Välkommen!

Här kommer jag att helt oförhappandes publicera helt oviktiga och kanske också viktiga saker som påverkar just min tillvaro. Dvs runt jobb, hem, att numera ha vuxna barn och sånt som rör sig i huvudet om dagarna.

"Flower" är en del av mitt efternamn.
"Power" är en stor del av livet.


Jag blir tokglad om du som besöker skriver en rad och säger HEJ och vem du är - och berätta gärna om du vill läsa om nåt mer!

måndag, november 11, 2013

Årstidsbunden depression - seasonal affective disorder

Jag läste en notis i tidningen i morse, citat:

Årstidsbunden depression (SAD) viftades förr bort som struntprat, men tas i dag på allvar. Baba Pendse, överläkare i psykiatri vid universitetssjukhuset i Lund, säger att två-tre procent av svenskarna får så allvarliga besvär under höstmörkret att det kräver klinisk behandling. Men för de flesta andra är egenvård nog för att klara av problemen.
– Gå ut och gå när det är ljust ute, det räcker oftast gott, säger Baba Pendse.

Om man googlar på årstidsbunden depression så kan man läsa otaliga sidor om SAD. Det här är något annat än att enbart klaga på hösten, och tycka att den är tråkig. Kanske är det så att jag själv har en släng av denna SAD - men har alltid haft förmågan att få kämpa lite extra för att mota bort detta. Sysselsätta sig med saker som känns bra, kunna grotta ned sig i annat, träffa vänner - och röra på sig. När jag läser runt de olika symptomen på SAD så kan jag få förklaring på en del. Framförallt varför jag får kämpa med koncentrationen - och varför kostvanorna tycks påverkas/förändras. Jag har ju nämnt innan att jag gått upp nåt kilo i vikt, men inte bara ett utan flera. Det jag lovat mig själv inte skulle hända - eftersom det är en risk i min canceråterfallprognos. Jag kan inte ge någon enskild förklaring (mer än att jag lyckades hetsäta snacks i helgen) i förändringar i kosten. Mer än att jag äter MER, och får konstiga tankar om allt möjligt jag vill ha - inte sött men mer salt och det får konstiga proportioner för egentligen är inte min kropp hungrig, snarare tvärtom. Signalerna kommer från huvudet på nåt vis! Precis som att gå i vinteride och lägga på sig fett för att gå i vinterdvala och leva sparsamt. Detta är inte okey!
Nu anser jag mig inte ha någon uttalad depression - men jag förstår att jag måste hantera detta "MODE" på ett annat sätt än andra tider på året. Göra förändringar, tänka annorlunda. Och det räcker ingalunda att enbart försöka vara positiv och njuta av nuet - nope. Det är målinriktning av andra slag. Jag har funderat på att testa 5:2 ett tag - men fegat lite, förmodligen för att de här mot-tankarna tror att jag ska svälta ihjäl och kollapsa, vilket är helt dumt givetvis.
Medans jag övertygar mig själv (och tack Hilde för inspiration!) så jobbar jag med att sätta veckomål. Träna, äta och sova. Det som är basen i allt. Funkar det kan jag koncentrera mig och ta tag i jobbet på annat vis, och det andra jobbiga i livet som kräver sitt. Jag har förmånen att jobba hemma och kan sova lite längre på morgonen, men annars är jag i grunden en morgonpigg människa som inte kräver lång ställtid att vara på banan. Jag kan laga bra mat, älskar grönsaker och vi har redan GI mat på agendan nästan varje dag. Och jag kan träna. Så just nu skriker min kropp efter att få åka till gymmet. Det är något i den miljön som ger mig hopp och energi. Ta sig vidare.

Jag skulle vilja säga så mycket mer i ämnet, men tro mig jag har mer erfarenhet om detta i min närhet än vad jag tänker avslöja, men jag vill dock säga att vi inte får blunda för tillstånd som vi behöver hjälp med. Vi måste acceptera psykiska åkommor som en del av vårt liv och vår vardag. Gamla som unga. Om vi frågar någon "How are you" så är det inte hel självklart att svara "Fine, and how are you" och sen inte lyssna på svaret. För där i, mitt i frågan kan det bli oerhört svårt att svara ärligt. Som att alltid höra kommentaren - då efter frågan "hur är det?" - i nästa andetag "Åh tiden går så himla fort, det är snart jul" och ändå är det samma sorts tid, som vi alla har. Konstant. Det är meningslöst att påpeka om tiden är ens fiende och tycks snigla sig fram. Den som gör att mörkret blir extra kletigt och svårt att hantera. Det som skapar stress och ångest i kroppen och förmågan att ta sig vidare. 


 Någon som känner igen sig? Någon som vet vad jag pratar om? Kanske kan vi lära oss av varann och peppas av att göra lite annorlunda.

Våga. Visa. Verkligheten.



2 kommentarer:

  1. Ny känner jag inget av SAD, inte som jag tänkt på i alla fall. Dock låter det jobbigt, men du verkar vara så medveten att det kommer nog att gå bra. I dag har jag gått över på 16:8 för att testa om jag får samma kick av det utan att gå ner mer i vikt. Hoppas det funkar för jag vill verkligen vara så här pigg och glad.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Ack ja, nog kan jag känna igen mig alltid, kanske inte bara SAD syndromet utan överhuvudtaget, jag är en ganska grubblande människa mitt i allt det lättsamma och glada som jag visar utåt, men det tror jag att du märkt inne vid min blogg, jag försöker dela med mig av det svåra av livet ibland också, för att andra ska känna att dom inte är ensamma om det.

    Kram Victoria

    SvaraRadera

Roligt om du kommenterar här hos mig! Kram *~*~*