Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

tisdag, april 03, 2012

Äntligen träning - och tankar om sjukdom

Idag lyser solen så fint utomhus men burr... jag försökte ta en kaffe ute på altanen men det var kyligt. Tänkte en tanke att ta en promenad istället men no... spar det. För vet ni vad?! Jag har träningsvärk - eftersom jag varit på gymmet och tränat!
Jag hade bestämt mig att inleda träningen igen förra veckan, men det dröjde till söndagen innan det blev nåt. Det satt metalt lite mer hårt åt än jag tänkt att komma iväg, och sen strulade ögonen en del. (Det är en biverkning av cellgifterna, ögonen blir jättekänsliga och torra och går man ut och in så blir man alldeles blinkig. Men ögondroppar från Apoteket har hjälp jättebra!) Men i söndags kom jag iväg i alla fall och körde en del styrketräning i "funktionella gymmet", med betydligt lättare vikter än förr...
Men åh, när jag åkte hem var jag tårögd och endorfiner och lycka i kroppen! 
Igår var jag iväg igen och fick instruktion av en PT för "Milon". Vad är då detta? Jo, Det är ett antal träningsmaskiner som står i en cirkel. Man får ett chipkort som sätts in i varje maskin, och det håller ordning på de individuella inställningarna, så allt ställs in automatiskt när man landar i en ny maskin. Om man ändrar belastningen memoreras det på kortet. Man kör 1 minuter på varje maskin, vilar i 30 sek då man byter maskin. Alla deltagare i cirkeln byter samtidigt, så det blir aldrig stopp så att säga. Så kör man på, intensivt sina minuter. Två av maskinerna är cykel och crosstrainer, de kör man i 4 minuter. Ett varv tar 17.5 minut och det är det riktigt intensivt, så effektiv träning med andra ord!
Det kändes bra, riktigt tufft för benmusklerna som jag tror är de jag tappat en hel del av. Så nu  hoppas jag på att verkligen orka att ta mig iväg 3 ggr i veckan!



 Så till det mer djupsinniga.... drop this, om du inte orkar...
Den sista tiden har jag nästan inte tänkt på att jag är en cancer-drabbad-människa. Jag funderar på om det är för att jag inte vill kännas vid det, eller om det bara är bra att vara helt som vanligt, eftersom det är så jag är. Just nu. Jag vet inte om det finns en mall för hur man ska må egentligen, och ibland blir jag nästan rädd för att en dag kraschlanda mitt i nån slags... vetskap. Över vad? Jag kan korta stunder grubbla över varför jag drabbbades av detta. Som säkert de flesta gör som får en cancerdiagnos. Varför just jag? Och då kan jag tänka, ja varför INTE just JAG! Som en slags obstinat tvärtomtanke! Vad det än var som utlöste en reaktion i mina celler som startade en rasande celldelning, så kan det ju verkligen drabba vem som helst.
Och jag skulle verkligen vilja veta varför. Var det nåt jag gjorde? Var det nåt jag åt, var det nåt som kunnat undvikas? Jag läser artiklar och rubriker om vad som framkallar en "ökad risk för cancer" på ett helt annat sätt än tidigare. Vad är en "ökad risk" egentligen? En risk är inget man begriper förrän det blir realitet och då är det redan för sent, risken är ingen risk längre. Kanske borde vi alla ta det till oss i vårt leverne. Bröstcancer (och annan cancer) ökar och ingen vet varför men det är väl ändå ganska uppenbart att det finns saker och ting i vårt leverne och miljö som påverkar. Ändå är vi mer nu än tidigare medvetna om vår miljö - eller är det kanske det vi bara tror? 
Jag grubblar en hel del på det, och det är väl det som är ganska typiskt mig. Analytikern. Iställer för att bekymra mig om MIG och min egen bröstcancer så lyfter jag det till en nivå där jag mest tänker på allas cancerrisk. 
Jag tänker en hel del på maten, jag tänker en hel del på vad vi stoppar i oss och tror är så himla bra, eller det som vi tror att vi alltid kan unna oss då och då men allt oftare mot tidigare. Att vi äter en massa mer procent kött mot för 20 år sen, att vi i genomsnitt äter 17 kilo godis per år och dricker 70 liter läsk. Alltså, det är för mig ofantliga mängder. Jag kan inte låta bli att grubbla över vad det är som händer i kroppen, vad som är skillnaden mot för 20 år sen. Nu dricker inte jag läsk och äter definitivt så mycket godis men jag tänker ändå på alla människor där ute som kommer att drabbas.... de som har sitt elände kvar. Jag har ju nyss påbörjat mitt elände, livet kommer faktiskt aldrig se likadant ut, inte vara aningslöst och troskyldigt längre. Jag kommer att ha ett mer kritiskt öga till saker ocg ting och jag vet inte om jag tycker om just det. Jag vill inte bli en pekpinnemänniska. Eller är det kanske sådana som vi måste bli lite mer till mans för att ta ansvaret för det egna livet på allvar?
Ja vem vet.... Hojta till om du vet nån som vet....

