Nej, jag får inte riktigt till det. Det här med att blogga. Förr kunde jag skriva om vad som helst som föll mig in och påverkades av i omvärlden. Lite så är det inte numera, kanske för att bloggvärlden - som jag tar del av - blivit ganska så stereotyp och lite för pretantiös - lite för mycket yta på en del håll (nej, ni behöver inte ta åt er som tittar in här) men jag kan känna att det är ganska så mycket som påverkas av varandra, hitta det unika är numera ganska svårt. Det är förbaskat mycket yta och väldigt lite livsrespekt.
Och sen är jag väldans upptagen med att leva. Men inte särskilt glamouröst eller uppseendeväckande utan bara att få till tillvaron.
Den här veckan har jag rest 3 ggr till jobbet i Kista, och det känns bra att vara där på kontoret och hjärnan får ett mer lugn. Det betyder ganska många timmar i bil. I torsdags var det olyckor på E18 runt Barkaby och det tog 2 timmar att komma hem. Sitta i bil drygt 3 ½ timme om dagen gör att man kan hålla sig för skratt. Jag vet att många gör det varje dag, men det är rätt tufft när man vet att tiden går att lägga på viktigare saker. Som att träna. När man sitter i bilen och tänker under den där färden är man extraduktig på att tänka på hur mycket man skulle kunna träna. Istället.
Jag gillar att köra bil. Jag gör det rätt bra, har en bra bil i min röda A3:a med automat och planerar min körning med omsorg. Men häromorgonen genom Västerås höll det på att skita sig helt. Jag satt och målade upp ett scenarie i tanken runt en jobbig sak, flippade ur som jag normalt inte brukar göra. Och plötsligt hände det. Jag skulle förflytta mig från vänsterfilen och såg inte bilen i döda vinkeln som redan låg där. Reagerade först när jag hörde ett galet tut. Och himmel vad jag skämdes, jag mår alltid så dåligt när jag gör sånt som jag själv blir galen på i trafiken. Och det kunde gått riktigt illa. Ja vem vet, de där två olyckorna på E18 på hemfärden kunde gått till precis så.
Andas djupt och var närvarande. Hur svårt kan det vara? Som idag. En underbar dag med sol och go´fika på altanen med sonen. Maken är på kickoff hela helgen och dotra kommer ju hem ikväll. Jag har röjt runt i huset, tvättat fönster och vikt dotterkläder i högar.
Men så den där jobbiga känslan. Stressen på lur. Att inte göra rätt saker, och jag borde göra det och det och si och så. Det rastlösa i kroppen som är så svårt att stänga av och ger känslan av annalkande katastrofer fast tillvaron ändå ter sig ljusare än på bra länge.
Ni kanske vet vad jag menar?
Nåväl jag stoppar här och hämtar kraft ett tag till så kommer väl det där perfekta tillbaka. Och nu ska jag bjuda er på en av världens bästa låtar. Det har nyss varit ett program på tv om Pink Floyd, som jag hade äran att få se live 1994 på Ullevi. Magi!! Världens bästa låtintro finns i "Shine On You Crazy Diamond" och här kan du höra den i en liveversion.
Tisdag
1 dag sedan

Det är fullt förståeligt att du känner som du gör. Man är i olika faser i livet och ibland kan ytligheten kännas jobbig och tråkig och ibland vill man ha den. Jag har varit i faser där jag velat ha mycket djup. Kramar Nilla
SvaraRaderaVilken tur att du inte orsakade en olycka.
SvaraRaderaKram Lena
Ja, det är mycket tid att lägga på resande, men ett bra jobb är oxå viktigt......
SvaraRaderaJag som bara har 25 minuter enkel väg börjar fundera på att leta mig närmre hem. Vill så gärna kunna cykla, å vad härligt det hade varit:) Kram Milla