Jag måste tillstå att blogglusten inte varit stor. Av många orsaker. Nu är jag inne på min sista semestervecka. Det är inte så att jag har ångest för att börja jobba, nej jag vet att det finns att göra och kasta sig in i när jag är tillbaka... Just det vållar inte den största ångesten. Det finns några andra måsten som vållar oro men eftersom jag inte rår över dem själv så ska jag inte lägga energi på det nu.
Sommaren har ju varit härlig! Alla verkar så nöjda och glada, känns ju toppen efter förra skitsommaren. Det är roligt att ta del av olika aktiviteter och resmål och upplevelser som bloggvärlden och den privata sfären på FB ger. Ändå ger det en viss mättnad... Vi har ju haft den här diskussionen förr i bloggvärlden, om att visa det glada och lyckade, hur trevligt vi har. För hur kul är det att visa att vi inte mår höjders ibland, att ungarna surar, det finns inget att prata om, att man inte alls har lust att kanske slappa med en bok eller ligga i solen just nu och då, kanske hellre vill stöka runt med något annat... Ja ni vet vad jag menar!
Men det är väl just det där som också är inneboende i semesterångesten. Det är inte lätt att hela tiden "fånga ögonblicket", vara pigg och spirituell, att inte kunna träffa vänner (som inte är hemma eller inte har tid), hitta på det bästa att äta hela tiden och vara kreativ... Jag tror vi alla känner det då och då. Och ångesten över att vara lagom nyttig, klara av det där vi tänkt passa på att göra, bocka av to-do listor, och sen njuta av lugn och göra ingenting, samtidigt som man far på olika lyckade utflykter...
Jag har ju själv varit en del av det här och visat en massa "lyckat" från våra resor, och de var verkligen toppen! Inte något vi vanligtvis gör på sommaren, far bort 2 veckor på raken utomlands men nu blev det så i år. Men så kom vi hem... och det tog ett tag att landa. Ja jag vet faktiskt inte om jag gjort det ännu. Vi har inte varit iväg på några större saker, kändes nog med att lalla runt och vi har tagit igen oss här hemma. Besökt våra nära och träffat vänner, inte påbörjat några projekt men gjort lite vanligt - som att städa huset, tvätta massa fönster och gardiner - tjorvgöra man behöver få gjort.
Och så är det där med sömnen. Redan i Edinburgh vaknade jag tidigt, var uppe före 7 flera mornar och kunde inte sova. Sen i Italien, ja det forstatte förstås. Där var det väldigt varmt, vi hade en fläkt stod på hela tiden men sömnen var minst sagt upp och ned. Vi var ju ett gäng som var uppe och promenerade halv 8 varje morgon, gudskelov för det säger jag! Att det fanns fler som inte kunde sova. För så är det ju, vi har olika vanor och jag är väl den ändå som normalt gärna sover lite längre när det är semester och kan vara uppe lite längre. Men nu är rekordet att sova till halv 9 en dag (och då varit bort till halv 2 natten innan...) och sen har det varit rent omöjligt att ens ligga kvar i sängen, trots fläkten på, och varit uppe halv 7 - 7. Lyckats somna till lite ibland i soffan. Förmiddagarna har jag ofta varit helt död, kämpat med trötthet och hjärtkklappning och som oftast bättrats framåt eftermiddagen.
Det är en massa orsaker, det är värmen, och det är min hormonmedicin som skapar en massa jobbiga tillstånd i kroppen som jag hoppas ni alla får slippa tids nog då naturen ska ha sin gång men som jag fått påtvingat i kroppen. Konsekvensen av skitsjukdomen.
Så tänker jag då - hur ska man orka i långa loppet? Är det ok att det är så här? Jag fixar dagarna ju, är på många sätt så mycket mer välmående än tidigare, men paradoxalt helt ny. Så nu våndas jag med tanken att försöka göra något åt detta, förbättra situationen eller vad man nu ska göra. Sjukskrivning och vila är nog inte det bästa, i det här fallet.
Jag vet att det här är baksidan för många med semestern. Jag är inte unik på något vis, även om bakgrunden kanske är annorlunda. Livet är inte perfekt, kanske är det så att vi som tassar i utkanten av stress lätt faller över kanten av andras s k perfekta liv och undrar hur gör de för att verka må så bra...
