för mig ligger framför mig, och det är både stressande och skönt. Förra gången var det full fart, kommande jul, dotter som kom hem från USA. Nu kan jag göra som jag vill.
Idag var det skönt när hela familjen lämnade hemmet. Jag har suttit och grinat till "Doctors" på förmiddagen, läst, pysslat med blommor och sovit en stund. Det behövs en del tabletter, och en hel del rörelse och gymnastik. Idag är värken i armen och axeln värre, eftersom det säkert börjar läka ihop sig en del. Det är som svår träningsvärk i axeln, leden funkar inte som tidigare helt enkelt och ibland är armen bortdomnad, ibland ilar det som bara den. Ja det är svårt att förklara men det är ju så här jag var beredd på att det skulle vara, och det är synd att det var tvunget att bli så när allt kändes så bra innan.
Jag funderar på hur jag ska blogga framledes och har lite svårt att formulera min tanke. För faktum är ju, detta är en livsomvälvande situation i mitt liv. Jag kan inte bortse från det och jag vill gärna berätta om hela processen. Fast finns det någon som är intresserad? Jag vill inte vara en självömkande person, det ligger inte för mig alls, men jag kan inte och vill inte vara som tidigare. Vissa saker är inte alls viktiga just nu, blir jag en tråkmåns för det?
Min blogg är inte heller "officiell" - dvs jag bloggar inte för mina närstående utan är en ganska anonym typ sedan länge - även om jag känner flera av er personligen - av många olika skäl som vuxit fram med åren. Jag har ganska mycket integritet och vill så ha, men jag är inte alls rädd att möta er läsare och berätta min historia. På mitt vis.
Jag hade hoppats att 2012 skulle bli ett gladare år, lite mer glamourigt och lättsamt, både i verkliga livet och bloggledes. Så blir det väl inte riktigt. Men jag vill verkligen försöka hitta det lilla och det fina i vardagen, trots skuggan av en svår sjukdom som jag fortfarande har svårt att förhålla mig till. Jag är glad för alla jag kan följa och få de små ingredienserna av glamour, vardag, allvar och skoj.
Ni får gärna ge er synpunkt om mitt resonemang - gamla som nya läsare.
Jag är glad för all er feedback, tack alla som skriver små ord och uppmuntran. Det är guld värt ska ni veta!


Oj, det låter tufft och ledsamt om varannat. Jag tror nog att du helt enkelt måste följa ditt eget hjärta när du skriver och låta bloggen vara en ventil för just dig. Styrkekramar!
SvaraRaderaMillan, det är klart att du ska fortsätta ditt skrivande om det är det du känner för och vill! Jag tycker inte att det handlar om självömkan, om du mår bra av skrivandet så är väl det kanon. Vi som läser söker oss frivilligt till din sida för att vi bland annat vill veta hur du lever och mår, men som sagt vi gör det frivilligt!
SvaraRaderaDu, 2012 kommer att blir gladare, det har bara börjat! Kramar Ulrika H
Jag kan bara instämma i de tidigare inläggen, låt din lust och ork styra! Jag läser för att höra hur det är med dig. Jag förstår att livet är annorlunda nu och bloggen blir därmed också det. Dela bara med dig av det du vill här. Du är superduktig och att desutom ta tag i vikten nu:-) stor kram!
SvaraRaderaJag tycker du skriver bra om ditt liv och följer dig gärna.....
SvaraRaderaMånga kramar från Titti