Igårkväll blev vi då varse om att det hänt igen. Bomber, kalabalik och fruktansvärda scener - mitt i ett idrottsevenemang i Boston. Med just nu 3 döda och 144 skadade.
Fruktansvärt, som alltid. Var det än inträffar. Oavsett om det är en ensammen galning, en fanatisk grupp eller en terrororganisation. Än så länge vet ju ingen, och rädslan blir förstås större.
Och så tänker jag på vad som händer i andra länder, där fasan för människor i Syrien är vardag, där människor i Nordkorea inte har en aning om vad som ens finns därute utanför sitt lands gränser. Ingenting! (och det har kanske inte heller det amerikanska folket på sitt vis...) Och så tänker jag på hur många oskyldiga människor som blir dödade och skadas i explosioner av drönarattacker. Vet inte om ni såg intervjun med den avhoppade amerikanske "drönarpiloten" men han beskrev hemska scener de får uppleva på sin skärm långt borta där de styr och ställer över oskyldigt drabbade, även de.
Vad är skillnaden?
Och så tänker jag på allt annat som kan hända. Ruskiga, ofattbara saker händer ju även här hos oss i Skandinavien. Det vi aldrig kunnat tro skulle kunna utföras av en galning, hände trots allt. Katastrofer och olyckor, ja man kan bli lätt paranoid av allt som händer, och kommer att hända. Och vi vet verkligen inte alls vad som upptäcks och hittas innan det inträffar...
Och förstås - när jag har min
förstfödda boende därborta i USA så tänker man lite extra. Nu är det
ett enormt stort land. Och hon bor i Minnesota - kanske inte ett ställe
som är speciellt intressant för terror men det är ju trots allt en
miljon-storstad hon bor i, där allt kan hända.
Just nu går många tankar till alla drabbade i Boston. Och tankarna på den folkfest som ett Maraton ändå ska vara, på människor som åker världen över för att springa och delta i dessa internationella evenemang. Vår värld är vår gemensamma angelägenhet.
Tisdag
1 dag sedan


Ja usch, ibland vet man inte till sig av oro över allt hemskt som händer runt omkring oss och även oro över våra barn och de närmaste.
SvaraRaderaTack för dina ord inne hos mig, ibland hamnar jag i såna svackor så att ingenting känns möjligt, för att nästa dag så är jag på topp igen och livet leker. Det är förunderligt hur det kan vara, livet alltså.
Kram Victoria