Så det är väl det här jag funderar på i min sömnlöshet - mitt i min lyckade semester - så funderar jag på vad det är som sätter parametern "lyckad".
Håller ni med mig? Vad gör ni för att hålla semesterkänslan? Sätter ni upp förväntningar och mål eller bara flyter på? Hur är måttet på en lyckad semester? Blir ni stressade när man ska stressa ned? Diskutera gärna!

För mig är en lyckad semester att känna lycka. En sådan lycka som håller i sig, och inte bara kommer och går. För första gången i mitt liv fixade jag att slappna av och inte stressa och oroa mig för att jag inte skulle hinna allt jag hade planerad. Bara att inte behöva flänga hit och dit gör mig lugn då jag egentligen inte tycker om att resa. Nu blev det inte mycket resande heller då maken inte hade semester med oss, men jag och barnen har nog haft vårt livs semester ändå. Frihetskänslan, lycka, ingen klocka och inget stress är mitt recept på lyckad semester.
SvaraRaderaKram
Det lilla är lycka för mig. Vi var till grekland i Maj. Varje morgon efter frukost, som åts tidigt, tog jag men en kopp kaffe gick till poolen och la mig med en bok. Det var poolskötaren och jag. Känsla av här och nu infann sig i den stunden. Har ibland vissa dagar kunnat plocka fram den känsla i vardagen och den är god . kanske var det/den stunden en lyckad semester?
SvaraRaderaJag följer/har följt en del inredningsbloggar men känner mer och mer att jag börjar få nog av det låtsasliv så många återger. Vi serveras hela tiden det goda, vackra och lyckade och det kanske inte skulle spela så stor roll egentligen men jag tror det har konsekvenser i ett längre perspektiv precis som att hela tiden matas med ideal för hur vi ska se ut, det skapar antagligen en enorm stress hos de flesta av oss. För min egen del försöker jag att använda min tid till saker jag gillar oavsett om det ser "vitt och fräscht" ut i andras ögon, svårt men viktigt. Att inte ta för stort intryck av alla som tokhandlar sina kläder och inredningsprylar och lägger ut och låtsas att det är där lyckan finns, för det gör den inte! Lycka förresten, är väl också en väldigt slitet och överdimensionerat ord, allt går ut på att finna lyckan!? Måttet för en lyckad semester är för mig att ha fått ta det lugnt i kombination med att ha gjort saker jag gillar att göra och det kan vara allt från att ha legat och läst på altanen alldeles själv till att åka utomlands med nära och kära. Och det är olika från år till år också. Men ofta finns där ett litet stressinslag, som rest från ett jobbigt arbetsår eller för något som inte känns bra eller för att semestern snart är slut eller ... you name it! För min del handlar det om att finna balansen i allt detta som ingår i mitt liv, det finns med både positiva och negativa inslag, lätt att säga men, för min del, värt att jobba med för där har jag min s k lycka. Jag brukar ju läsa din blogg då och då och gillar den för att där finns verkliga tankar och reflektioner, den handlar om det riktiga livet! Hoppas att du fortsätter skriva!
SvaraRaderaEtt sånt bra inlägg!
SvaraRaderaJag är ju ledig ganska mycket så jag känner ingen ångest över att semestern är över. Förr när jag jobbade heltid hade jag ångest en hel vecka innan jag skulle börja jobba igen, usch. Men jag har förändrat mitt liv nu sedan barnen kom. Vill inte jobba så mycket, det är inte viktigt för mig. Man klarar sig på mindre pengar än vad man tror faktiskt.
Kände stress i våras när allt körde ihop sig. Jag skulle starta upp mitt företag igen efter en lång mammaledighet, Lilleman skulle skolas in på förskolan, tog ett frilansuppdrag som skribent m m. Det blev för mycket kände jag. Är ingen stresstålig människa.
Jag försöker verkligen vara tacksam över det jag har och vara nöjd med det.
Att blogga tycker jag är väldigt roligt men jag är ju så ny inom det fortfarande. Får se hur länge man håller på....
Kram till dig och hoppas din söndag blir skön.