6 kommentarer:

  1. Ja du, jag går själv förvånad varje dag som jag inte drabbats av någon hemsk sjukdom... När man jobbar inom vården märker man verkligen att "bad things happen to good people". Det finns ingen rim och ranson. Unga, hälsosamma kvinnor som inte röker får bröstcancer medan gubbar som röker som bortsbindare klarar sig utan. Det går inte att säga något om den enskilda individen när det gäller riskfaktorer. Det man vet är att det är bra att träna och inte röka. Men i övrigt. Det är otroligt svårt att studera och som sagt, för den enskilde individen finns ändå inga garantier.

    Man får leva livet så att man mår så bra som möjligt. Det är allt man kan göra medan man fortfarande kan.

    KRAMAR

    SvaraRadera
  2. Det som känns läskigt med just cancer är att man ju ofta inte kan sätta fingret på varför vissa får det och andra inte. Visst ger t ex rökning en högre risk för lungcancer mm men många lever ju helt normalt utan extravaganser och drabbas ändå och andra som har liknande leverne drabbas inte. Det är det läskigaste med cancer tycker jag. Jag tycker dock du verkar vara en otroligt stark människa som har en väldigt sund inställning till allting och jag har en känsla av att du kommer ta dig igenom det här och komma ut på andra sidan som ännu starkare...

    Kämpa på fina fina

    Kram
    /Vivvi

    SvaraRadera
  3. Du verkar vara så stark och jag beundrar dig oerhört. Det är svåra saker det där och man skyggar liksom inför det. Tufft gjort att träna! Kram på dig

    SvaraRadera
  4. Kan bara instämma i det vad andra sagt. Fet är dom att gå på ett minfält varje dag brukar jag tänka. En dag kliver jag på en. Vår don föddes med ett hjärtfel, tänkte självklart varför han? Tror det är oerhört viktigt hur man hanterar kriser och jag tror du gör det bra! Kramar

    SvaraRadera
  5. Hej!

    Spontant - Du är så otroligt stark som tar dig iväg och tränar. Jag förstår att träning var viktigt för dig redan innan sjukdomen men ändå. Att vara sjuk, ha ont och ha olika biverkningar kan göra den tuffaste person rädd. Ja jag tycker det var tufft av dig att våga träna. Och det är säkert väldigt bra, både mentalt och kroppsligt.

    Det här med varför vissa drabbas av sjukdom och hur det kommer sig har jag funderat mycket på. Min mamma dog av sjukdom när jag nyss fyllt 18 och hon vare sig rökte eller drack, hon var inte överviktig och åt sunt. Min pappa blev 80 (jag är sladdbarn) trots att han rökte som en tok. Märkligt hur det är. Och tänk bara på alla barn som drabbas av sjukdom och tänk på dig som verkar så klok och nyttig.

    Det finns nog en poäng i att vi människor som grupp borde vara mer aktsamma om oss själva och vår omgivning. OCH som du säger, vara kritiska mot allt skit som säljs i matväg.

    Trevlig påsk.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Du är en sån klok och stark person Milla, vad skönt att du kom iväg och tränade och fick den där härliga lyckokänslan som kommer efteråt.

    Många påskkramar till dig

    //Victoria

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*